Vi räddar alla från en fruktansvärd fara

Jag vet inte om jag nämnde det, men mitt i lägret fanns en slags inre krets, ett lite finare läger där Karl och hans förmyndare höll till, vi rusade dit i full karriär. I det att jag alltid är mycket mån om att göra ett fantastiskt bra jobb när någon anlitar mig, och jag nu faktsikt hade inte mindre än två uppdrag som gick ut på att skydda pojken, tyckte jag att vi kunde titta till honom och se att inga levande lik besvärade honom eller ställde till med problem. Egentligen var vårt vaktpass över, men ibland kan man göra en liten extra ansträngning, ofta lönar det sig har jag märkt. Karl bodde i ett litet fint tält i lägrets mitt, högsta kvalitet, mycket dyrt såg det ut att vara, det är en lukrativ bransch det här med korståg och kulter. I tältet trängdes Karls personliga vakt, ett sällskap på sex råa sällar.

Den personliga vakten var uppenbarligen rekryterad direkt från gatan. Jag vet så väl som någon hur svårt det kan vara att hitta bra hjälp nuförtiden, men det här var i det närmaste löjligt, vakterna var när vi kom samtliga redlöst berusade, de raglade omkring, stirrade skelögt på oss och sluddrade fram knappt hörbara ramsor av förolämpningar, en av dem gick fram till oss med svajiga, målmedvetna steg för att hindra oss från att stiga in i tältet eller på annat vis starta bråk men han var tvungen att avbryta och istället kasta upp i ett hörn. Den lille gossen satt och darrade i under ett bord, "rädda mig! rädda mig!" pep han, det var en förskräckligt scen. Vi beslutade oss för att läxa upp slöddret, men hann knappt höja rösten innan ett mycket allvarligare problem dök upp, in i tältet for nämligen med väldig fart en blodtörstig vampyr.

Tältet hölls upp av en tältpinne av kolossala mått, detta var vad vampyren var ute efter, han högg tag i pinnen och började veva runt med den omkring sig, hela tältet rasade, vakterna trillade runt åt höger och vänster, jag är inte säker på att de kom ihåg något dagen efter men en del av dem fick pinnen i huvudet och det måste gjort rejält ont. Det var svårt att förstå vad som hände, jag tänkte att nu får det vara nog och skulle just till att dräpa vampyren som jag plägar göra i sådana situationer när jag snubblade på ett rep och tillfället gled mig ur händerna.

För att göra en förvirrad situation värre dök plötsligt från väster (eller var det öster?) ett sällskap skumma typer upp, klädda i svarta munkkåpor och med långa dolkar i händerna var de tydligt något slags lönnmördare eller kultister i någon österländsk (eller västerländsk?) dödskult. De fnissade förtjust när de fick syn på pojken, till hälften begravd under några plötsligt insomnade livvakter men annars helt oskyddad. På ena sidan avancerade kultisterna, på den andra vevade vampyren med sin tältpinne, jag själv var tillfälligt ute ur leken, detta blev för mycket för Rubert. Med ett väldigt vrål kastade han sig fram och grabbade tag i pojken, han omfamnade honom i ett försök att skydda honom med sin egen kropp. Kultisterna närmade sig, de började sticka med sina långa dolkar mot det livrädda gossebarnet och de väste förtretat när de istället träffade Rubert. Rubert blödde ymnigt men gav inte tappt, jag har sällan sett sådan dedikation och sådant mod. Faktum är att Rubert ensam skyddade pojken under de kritiska sekunder som krävdes för Genoa och Bianca att komma till undsättning och trycka tillbaka kultisterna. Under tiden snarkade pojkens livvakter högljutt i sina egna spyor.

Orzad hade under tiden arbetat upp en helig vrede och närmade sig vampyren med sitt jättelika svärd i högsta hugg, det jättelika svärd som han vid den här tiden alltid använde och aldrig lämnade ifrån sig. Svärdet lyste svagt i natten, Orzads ansiksuttryck var frånvarande som om han styrdes av en gudomlig vilja, endast ögonvitorna syntes, han dreglade och gurglade, han svävade en bit ovanför marken på ett sätt som skulle oroat mig om jag inte känt en religiös extas inför det hela, och med ett väldigt hugg klöv han vampyren mitt itu. Det var iallafall vad jag först såg, det kan jag svära på, men när jag blinkade till var synen som bortblåst, Orzad stod på marken, trött men rakryggad, och vampyren, illa skadad och ymnigt blödande, förvandlade sig till en stor fladdermus och flaxade iväg. Om jag bara inte hade snubblat på det där repet! Då hade vampyren varit historia nu.

Den religiösa signifikansen av Orzads andra under tror jag inte undgick någon i lägret. Vi blev om möjligt ännu större hjältar än tidigare! Alla skulle trycka våra händer, sticka till oss små gåvor, klippa små lockar från håret på våra huvuden, dra i våra kläder och så vidare. Jag är, som ni säkert förstår, van vid en sådan behandling och finner den något löjlig, men för mina mannar var det säkert en intressant erfarenhet.

Efter att ha avvärjt en odöd invasion och drivit en vampyr på flykten tänkte vi oss såklart att vi skulle få lite välvehövlig vila, kanske besöka någon läkare, tvätta oss eller rent av få sova ut för en gångs skull, men ack vad fel vi hade! Och om det ska jag berätta nästa gång.

En dust med de vandrande döda

Efter att ha tagit anställning som vakter fick vi genast ett ansvarfullt uppdrag: Vi skulle patrullera den farofyllda östra delen av lägret. Det dröjde inte länge förrän monster började hoppa fram från bakom varenda buske, horder av odöda strömmade mot oss, zombies och ghouler, ett farligt stönande var det. Vi bestämde oss för att slå ihjäl dem.

Det blev en ganska lång strid! Jag har bestämt mig för att återge den i detalj för att om möjligt kunna förmedla något av den spänning och känsla av fara som vi äventyrare tvingas ständigt leva med. Om du känner at du kanske har klena nerver eller är allmänt räddhågsen bör du kanske inte läsa mera! Kom ihåg att jag varnat dig.

Patrullen jag ledde bestod av mig och mina mannar och två ynglingar, Wolfgang och Mattias. Dessutom hade två av Orzads kultister följt med oss. Mot oss raglade två ghouler och inte mindre än elva zombies! Det skulle bli en lång natt!

Mattias öppnade striden och försökte hugga en zombie med sitt svärd, men han missade. Sen stack en zombie en av Orzads kultister med sin dolk. En zombie försökte bita Orzad men den missade. Då försökte en zombie bita en av Orzads kultister men den missade. En zombie försökte slå till en av Orzads kultister med en pinne men den missade. Sen försökte en zombie slå till Orzad med en pinne men den missade. En zombie bet mig. Då försökte en zombie bita Orzad men den missade. Sen försökte Rubert hugga en zombie med sitt svärd men han missade. Då försökte Wolfgang hugga en zombie med sitt svärd men han missade. Sen försökte Genoa sticka en zombie med sin värja men han missade. Sen försökte en zombie slå till Genoa med en pinne men den missade. Sen försökte en zombie bita en av Orzads kultister men den missade. Då försökte en zombie slå till Orzad med en käpp men den missade. Då klöste en ghoul Orzad med sina smutsiga, långa naglar. Sen klöste en ghoul Genoa med sina smutsiga, långa naglar. Sen slog en zombie till mig med en käpp. Då försökte en zombie slå till Bianca med en klubba men den missade. Sen försökte Genoa sticka en zombie med sin värja men han missade. Då försökte en zombie slå till en av Orzads kultister med en klubba men den missade. Då försökte en zombie bita en av Orzads kultister men den missade. Då bet en zombie mig. Då försökte en zombie bita Rubert men den missade. Sen högg Orzad en zombie med sitt jättestora svärd. Då försökte en zombie bita Bianca men den missade. Mattias försökte hugga en ghoul med sitt svärd men han missade. Då försökte Orzad hugga en zombie med sitt jättestora svärd men han missade. Då försökte en zombie bita Bianca men den missade. Sen högg Orzad en zombie med sitt jättestora svärd och dödade den.

Det såg kanske mörkt ut för våra hjältar, men vi hade i själva verket ett vikitgt strategiskt övertag! Bianca hade under striden manövrerat sig så att hon kunde avfyra sitt muskedunder rakt in i en särdeles elak hop med odöda, och lyckades på så vis döda inte mindre än tre zombies, och skada flera andra! Det var i sanning rådigt handlat. Därefter sprang hon mot lägret för att lå larm och se om det fanns förstärkning att få, för vi var omringade av vandrande vålnader!

Striden drog snart igång igen. Plötsligt bet en zombie mig. Jag högg en zombie med min vassa yxa. Mattias försökte hugga en zombie med sitt svärd men han missade. Då högg Mattias en ghoul med sitt svärd. Sen klöste en ghoul Mattias med sina smutsiga, långa naglar. Då försökte en zombie bita Rubert men den missade. Sen försökte Rubert hugga en zombie med sitt svärd men han missade. Då försökte en ghoul klösa Mattias med sina smutsiga, långa naglar men den missade. Sen försökte en zombie slå till mig med en käpp men den missade. Då försökte Genoa sticka en zombie med sin värja men han missade. Då stack Genoa en ghoul med sin värja. Sen högg jag en zombie med min vassa yxa och dödade den. Då försökte en zombie slå till Orzad med en käpp men den missade. Sen försökte en ghoul klösa mig med sina smutsiga, långa naglar men den missade. Då försökte Orzad hugga en zombie med sitt jättestora svärd men han missade. Sen högg jag en zombie med min vassa yxa och dödade den.

Just som vi började få övertaget dök fler av de vandöda upp! En ghoul och sex zombies raglade ut ur skogen, hest skrattande och stönande om vartannat! Det var i sanning en skrämmande syn!

Först klöste en ghoul mig med sina smutsiga, långa naglar. Sen försökte Genoa sticka en zombie med sin värja men han missade. Då försökte en zombie bita Wolfgang men den missade. Sen högg jag en zombie med min vassa yxa. Då försökte Wolfgang hugga en ghoul med sitt svärd men han missade. Då klöste en ghoul Orzad med sina smutsiga, långa naglar. Sen försökte en zombie slå till mig med en klubba men den missade. Sen försökte en zombie sticka en av Orzads kultister med sin dolk men den missade. Sen högg Orzad en zombie med sitt jättestora svärd och dödade den.

Då gav en ghoul Orzad en sån smäll att han flög omtöcknad i backen! Med en av våra bästa krigare utslagen, om än temporärt, såg det ut som om de odöda höll på att få ett ödesdigert övertag! Vi bet ihop och fortsate.

Genoa stack en ghoul med sin värja. Sen försökte en zombie slå till Genoa med en käpp men den missade. Då försökte en ghoul klösa Wolfgang med sina smutsiga, långa naglar men den missade. Sen slog en zombie till Mattias med en klubba. En ghoul klöste Mattias med sina smutsiga, långa naglar. Då högg Wolfgang en zombie med sitt svärd och dödade den. Sen försökte Rubert hugga en zombie med sitt svärd men han missade. Då bet en zombie mig. Då slog en zombie till Wolfgang med en käpp. Sen försökte en zombie slå till Mattias med en käpp men den missade. Då stack Genoa en zombie med sin värja och dödade den.

Som tur var för oss alla hade Orzad nu kvicknat till och kastade sig in i striden igen!

Först slog en zombie till Orzad med en käpp. Sen slog en zombie till mig med en pinne. Då försökte en zombie bita Rubert men den missade. Sen försökte en av Orzads kultister sticka en ghoul med sin dolk men han missade. Sen försökte Rubert hugga en zombie med sitt svärd men han missade. Då bet en zombie Orzad. Sen försökte Wolfgang hugga en ghoul med sitt svärd men han missade. En zombie försökte slå till Genoa med en pinne men den missade. Då högg Wolfgang en zombie med sitt svärd. Då klöste en ghoul Genoa med sina smutsiga, långa naglar. Sen slog en zombie till Orzad med en käpp. Då försökte Rubert hugga en zombie med sitt svärd men han missade. Sen försökte en zombie bita Mattias men den missade. Sen stack en zombie Genoa med sin dolk. Sen försökte en av Orzads kultister sticka en zombie med sin dolk men han missade. Sen högg jag en zombie med min vassa yxa. Då högg Rubert en zombie med sitt svärd. Sen högg Wolfgang en ghoul med sitt svärd. Sen försökte Genoa sticka en ghoul med sin värja men han missade. Sen klöste en ghoul Orzad med sina smutsiga, långa naglar. Sen försökte en zombie slå till en av Orzads kultister med en käpp men den missade. Då högg Wolfgang en zombie med sitt svärd. En av Orzads kultister försökte sticka en ghoul med sin dolk men han missade. Sen försökte en zombie slå till Wolfgang med en pinne men den missade. Då försökte en av Orzads kultister sticka en zombie med sin dolk men han missade. Då försökte Genoa sticka en zombie med sin värja men han missade. Då försökte en ghoul klösa mig med sina smutsiga, långa naglar men den missade. Då försökte Genoa sticka en zombie med sin värja men han missade. Sen försökte Genoa sticka en ghoul med sin värja men han missade. Sen försökte Mattias hugga en ghoul med sitt svärd men han missade. En zombie försökte bita en av Orzads kultister men den missade. Sen försökte en zombie slå till Genoa med en käpp men den missade. Då försökte Wolfgang hugga en ghoul med sitt svärd men han missade. Då försökte en ghoul klösa mig med sina smutsiga, långa naglar men den missade. Sen försökte en zombie sticka Rubert med sin dolk men den missade. Då högg Orzad en ghoul med sitt jättestora svärd. Sen försökte en ghoul klösa Wolfgang med sina smutsiga, långa naglar men den missade. Sen försökte Orzad hugga en ghoul med sitt jättestora svärd men han missade. Sen försökte en zombie bita Mattias men den missade. Sen försökte en ghoul klösa Wolfgang med sina smutsiga, långa naglar men den missade. En zombie slog till en av Orzads kultister med en pinne. Sen försökte en zombie bita mig men den missade. Sen försökte en zombie bita mig men den missade. Då försökte Orzad hugga en zombie med sitt jättestora svärd men han missade. Då klöste en ghoul Mattias med sina smutsiga, långa naglar. Sen försökte en zombie bita Wolfgang men den missade. Sen försökte Rubert hugga en zombie med sitt svärd men han missade. Då försökte en zombie sticka mig med sin dolk men den missade. Då klöste en ghoul Orzad med sina smutsiga, långa naglar. Då högg Orzad en zombie med sitt jättestora svärd och dödade den.

Nu kom Bianca tillbaka! Hon hade dåliga nyheter, det var inte bara på vår sida lägret de odöda hade anfallit, de fanns överallt! Det fanns inte mycket hjälp att få.

Mattias högg en zombie med sitt svärd och dödade den. Då högg Orzad en zombie med sitt jättestora svärd. Då försökte Rubert hugga en zombie med sitt svärd men han missade. Då försökte en ghoul klösa Genoa med sina smutsiga, långa naglar men den missade. Sen försökte en ghoul klösa Wolfgang med sina smutsiga, långa naglar men den missade. Sen försökte en zombie sticka Rubert med sin dolk men den missade. Sen klöste en ghoul Genoa med sina smutsiga, långa naglar. Då försökte en zombie sticka Rubert med sin dolk men den missade.

Ungefär här hade lägret delvis organiserat sig, och vi fick förstärkning! Vakterna Otto, Wolfgang, Halberd och Werther kom springande och kastade sig in i striden! Det gjorde underverk för moralen, och för en stund kändes det verkligen som om vi hade övertaget.

Först försökte en ghoul klösa Halberd med sina smutsiga, långa naglar men den missade. Sen försökte en ghoul klösa Mattias med sina smutsiga, långa naglar men den missade. Då försökte en ghoul klösa Orzad med sina smutsiga, långa naglar men den missade. Sen försökte Otto hugga en ghoul med sin yxa men han missade. Sen högg jag en zombie med min vassa yxa. Sen stack en zombie Wolfgang med sin dolk. Sen försökte en zombie bita Genoa men den missade. Sen försökte en zombie slå till Mattias med en käpp men den missade. Sen försökte Werther sticka en ghoul med sin dolk men han missade. Sen försökte en zombie bita Wolfgang men den missade. Sen försökte Wolfgang hugga en zombie med sitt svärd men han missade. Då försökte Wolfgang hugga en ghoul med sitt svärd men han missade. Sen stack Bianca en ghoul med sin dolk. Sen klöste en ghoul Werther med sina smutsiga, långa naglar. Sen försökte Wolfgang hugga en zombie med sitt svärd men han missade. Då försökte en ghoul klösa Rubert med sina smutsiga, långa naglar men den missade. Då försökte Orzad hugga en ghoul med sitt jättestora svärd men han missade. Då försökte Wolfgang hugga en zombie med sitt svärd men han missade. Då försökte en ghoul klösa Werther med sina smutsiga, långa naglar men den missade. Då försökte en zombie slå till en av Orzads kultister med en käpp men den missade. Då försökte en ghoul klösa mig med sina smutsiga, långa naglar men den missade. Sen försökte en zombie sticka Mattias med sin dolk men den missade. Då högg Wolfgang en zombie med sitt svärd. Sen klöste en ghoul Bianca med sina smutsiga, långa naglar. Sen försökte en zombie bita mig men den missade. Sen försökte en zombie sticka Otto med sin dolk men den missade. Då försökte en ghoul klösa Otto med sina smutsiga, långa naglar men den missade. Sen försökte en zombie bita Orzad men den missade. Då försökte Otto hugga en zombie med sin yxa men han missade. Då stack en av Orzads kultister en zombie med sin dolk. Sen försökte Rubert hugga en ghoul med sitt svärd men han missade. Då försökte en ghoul klösa Werther med sina smutsiga, långa naglar men den missade. Då försökte Wolfgang hugga en ghoul med sitt svärd men han missade. Då försökte Wolfgang hugga en zombie med sitt svärd men han missade. Då försökte en av Orzads kultister sticka en ghoul med sin dolk men han missade. Då försökte Genoa sticka en ghoul med sin värja men han missade. Då försökte en zombie slå till Rubert med en käpp men den missade. Då högg jag en ghoul med min vassa yxa. Sen försökte Wolfgang hugga en zombie med sitt svärd men han missade. Då försökte en zombie sticka Genoa med sin dolk men den missade. Då försökte en av Orzads kultister sticka en zombie med sin dolk men han missade. Då försökte Wolfgang hugga en zombie med sitt svärd men han missade. Werther försökte sticka en zombie med sin dolk men han missade. Då försökte en av Orzads kultister sticka en zombie med sin dolk men han missade. Sen försökte en zombie slå till Orzad med en käpp men den missade. Sen försökte en ghoul klösa Wolfgang med sina smutsiga, långa naglar men den missade. Sen slog en zombie till Orzad med en käpp. Då försökte Halberd hugga en zombie med sin hillebard men han missade. Då försökte en av Orzads kultister sticka en zombie med sin dolk men han missade. Då försökte en zombie bita Rubert men den missade. Sen försökte en zombie slå till en av Orzads kultister med en käpp men den missade. Sen klöste en ghoul Werther med sina smutsiga, långa naglar. Då försökte Halberd hugga en zombie med sin hillebard men han missade. Sen försökte en ghoul klösa Bianca med sina smutsiga, långa naglar men den missade. Sen försökte en zombie bita Mattias men den missade. Sen stack Genoa en ghoul med sin värja och dödade den. Sen försökte en zombie bita Rubert men den missade. Då högg Otto en zombie med sin yxa och dödade den.

Tro det eller ej! Nu dök ytterligare två ghouler upp, och en himla massa zombies!

Sen stack en zombie Rubert med sin dolk. Sen stack Genoa en ghoul med sin värja. Då försökte Mattias hugga en ghoul med sitt svärd men han missade. Då stack en zombie Bianca med sin dolk. Då försökte Wolfgang hugga en zombie med sitt svärd men han missade. Sen bet en zombie Mattias. Sen försökte en zombie slå till Wolfgang med en käpp men den missade. Sen försökte en ghoul klösa Genoa med sina smutsiga, långa naglar men den missade. Då försökte en zombie slå till Halberd med en käpp men den missade. Då försökte Orzad hugga en zombie med sitt jättestora svärd men han missade. Sen försökte en av Orzads kultister sticka en zombie med sin dolk men han missade. Sen försökte Mattias hugga en zombie med sitt svärd men han missade. Sen högg Otto en zombie med sin yxa. Sen stack Bianca en zombie med sin dolk och dödade den. Sen försökte en zombie bita Halberd men den missade. Sen försökte en zombie sticka en av Orzads kultister med sin dolk men den missade. Då försökte en zombie sticka Mattias med sin dolk men den missade. Då försökte Wolfgang hugga en zombie med sitt svärd men han missade. Sen slog en zombie till en av Orzads kultister med en käpp. Sen försökte en zombie slå till Rubert med en käpp men den missade. Då försökte en zombie bita mig men den missade. Sen klöste en ghoul Otto med sina smutsiga, långa naglar. Sen försökte en ghoul klösa en av Orzads kultister med sina smutsiga, långa naglar men den missade. Sen försökte en ghoul klösa Werther med sina smutsiga, långa naglar men den missade. Då försökte Bianca sticka en zombie med sin dolk men hon missade. Sen försökte en zombie bita Wolfgang men den missade. Sen stack en zombie Halberd med sin dolk. Sen slog en zombie till en av Orzads kultister med en käpp. Sen stack en zombie Mattias med sin dolk. Då försökte en av Orzads kultister sticka en zombie med sin dolk men han missade. Sen försökte en zombie sticka Bianca med sin dolk men den missade. Sen försökte en zombie sticka Rubert med sin dolk men den missade. Då försökte en zombie sticka Wolfgang med sin dolk men den missade. Då försökte en ghoul klösa Genoa med sina smutsiga, långa naglar men den missade. Sen stack en zombie mig med sin dolk. Då försökte Orzad hugga en zombie med sitt jättestora svärd men han missade. Sen försökte en av Orzads kultister sticka en zombie med sin dolk men han missade. Då försökte en zombie sticka en av Orzads kultister med sin dolk men den missade. Sen försökte en ghoul klösa en av Orzads kultister med sina smutsiga, långa naglar men den missade. Då försökte en ghoul klösa mig med sina smutsiga, långa naglar men den missade. Sen försökte Wolfgang hugga en ghoul med sitt svärd men han missade. Sen försökte Werther sticka en zombie med sin dolk men han missade. Då försökte en ghoul klösa en av Orzads kultister med sina smutsiga, långa naglar men den missade. En zombie bet Orzad. Då försökte Bianca sticka en ghoul med sin dolk men hon missade. Då högg jag en zombie med min vassa yxa. En zombie försökte sticka Orzad med sin dolk men den missade. Då stack en zombie en av Orzads kultister med sin dolk. Sen försökte Rubert hugga en zombie med sitt svärd men han missade. Sen försökte en ghoul klösa Rubert med sina smutsiga, långa naglar men den missade. Sen högg Orzad en zombie med sitt jättestora svärd. Sen högg Wolfgang en zombie med sitt svärd. Då försökte en zombie slå till en av Orzads kultister med en pinne men den missade. Då bet en zombie en av Orzads kultister. Sen försökte en av Orzads kultister sticka en ghoul med sin dolk men han missade. Rubert försökte hugga en zombie med sitt svärd men han missade. Sen försökte en zombie bita en av Orzads kultister men den missade. Sen försökte Wolfgang hugga en zombie med sitt svärd men han missade. Då försökte en zombie bita Wolfgang men den missade. Sen försökte en zombie sticka en av Orzads kultister med sin dolk men den missade. Då bet en zombie Werther. Då försökte en ghoul klösa Wolfgang med sina smutsiga, långa naglar men den missade. Sen försökte Halberd hugga en zombie med sin hillebard men han missade. Då klöste en ghoul Orzad med sina smutsiga, långa naglar. Sen försökte Genoa sticka en zombie med sin värja men han missade. Sen försökte Rubert hugga en zombie med sitt svärd men han missade. Då försökte en zombie slå till Rubert med en pinne men den missade. Sen försökte en zombie bita Otto men den missade. Sen försökte Halberd hugga en ghoul med sin hillebard men han missade. Sen klöste en ghoul en av Orzads kultister med sina smutsiga, långa naglar. Då försökte en zombie sticka en av Orzads kultister med sin dolk men den missade. Då försökte en zombie sticka Orzad med sin dolk men den missade. Då försökte en ghoul klösa Rubert med sina smutsiga, långa naglar men den missade. Då klöste en ghoul Wolfgang med sina smutsiga, långa naglar. Sen försökte Wolfgang hugga en zombie med sitt svärd men han missade. Sen högg Wolfgang en zombie med sitt svärd. Sen försökte en av Orzads kultister sticka en zombie med sin dolk men han missade. Då försökte en zombie slå till Bianca med en pinne men den missade. Sen försökte en zombie sticka en av Orzads kultister med sin dolk men den missade. Sen försökte en zombie slå till mig med en pinne men den missade. Sen försökte en zombie sticka Halberd med sin dolk men den missade. Sen klöste en ghoul Mattias med sina smutsiga, långa naglar. En ghoul försökte klösa mig med sina smutsiga, långa naglar men den missade. Då försökte en zombie bita en av Orzads kultister men den missade. Sen högg jag en zombie med min vassa yxa. Då försökte Wolfgang hugga en ghoul med sitt svärd men han missade. Då stack en zombie Orzad med sin dolk. Sen försökte Genoa sticka en zombie med sin värja men han missade. Då klöste en ghoul Mattias med sina smutsiga, långa naglar och dödade honom. Sen stack en av Orzads kultister en zombie med sin dolk och dödade den.

Spännande nog fick vi nu förstärkning i from av fyra flagellanter och Boris och Doris!

Sen stack en zombie en flagellant med sin dolk och dödade honom. Då försökte en ghoul klösa Genoa med sina smutsiga, långa naglar men den missade. Då högg jag en ghoul med min vassa yxa. Sen försökte en flagellant sticka en zombie med sin dolk men han missade. Då bet en zombie Wolfgang. Sen försökte en flagellant sticka en zombie med sin dolk men han missade. Sen försökte Otto hugga en zombie med sin yxa men han missade. Sen försökte en zombie bita Boris men den missade. Då stack en zombie Orzad med sin dolk. Då högg Orzad en zombie med sitt jättestora svärd och dödade den. Då högg Boris en zombie med sin yxa och dödade den. Då högg Orzad en zombie med sitt jättestora svärd och dödade den. Då försökte en ghoul klösa Werther med sina smutsiga, långa naglar men den missade. Sen högg jag en ghoul med min vassa yxa. Då stack en av Orzads kultister en ghoul med sin dolk. Sen försökte Bianca sticka en zombie med sin dolk men hon missade. Sen försökte en flagellant sticka en ghoul med sin dolk men han missade. Då försökte Boris hugga en zombie med sin yxa men han missade. Sen försökte Wolfgang hugga en zombie med sitt svärd men han missade. Sen försökte en av Orzads kultister sticka en zombie med sin dolk men han missade. Då bet en zombie Orzad. Då försökte en ghoul klösa en flagellant med sina smutsiga, långa naglar men den missade. Sen försökte Rubert hugga en ghoul med sitt svärd men han missade. Då högg Otto en zombie med sin yxa och dödade den. Då försökte en zombie sticka Doris med sin dolk men den missade. Sen klöste en ghoul Wolfgang med sina smutsiga, långa naglar. Då försökte en av Orzads kultister sticka en ghoul med sin dolk men han missade. Sen slog en zombie till en av Orzads kultister med en käpp. Då högg Halberd en zombie med sin hillebard. Sen försökte en zombie bita Wolfgang men den missade. Sen försökte Otto hugga en zombie med sin yxa men han missade. Då försökte Otto hugga en zombie med sin yxa men han missade. Då försökte en zombie bita en flagellant men den missade. Sen försökte Wolfgang hugga en zombie med sitt svärd men han missade. Då högg jag en zombie med min vassa yxa. Sen försökte Genoa sticka en ghoul med sin värja men han missade. Då försökte en flagellant sticka en zombie med sin dolk men han missade. Sen försökte en flagellant sticka en ghoul med sin dolk men han missade. Då försökte en zombie sticka Halberd med sin dolk men den missade. Sen försökte Boris hugga en ghoul med sin yxa men han missade. Då försökte Boris hugga en zombie med sin yxa men han missade. Sen försökte en zombie bita Wolfgang men den missade. Då klöste en ghoul Otto med sina smutsiga, långa naglar. Då försökte Doris hugga en zombie med sitt svärd men hon missade. Sen försökte en flagellant sticka en zombie med sin dolk men han missade. Sen försökte Orzad hugga en zombie med sitt jättestora svärd men han missade. Då stack en flagellant en ghoul med sin dolk och dödade den. Då högg jag en zombie med min vassa yxa och dödade den. Sen försökte en zombie sticka Bianca med sin dolk men den missade. En av Orzads kultister försökte sticka en ghoul med sin dolk men han missade. Då försökte Orzad hugga en zombie med sitt jättestora svärd men han missade. Då klöste en ghoul Orzad med sina smutsiga, långa naglar. Då försökte en flagellant sticka en ghoul med sin dolk men han missade. Sen försökte en flagellant sticka en zombie med sin dolk men han missade. Då försökte en zombie sticka Bianca med sin dolk men den missade. Då försökte en zombie sticka Wolfgang med sin dolk men den missade. Då försökte en av Orzads kultister sticka en zombie med sin dolk men han missade. Då försökte en av Orzads kultister sticka en zombie med sin dolk men han missade. En flagellant stack en zombie med sin dolk. Sen försökte en zombie slå till Bianca med en pinne men den missade. En av Orzads kultister stack en zombie med sin dolk och dödade den. Då högg jag en zombie med min vassa yxa och dödade den. Då försökte Rubert hugga en zombie med sitt svärd men han missade. Sen högg Wolfgang en zombie med sitt svärd och dödade den. Då stack Bianca en zombie med sin dolk och dödade den. Då försökte en av Orzads kultister sticka en zombie med sin dolk men han missade. Då klöste en ghoul en av Orzads kultister med sina smutsiga, långa naglar. Då högg Doris en ghoul med sitt svärd och dödade den. Sen försökte en av Orzads kultister sticka en zombie med sin dolk men han missade. Då högg Rubert en ghoul med sitt svärd och dödade den. En av Orzads kultister stack en zombie med sin dolk och dödade den. Då högg Orzad en ghoul med sitt jättestora svärd. Då högg jag en ghoul med min vassa yxa och dödade den. Sen högg Rubert den sista zombien med sitt svärd och dödade den.

Ja, ungefär så gick det till. Efter väl förättat värv var vi mycket uppjagade, och rusade i full karriär mot lägrets mitt, och det vi fick se där fick nackhåren att resa sig även på den mest luttrade äventyrare, det vill säga jag. Vampyrer! Odöda! Blod, skrik och lidande! Men det ska jag beräta om nästa gång.

Profeten

Profeten Orzad strax efter sin uppenbarelse, avbildad av mig, Brock Ironbeard, allkonstnär.

Orzads stora dag

Som ni, trogne läsare, mycket väl minns befann vi oss efter slaget om Reaper's Bounty i en mycket kvistig situation. En hel bataljon alver hade dykt upp ur skogen, ylande, viftande med svärd och spjut, med hotfulla uppsyner! Vi var trötta efter slaget och alverna var överlägsna om än endast till antalet. Vad skulle vi göra? Jag bestämde mig för att förhandla.

Vad var alverna ute efter? Än i denna dag kan jag säga att jag inte säkert vet svaret på den frågan. Kanske de ville koka och äta upp oss, kanske de bara skulle offra oss till sina mörka gudar, hur som helst, när jag rak i ryggen red ut ur fortet på min stolta springare och såg deras krumme ledare i ögonen kunde jag som vanligt inte se något annat i hans själ än svek och låga begär. Jag rös.

Förhandlingen var över besynnerligt fort, alverna erbjöd oss fri lejd genom sin skog, jag borde naturligtvis anat ugglor i mossen men vad skulle jag göra? Allt det här är ju historia och ni, kära läsare, känner säkert väl till at en ny, större här av bestar var på väg mot fortet för att jämna det med marken en gång för alla. Jag var medveten om faran, alverna var det såklart inte, och jag tänkte att en mindre grupp alver var trots allt en mer hanterbar fiende, det smärtade mig att lämna vår droska vind för våg men vad hade jag för val. Vi följde med alverna.

Vi reste med alverna hela natten och det hände ett och annat, alverna lurade oss i ett bakhåll i en smutsig glänta, vi blev tillfångatagna, Bianca fångade en vätte sin hatt och i utbyte mot sin frihet gav han oss tre önskningar, två av dem använde vi till öl till Orzad (det ångrar jag idag), den tredje önskningen använde vi för att komma därifrån. En förtrollad svan gav oss lift ända till Gootten i utbyte mot den magiska nålen, korståget hade slagit läger strax utanför. Gissa om folk tittade när vi landade!

Vi stod på en liten höjd och blickade mot Gootten och kunde ganska långt borta urskilja stadens torg och, på torget, en liten scen. Jag minns tydligt hur jag stod där och blickade ut över staden, men sen är allt som i ett töcken. Pojkens oerhörda makt visade sig redan på det här avståndet, det var som om vi inte hade någon egen vilja längre, obönhörligt drogs vi in mot det lilla torget och scenen, vi rådde inte längre över våra kroppar, våra ben marscherade som kontrollerade av någon utomstående kraft. Det var som i en dröm, ena stunden stod vi långt från torget, nästa stund stod vi mitt på det och ingen av oss kunde minnas hur vi hade förflyttat oss dit. Det var skrämmande, men också fascinerande.

Nu hände något märkligt. Alverna, om tidigare tagit oss till fånga, dök upp på torget! De såg så ynkliga ut att jag lät dem leva, men det retade mig avsevärt att de inte kunde hålla sig tysta. "Gå inte närmare!" pep de med sina ynkliga röster, de darrade av skräck. Alver är vidskepliga av sig, vi lät oss inte skrämmas, det hade ju varit löjligt att resa så här långt och inte höra vad pojken hade att säga. "Hans aura, hans aura!" pep alverna. Uppenbarligen föreställde de sig att de, bara genom att stirra hårt på någon och liksom kisa lite, kunde se vad en person hade i sinnet, om det var gott eller ont. Fram till nu hade jag varit väldigt skeptisk till pojken, jag trodde aldrig riktigt på allt det där med Sigmar, men nån som kan reta upp alver så mycket måste ju göra nånting rätt. Jag och Orzad bestämde oss för att gå närmare och höra vad han hade att säga, mest för att reta alverna och visa att här fanns inget farligt. Under tiden stannade Genoa för att prata förstånd med alverna, på alviska som han, visade det sig, behärskade till fullo. Den mannen upphör aldrig att förvåna mig.

Pojken sa inget intressant, det var mest tjat om Sigmar och imperiet och sådant, inte speciellt spännande. Orzad blev, när han hörde pojken, helt vild. Han vrålade om otrogna, slog och sparkade omkring sig, brölade som en tjur, det hela var i det närmaste genant. Själv gick jag fram för att bekanta mig med vakterna kring pojken och försöka övertala dem att anställa mig, det kändes som en bra idé. De blev mycket imponerade av min enkla person och anställde mig på studs. Jag försökte få dem att överväga att även anställa Orzad, de såg mycket tveksamma ut men sa till slut att de skulle tänka på saken.

Rubert stod under tiden med en massa papper i öronen och såg allmänt fånig ut. När jag senare gick tillbaks för att tala förstånd med honom blev jag uppriktigt orolig, han föreföll förvirrad, som drabbad av solsting. "Vad ska vi göra?" sa han. "En sten, en alv, ett berg, en dvärg!" Det var obegripligt vad han menade. Han talade om saker i sitt sammanhang och ur sitt sammanhang, vad spelar det för roll? En sten är väl ändå alltid en sten? Jag ville inte att han skulle bli sådär grubblande igen, sitta på biblioteket eller gå och sucka på nån kyrkogård, så jag drog snabbt iväg med honom och de andra mot det läger korståget hade slagit upp en bit utanför byn. Kanske ett glas öl skulle kunna lugna Ruberts nerver?

Korstågets läger var ett himla spektakel, massor av tält och vagnar, fullt med folk som snubblade över varandra, en aldrig sinande ström av lallande Sigmar-idioter, kort sagt en på alla sätt bedrövlig plats. Jag tänkte att mina mannar kanske kunde behöva lite vila, så jag gav dem ledigt resten av dagen för att roa sig bäst de kunde i lägret. Som ledare måste man vara lite som en förälder, sträng ibland och mindre sträng ibland, och vid det här tillfället kändes det som ett läge att vara mindre sträng.

Ett tungt ansvar vilade på mig som ledare och förebild, jag hade inte tid att förlusta mig utan var tvungen att försöka ordna utrustning och kanske även läkarvård. Jag spenderade en hel del tid med detta medan mina underhuggare utforskade lägret, som barn på en marknad var de, sprang än hit än dit mellan tälten och stirrade storögt på allt som fanns där. Vilket inte var mycket, nån mager get, en och annan spågumma, fullt med folk med allvarliga vanföreställningar.

Jag vet att jag ibland har använt hårda ord när jag talat om Orzad, jag har insinuerat att han kanske inte alltid tänker sig så noga för innan han handlar, att han ibland impuslivt kastar oss andra i fördärvet, och så är det väl, kära läsare, med det här, det var Orzads stora dag. När jag nästa gång råkade honom hade han helt förändrats, han var vild i blicken och tovig i skägget och han blödde som en gris från ett magnifikt sår, ett djupt hugg, som han hade över hela bröstkorgen. Han såg värre ut än han någonsin gjort i strid, och det, det säger en hel del.

Orzad hade under dagen fått en religiös uppenbarelse som i ett slag förvandlade honom från vettvilling till profet. Exakt vad uppenbarelsen bestod i lyckades jag aldrig utröna, men kraften i den var så stark att ett stort antal människor hade lämnat allt de hade för sina händer och beslutat sig att följa Orzad, ja, till och med att dö för honom. Vi vet alla vilken betydelse Orzads kult skulle få senare och det var här, denna dag, som den grundades och jag, Brock Ironbeard, jag var där.

Orzad skulle komma att göra många under som jag uppfatade det, och det första jag fick bevittna skedde omedelbart. Inte bara Orzads utseende var förändrat, med det blödande såret, utan även hans röst! När han talade var det som om åskan dånade, det lät dovt och mäktigt, som inifrån en tunna.

"Död åt de otrogna!" vrålade Orzad. Plötsligt fanns det två profeter i korståget! Jag är inte lagd åt religiöst grubbleri, men det här var onekligen en lika intressant som oväntad vändning. Skulle gossebarnet Karl, självutnämnd Sigmarinkarnation, tolerera konkurrensen? Det kommer jag att skriva om nästa gång!

En stilstudie

Många reagerade väldigt positivt på mitt förra inlägg, så här kommer en bild till, en stilstudie på Genoa som gör det han gör bäst. Konstnären är ingen mindre än undertecknad, Brock Ironbeard.

Vampyrdräparen

Här är en bild på mig till alla mina fans, den förställer mig när jag slår ihjäl en ovanligt mäktig vampyr.

Slaget om Reaper's Bounty

Likt en grym domptör som dinglar med en saftig morot framför en hungrig åsnas lystna nos lämnade jag er sist när det var som allra, allra mest spännande! Det är faktiskt så spännande att till och med jag, Brock Ironbeard, med nerver av stål och is, omtalad i sju länder för sitt legendariska mod och efterlyst i ännu fler, darrar något på pennan när jag drar mig till minnes de dramatiska händelserna den där ödesdigra natten. Säkert har ni hört talas om slaget om Reaper's Bounty, men nu ska ni äntligen få läsa hur det egentligen gick till, jag, Brock Ironbeard, som ledde försvaret, ska berätta för er.

Men till att börja med måste jag klargöra något. Vilka var egentligen där? Många har hävdat att de stod där med oss på barrikaderna, men i verkligheten var vi smärtsamt få. Sigmar själv i all sin prakt, återuppstånden från de döda med sitt flammande svärd i ena handen och sin komet i den andra, var han där? Nej, det hade jag alldeles säkert kommit ihåg. Nob, den mordiska pysslingen med det vulgära kroppsspråket, var han där som han påstått vid ett flertal tillfällen? Nej, det var han inte (tror jag, jag har svårt att minnas var jag senast såg Nob och vart han egentligen tog vägen). Var guden Ulrik där, brölande, körande sin flammande vagn och viftande med sina långa armar? Ja, faktum är att Rubert svor på att han såg honom efter en särdeles ovanligt hård smäll, och jag ser ingen anledning att betvivla honom. Men jag går händelserna i förväg.

Först och främst var såklart jag själv där, Brock Ironbeard, 90 kilo muskler och jovialisk mordiskhet, legoknekten, vampyrdräparen, den piprökande hämnaren med det flammande skägget. Knappast behöver jag någon närmare presentation, få är väl de imperiebor som inte någon gång som olydiga barn blivit skrämda med att Brock ska komma och ta dem. Verklighetens Brock är allt det ni hört och mer därtill, fast värre och bättre.

Min kompanjon och löjtnant Genoa Sindella var såklart där. Hans vassa tunga är legendarisk, endast överträffad av hans ännu vassare värja! Född och uppvuxen i Estalien, ett i den närmaste mytiskt land nånstans i södern, ett upplyst land av stora tänkare, väldiga krigare, och alldeles speciellt fjompiga byxor. När man hör Genoa berätta om Estalien undrar man ibland om det verkligen finns, men det måste det såklart göra eftersom Genoa kommer därifrån. Se där! Ett exempel på estalisk filosofi. Genoa har lärt mig allt jag kan om detta filosofi, en fantastisk estalisk idé som är svår att förklara men som gör så att man får göra som man vill.

Även dvärgen Orzad var där. Många har en del fördomar vad gäller dvärgar, och de flesta är helt ogrundade, men inte alla dvärgar har mitt belevade sett och lugna temperament. Orzad var en dvärg vi hyrt in för hans skicklighet med yxan, inte för hans stora förståndsgävor. Maken till blodtörstig bärsärk får man leta efter.

Förutom Orzad var även prästen Rubert Eckhart där. Vanligtvis ger jag inte så mycket för präster, de pratar och pratar och gör liksom ingenting, och jag ska erkänna att Rupert ibland får mig att känna så, han vill alltid diskutera och vända och vrida på saker och ting trots att det ibland är alldeles självklart vad som borde göras. Ta det här med liket till exempel, om ett lik har rest sig ur graven och sprider skräck bland fjäderfän i trakten ska man väl hitta liket och slå ihjäl det en gång till, eller? Inte gå på biblioteket och sätta sig och läsa. Nåväl, när det väl är dags att slåss har Rupert ett rätt vasst svärd som många har lärt sig att respektera.

Även Bianca var där, inhyrd som kusk. Bianca säger inte så mycket och känns ibland egendomligt frånvarande, men det där muskedundret hon har, det måste man ju bara älska.

Förutom oss personer av betydelse fanns i fortet även den där alven, en typiskt alviskt spetig typ, och hans vänner den vandrande cirkusen. En man i piggsvinsmössa, ett hysteriskt fruntimmer och en märklig bjässe med hovar istället för händer, det var tydligen de enda vänner alven kunde få. Tillsammans utgjorde de en speciell trupp som spred förvirring hos fienden genom att omedelbart fly vid första tecken på stridigheter.

Nåväl, åter till handlignen! När jag senast lämnade er stod vi på krönet av muren och blickade ut över den armé som samlats för att anfalla oss. Det måste varit minst ett par hundra vanställda kreatur som vildsint stirrade upp mot oss. Kor! Tjurar! Får! Getter! Hästar, hundar och grisar! Alla bondgårdens djur fanns representarade i muterade, förvridet förväxta former. Vi dvärgar håller oss sällan med boskap, just för att undvika situationer som den här. Kreaturens ledare var en väldig best, ett råmande vilddjur på tre och en halv meter med väldiga horn och ett gigantiskt, sågtandat svärd. "Mu!" vrålande han vildsint och gjorde sågande rörelser med svärdet i luften. Blodet frös till is i våra ådror.

Tyvärr vad jag endast beväpnad med min yxa, vilken var av begränsad användbarhet eftersom avståndet till fienden var stort med oss i fortet och dem utanför. Jag insåg att vi inte hade råd att ge våra fiender fördelen av att samla sig och konstruera en strategi, så jag rusade fram till alven som, typiskt nog för alver, var beväpnad med en båge. "Skjut!" skrek jag åt honom! Jag hoppades att han skulle kunna åsamka ledaren för våra motståndare åtminstone någon skada.

Alven var som förstenad av skräck. För dem som inte är så beresta och erfarna som jag kan jag berätta att alver ofta är fega och låga stackare, och deras smala, klena lemmar duger inte mycket till i en skarp situation. De tenderar att i efterhand överdriva sina egna bedrifter på andras bekostnad på ett nedrigt sett, och det är på så vis de har lyckats skaffa sig ett oförtjänt, uppblåst rykte. I verkligheten gör man klokt i att inte lita på någon alv när det verkligen gäller.

"Skjut!" skrek jag igen, och när alven inte gjorde minsta ansats att göra som jag sa tog jag helt sonika bågen från hans slappa fingrar. Jag är ingen mästerskytt, eller var åtminstone inte vid den här tiden, men min måltavla var stor och situationen var desperat. Jag spände bågen och lät pilen flyga, och det första skottet träffade fiendegeneralen rakt i ögat. Han gick ner på knä, och mitt tilltag retade upp hela fiendearmén så till den grad att de rusade fram för att storma vårt fort. Precis som jag ville hade jag provocerat dem att agera oöverlagt.

Det verkade som om varenda get bland fienderna hade åtminstone en eller ett par änterhakar med sig som de kastade upp mot muren. Oturligt nog var de också, klövar, hovar och tassar till trots, enormt flinka på att klättra. Vi högg av repen så gott vi kunde, men de var för många och fortet var för stort och efter ett tag började en eller annan best närma sig krönet. Jag fick iväg ett eller ett par skott till mot fiendens ledare innan de första korna stack upp sina fuktiga mular över kanten. Alven hade för länge sen flytt så jag slängde bågen på marken och övergick till yxan.

Jag försvarade ensam fortets norra sida, Genoa och Rubert försvarade den östra och Orzad försvarade den västra. Jag klöv skallarna på några, sparkade ner nån från krönet, kapade nån änterhake här och där och höll allmänt stånd så gott jag förmådde, men djuren var många och blodtörstiga. Just som jag stod där och ägnade mig åt vad jag gör bäst fick jag syn på Orzad, den galningen, fast inte på murens västra sida utan på slätten framför fortets port. Han hade kastat sig ut och hans korta små ben gick som trumpinnar när han rusade fram mot fiendens ledare, den råmande, otäcka bjässen. Han tänkte sig en envig.

Fiendeledaren var allvarligt försvagad av pilarna jag skjutit och blind på åtminstone ena ögat, men han var fortfarande en fruktansvärd motståndare. En god stund höll striden på, men till slut stod besten på knä framför Orzad, ena armen i trasor, flera pilar utstickande från huvud och bål, det sågtandade svärdet liggande vid hans sida. Orzad skiljde huvudet från kroppen med ett väldigt hugg, och med ett fast grepp om den toviga pälsen på fiendegeneralens hjässa släpade han huvudet mot fortet, som en trofé. Jag slängde ner ett rep och han klättrade upp.

Nu vände striden något, med sin härförare ute ur leken blev odjuren något mindre entusiastiska. Den spänstiga Genoa for runt som en virvelvind, genomborrade ett huvud här och en bröstkorg där, hoppande som en groda från fiende till fiende. Jag tror att han ensam spetsade åtminstone tjugo kreatur under halvtimmen som följde fiendeledarens fall. Alv och halvmänniskor hade sedan länge flytt, men vad gjorde väl det? Ulrik log mot oss. Några ovanligt kvicktänka getter klättrade över muren och lyckades få av bommen som blockerade porten, och deras kumpaner på utsidan försökte trycka upp den. Med en enorm anstränging fick jag med en del hjälp från Genoa igen porten igen. Under tiden avfyrade Bianca sitt muskedunder ut genom tittgluggen, gång på gång, jag tror att åtminstone ett tiotal kreatur slets i stycken på det viset. När regeln låg på för tredje gången var det som om våra fiender förlorade modet ytterligare något, de var visserligen många fler, men vi var ju så enormt mycket skickligare.

Hela natten höll vi på. Orzad med sin yxa slogs rygg mot rygg med Rubert, jag och Genoa höll var sin sida av fortet, Bianca skjöt, den anemiska alven satt och darrade under ett bord inne i värdshuset och ropade efter sin mamma. Liken travade upp sig mot murarna, jag tror jag ensam bragte ett femtiotal fiender om livet, Genoa och Orzad låg inte långt efter. Det var en våldsam slakt.

Så småningom gick solen upp. Några enstaka förvirrade bestar stod fortfarande upp, men de var trötta och skadade. Vi kände att vi skulle klara natten trots allt, då plötligt situationen drastiskt förändrades till det sämre igen! Ut ur skogen stormade en grupp alver med bågarna i högsta hugg. Ur askan, i elden! Utan tvekan hade de avvaktat tills vi var nästan förbi av trötthet, fegt gömt sig i skogen och väntat ut slaget för att kunna slå till när vi och odjuren nästan gjort slut på varandra. Men vi ger oss aldrig! Så länge Brock Ironbeard står på benen kapitulerar vi aldrig för någon alv!

Mitt spännande liv

Kära läsare!

Jag och mina vänner och nån till är på ett uppdrag, ett mycket viktigt uppdrag, så viktigt att jag ibland glömmer vad det går ut på, men viktigt är det. Så jag har egentligen inte så mycket tid att skriva! Men jag ska ändå försöka berätta något litet om vad vi är med om.

Vi lämnade den lilla staden som jag nu har glömt vad den heter, nån liten stad, förskräckligt såg där ut, smutsigt, förfallet, besynnerliga tjocka män som uppförde sig illa, men jag kommer från ämnet. Vi lämnade den iallafall. Som hjältar! Ungefär som det brukar bli hade vi, så fort vi dök upp, blivit ombedda att hjälpa till, ett kvistigt problem som endast vi kunde lösa. För att göra en lång historia kort: En höna hade försvunnit, ett lik hade ätit upp den, liket hade försvunnit, nån annan försvann, en blev full och försvann men dök upp, en tjock konstig man ljög och var snål, vad hände då undrar ni, kära läsare? Jo, en vampyr dök upp, fler lik, några vampyrer till, vi hittade hönan, vampyrerna flög runt i luften, det var ett himla liv, vampyrerna fick på munnen och aktar sig nog för att bråka med oss igen. Vi blev hyllade som hjältar! Alla jublade, staden var räddad, i avskedsgåva fick vi en häst som vi spände framför vår droska som vi helt lagligt kommit över och körde iväg.

Men det var inte det jag skulle berätta om. Vi tog upp jakten på korståget med vår droska (lagligen erhållen). Vi jagar ett korståg alltså, nåt förvirrat barn måste räddas eller slås ihjäl eller hur det nu var, betalt får vi iallafall och bråttom är det. På vägen stötte vi på ett antal idioter som behövde läxas upp så det gjorde vi enligt bästa förmåga. Det var trevligt att komma ifrån den smutsiga byn lite, även om ingen vettig människa trivs i en skog kan alla uppskatta en liten tur med en droska. Jag kände hur jag blev lite lugnare, jag körde droskan och rökte lite på min pipa, min kära pipa som jag haft så länge jag kan minnas och som jag aldrig lämnar ifrån mig, det vet alla som känner mig väl och jag vill att alla ni läsare ska veta
att vad någon än kan komma att säga så är pipan min och har alltid varit det. Min pipa.

"Sigmar! Sigmar!" skrek idioterna! Jag puffade på min pipa. För er som inte röker pipa kan jag verkligen rekommendera det, det lugnar nerverna och får en på bättre humör, något jag känner att jag ofta behöver. Jag har rökt så länge jag kan minnas och kommer att röka tills jag dör.

Nåväl, nog om det, så småningom kom vi fram till ett litet fort vid vägkanten, övergivet var det, vi körde in vår vagn och steg ur för att undersöka närmare. Under en säng gömde sig en besynnerlig typ, ett benrangel till alv, honom litar vi såklart inte på. Illa dolde han sina låga avsikter, man kunde utan ansträngning se i hans ögon att han planerade något nedrigt, något alldeles särskilt nedrigt! Men vad? Vi bestämde oss för att trots allt inte köra bort honom eller slå ihjäl honom omedelbart, ibland är det listigt att ha sina fiender nära där man kan hålla dem under uppsikt. Det har iallafall jag hört.

Just som vi funderade på vad vi skulle göra med alven anlände en annan droska och ville in. Någon slags herreman, en präst av ett eller annat slag, en fin droska med två hejdukar som körde. Hejdukarna steg av vid porten och begärde att vi skulle öppna. EFtersom jag har rykte om mig att ha god hand med folk bad mina vänner mig att föra vår talan, jag harklade mig, puffade på min pipa och frågade: "Ärade herremän!", för så bör herremän tilltalas. "Ärade herremän! Vad för er hit till vårt enkla fort på en sådan stormig natt?" Det var nämligen en alldeles särskilt stormig natt, den här natten.

Döm om min förvåning när hejdukarna på ett högst ohövlig sätt svarade mig, kallade mig och mina vänner för fula namn och, ja ni kommer inte att tro mig men det är sant, vände sig om och drog ner sina byxor för att blotta sina bakdelar för oss! Obegripligt var det, och mycket stötande. Aldrig har jag varit med om något liknande! Denna präst i droskan är, förstod jag, inte alls någon herreman! Sen körde de därifrån. Sorgset vände vi oss bort. Sedan gick vi till sängs.

Mitt i natten väcktes vi av ett fasligt rabalder! Några vanskapta halvmänniskor hade klättrat in i fortet, möjligtvis med alvens hjälp. Nu stod de alltså på insidan om portarna och var i full gång med att få upp dem för att släppa in sina kompanjoner på utsidan. Hesa skratt ekade i natten! Endast ett snabbt handlande kunde avvärja den annalkande katastrofen, och jag är, om jag får säga det själv, ovanligt rapp och kvicktänkt. Jag rusade fram och försökte med all min kraft trycka igen porten igen! Det blev en väldig kamp, men en ensam dvärg visade sig vara starkare än alla dessa sorgliga existenser på utsidan! Efter en kort stund var porten stängd och regeln på, och inte en sekund för tidigt kan jag tillägga. En vrålande skock bestar, förvridna, djuriska människor med horn och hovar, kom springande och ville in för att äta upp oss! Mina vänner blev lite oroliga, men inte jag för jag har varit med om värre.

Nu har jag inte tid att skriva mera, jag slutar här där det är som mest spännande. Fortsättning följer.