måndag 30 november 2009

En stilstudie


Många reagerade väldigt positivt på mitt förra inlägg, så här kommer en bild till, en stilstudie på Genoa som gör det han gör bäst. Konstnären är ingen mindre än undertecknad, Brock Ironbeard.

Vampyrdräparen


Här är en bild på mig till alla mina fans, den förställer mig när jag slår ihjäl en ovanligt mäktig vampyr.

onsdag 25 november 2009

Slaget om Reaper's Bounty

Likt en grym domptör som dinglar med en saftig morot framför en hungrig åsnas lystna nos lämnade jag er sist när det var som allra, allra mest spännande! Det är faktiskt så spännande att till och med jag, Brock Ironbeard, med nerver av stål och is, omtalad i sju länder för sitt legendariska mod och efterlyst i ännu fler, darrar något på pennan när jag drar mig till minnes de dramatiska händelserna den där ödesdigra natten. Säkert har ni hört talas om slaget om Reaper's Bounty, men nu ska ni äntligen få läsa hur det egentligen gick till, jag, Brock Ironbeard, som ledde försvaret, ska berätta för er.

Men till att börja med måste jag klargöra något. Vilka var egentligen där? Många har hävdat att de stod där med oss på barrikaderna, men i verkligheten var vi smärtsamt få. Sigmar själv i all sin prakt, återuppstånden från de döda med sitt flammande svärd i ena handen och sin komet i den andra, var han där? Nej, det hade jag alldeles säkert kommit ihåg. Nob, den mordiska pysslingen med det vulgära kroppsspråket, var han där som han påstått vid ett flertal tillfällen? Nej, det var han inte (tror jag, jag har svårt att minnas var jag senast såg Nob och vart han egentligen tog vägen). Var guden Ulrik där, brölande, körande sin flammande vagn och viftande med sina långa armar? Ja, faktum är att Rubert svor på att han såg honom efter en särdeles ovanligt hård smäll, och jag ser ingen anledning att betvivla honom. Men jag går händelserna i förväg.

Först och främst var såklart jag själv där, Brock Ironbeard, 90 kilo muskler och jovialisk mordiskhet, legoknekten, vampyrdräparen, den piprökande hämnaren med det flammande skägget. Knappast behöver jag någon närmare presentation, få är väl de imperiebor som inte någon gång som olydiga barn blivit skrämda med att Brock ska komma och ta dem. Verklighetens Brock är allt det ni hört och mer därtill, fast värre och bättre.

Min kompanjon och löjtnant Genoa Sindella var såklart där. Hans vassa tunga är legendarisk, endast överträffad av hans ännu vassare värja! Född och uppvuxen i Estalien, ett i den närmaste mytiskt land nånstans i södern, ett upplyst land av stora tänkare, väldiga krigare, och alldeles speciellt fjompiga byxor. När man hör Genoa berätta om Estalien undrar man ibland om det verkligen finns, men det måste det såklart göra eftersom Genoa kommer därifrån. Se där! Ett exempel på estalisk filosofi. Genoa har lärt mig allt jag kan om detta filosofi, en fantastisk estalisk idé som är svår att förklara men som gör så att man får göra som man vill.

Även dvärgen Orzad var där. Många har en del fördomar vad gäller dvärgar, och de flesta är helt ogrundade, men inte alla dvärgar har mitt belevade sett och lugna temperament. Orzad var en dvärg vi hyrt in för hans skicklighet med yxan, inte för hans stora förståndsgävor. Maken till blodtörstig bärsärk får man leta efter.

Förutom Orzad var även prästen Rubert Eckhart där. Vanligtvis ger jag inte så mycket för präster, de pratar och pratar och gör liksom ingenting, och jag ska erkänna att Rupert ibland får mig att känna så, han vill alltid diskutera och vända och vrida på saker och ting trots att det ibland är alldeles självklart vad som borde göras. Ta det här med liket till exempel, om ett lik har rest sig ur graven och sprider skräck bland fjäderfän i trakten ska man väl hitta liket och slå ihjäl det en gång till, eller? Inte gå på biblioteket och sätta sig och läsa. Nåväl, när det väl är dags att slåss har Rupert ett rätt vasst svärd som många har lärt sig att respektera.

Även Bianca var där, inhyrd som kusk. Bianca säger inte så mycket och känns ibland egendomligt frånvarande, men det där muskedundret hon har, det måste man ju bara älska.

Förutom oss personer av betydelse fanns i fortet även den där alven, en typiskt alviskt spetig typ, och hans vänner den vandrande cirkusen. En man i piggsvinsmössa, ett hysteriskt fruntimmer och en märklig bjässe med hovar istället för händer, det var tydligen de enda vänner alven kunde få. Tillsammans utgjorde de en speciell trupp som spred förvirring hos fienden genom att omedelbart fly vid första tecken på stridigheter.

Nåväl, åter till handlignen! När jag senast lämnade er stod vi på krönet av muren och blickade ut över den armé som samlats för att anfalla oss. Det måste varit minst ett par hundra vanställda kreatur som vildsint stirrade upp mot oss. Kor! Tjurar! Får! Getter! Hästar, hundar och grisar! Alla bondgårdens djur fanns representarade i muterade, förvridet förväxta former. Vi dvärgar håller oss sällan med boskap, just för att undvika situationer som den här. Kreaturens ledare var en väldig best, ett råmande vilddjur på tre och en halv meter med väldiga horn och ett gigantiskt, sågtandat svärd. "Mu!" vrålande han vildsint och gjorde sågande rörelser med svärdet i luften. Blodet frös till is i våra ådror.

Tyvärr vad jag endast beväpnad med min yxa, vilken var av begränsad användbarhet eftersom avståndet till fienden var stort med oss i fortet och dem utanför. Jag insåg att vi inte hade råd att ge våra fiender fördelen av att samla sig och konstruera en strategi, så jag rusade fram till alven som, typiskt nog för alver, var beväpnad med en båge. "Skjut!" skrek jag åt honom! Jag hoppades att han skulle kunna åsamka ledaren för våra motståndare åtminstone någon skada.

Alven var som förstenad av skräck. För dem som inte är så beresta och erfarna som jag kan jag berätta att alver ofta är fega och låga stackare, och deras smala, klena lemmar duger inte mycket till i en skarp situation. De tenderar att i efterhand överdriva sina egna bedrifter på andras bekostnad på ett nedrigt sett, och det är på så vis de har lyckats skaffa sig ett oförtjänt, uppblåst rykte. I verkligheten gör man klokt i att inte lita på någon alv när det verkligen gäller.

"Skjut!" skrek jag igen, och när alven inte gjorde minsta ansats att göra som jag sa tog jag helt sonika bågen från hans slappa fingrar. Jag är ingen mästerskytt, eller var åtminstone inte vid den här tiden, men min måltavla var stor och situationen var desperat. Jag spände bågen och lät pilen flyga, och det första skottet träffade fiendegeneralen rakt i ögat. Han gick ner på knä, och mitt tilltag retade upp hela fiendearmén så till den grad att de rusade fram för att storma vårt fort. Precis som jag ville hade jag provocerat dem att agera oöverlagt.

Det verkade som om varenda get bland fienderna hade åtminstone en eller ett par änterhakar med sig som de kastade upp mot muren. Oturligt nog var de också, klövar, hovar och tassar till trots, enormt flinka på att klättra. Vi högg av repen så gott vi kunde, men de var för många och fortet var för stort och efter ett tag började en eller annan best närma sig krönet. Jag fick iväg ett eller ett par skott till mot fiendens ledare innan de första korna stack upp sina fuktiga mular över kanten. Alven hade för länge sen flytt så jag slängde bågen på marken och övergick till yxan.

Jag försvarade ensam fortets norra sida, Genoa och Rubert försvarade den östra och Orzad försvarade den västra. Jag klöv skallarna på några, sparkade ner nån från krönet, kapade nån änterhake här och där och höll allmänt stånd så gott jag förmådde, men djuren var många och blodtörstiga. Just som jag stod där och ägnade mig åt vad jag gör bäst fick jag syn på Orzad, den galningen, fast inte på murens västra sida utan på slätten framför fortets port. Han hade kastat sig ut och hans korta små ben gick som trumpinnar när han rusade fram mot fiendens ledare, den råmande, otäcka bjässen. Han tänkte sig en envig.

Fiendeledaren var allvarligt försvagad av pilarna jag skjutit och blind på åtminstone ena ögat, men han var fortfarande en fruktansvärd motståndare. En god stund höll striden på, men till slut stod besten på knä framför Orzad, ena armen i trasor, flera pilar utstickande från huvud och bål, det sågtandade svärdet liggande vid hans sida. Orzad skiljde huvudet från kroppen med ett väldigt hugg, och med ett fast grepp om den toviga pälsen på fiendegeneralens hjässa släpade han huvudet mot fortet, som en trofé. Jag slängde ner ett rep och han klättrade upp.

Nu vände striden något, med sin härförare ute ur leken blev odjuren något mindre entusiastiska. Den spänstiga Genoa for runt som en virvelvind, genomborrade ett huvud här och en bröstkorg där, hoppande som en groda från fiende till fiende. Jag tror att han ensam spetsade åtminstone tjugo kreatur under halvtimmen som följde fiendeledarens fall. Alv och halvmänniskor hade sedan länge flytt, men vad gjorde väl det? Ulrik log mot oss. Några ovanligt kvicktänka getter klättrade över muren och lyckades få av bommen som blockerade porten, och deras kumpaner på utsidan försökte trycka upp den. Med en enorm anstränging fick jag med en del hjälp från Genoa igen porten igen. Under tiden avfyrade Bianca sitt muskedunder ut genom tittgluggen, gång på gång, jag tror att åtminstone ett tiotal kreatur slets i stycken på det viset. När regeln låg på för tredje gången var det som om våra fiender förlorade modet ytterligare något, de var visserligen många fler, men vi var ju så enormt mycket skickligare.

Hela natten höll vi på. Orzad med sin yxa slogs rygg mot rygg med Rubert, jag och Genoa höll var sin sida av fortet, Bianca skjöt, den anemiska alven satt och darrade under ett bord inne i värdshuset och ropade efter sin mamma. Liken travade upp sig mot murarna, jag tror jag ensam bragte ett femtiotal fiender om livet, Genoa och Orzad låg inte långt efter. Det var en våldsam slakt.

Så småningom gick solen upp. Några enstaka förvirrade bestar stod fortfarande upp, men de var trötta och skadade. Vi kände att vi skulle klara natten trots allt, då plötligt situationen drastiskt förändrades till det sämre igen! Ut ur skogen stormade en grupp alver med bågarna i högsta hugg. Ur askan, i elden! Utan tvekan hade de avvaktat tills vi var nästan förbi av trötthet, fegt gömt sig i skogen och väntat ut slaget för att kunna slå till när vi och odjuren nästan gjort slut på varandra. Men vi ger oss aldrig! Så länge Brock Ironbeard står på benen kapitulerar vi aldrig för någon alv!

söndag 22 november 2009

Mitt spännande liv

Kära läsare!

Jag och mina vänner och nån till är på ett uppdrag, ett mycket viktigt uppdrag, så viktigt att jag ibland glömmer vad det går ut på, men viktigt är det. Så jag har egentligen inte så mycket tid att skriva! Men jag ska ändå försöka berätta något litet om vad vi är med om.

Vi lämnade den lilla staden som jag nu har glömt vad den heter, nån liten stad, förskräckligt såg där ut, smutsigt, förfallet, besynnerliga tjocka män som uppförde sig illa, men jag kommer från ämnet. Vi lämnade den iallafall. Som hjältar! Ungefär som det brukar bli hade vi, så fort vi dök upp, blivit ombedda att hjälpa till, ett kvistigt problem som endast vi kunde lösa. För att göra en lång historia kort: En höna hade försvunnit, ett lik hade ätit upp den, liket hade försvunnit, nån annan försvann, en blev full och försvann men dök upp, en tjock konstig man ljög och var snål, vad hände då undrar ni, kära läsare? Jo, en vampyr dök upp, fler lik, några vampyrer till, vi hittade hönan, vampyrerna flög runt i luften, det var ett himla liv, vampyrerna fick på munnen och aktar sig nog för att bråka med oss igen. Vi blev hyllade som hjältar! Alla jublade, staden var räddad, i avskedsgåva fick vi en häst som vi spände framför vår droska som vi helt lagligt kommit över och körde iväg.

Men det var inte det jag skulle berätta om. Vi tog upp jakten på korståget med vår droska (lagligen erhållen). Vi jagar ett korståg alltså, nåt förvirrat barn måste räddas eller slås ihjäl eller hur det nu var, betalt får vi iallafall och bråttom är det. På vägen stötte vi på ett antal idioter som behövde läxas upp så det gjorde vi enligt bästa förmåga. Det var trevligt att komma ifrån den smutsiga byn lite, även om ingen vettig människa trivs i en skog kan alla uppskatta en liten tur med en droska. Jag kände hur jag blev lite lugnare, jag körde droskan och rökte lite på min pipa, min kära pipa som jag haft så länge jag kan minnas och som jag aldrig lämnar ifrån mig, det vet alla som känner mig väl och jag vill att alla ni läsare ska veta
att vad någon än kan komma att säga så är pipan min och har alltid varit det. Min pipa.

"Sigmar! Sigmar!" skrek idioterna! Jag puffade på min pipa. För er som inte röker pipa kan jag verkligen rekommendera det, det lugnar nerverna och får en på bättre humör, något jag känner att jag ofta behöver. Jag har rökt så länge jag kan minnas och kommer att röka tills jag dör.

Nåväl, nog om det, så småningom kom vi fram till ett litet fort vid vägkanten, övergivet var det, vi körde in vår vagn och steg ur för att undersöka närmare. Under en säng gömde sig en besynnerlig typ, ett benrangel till alv, honom litar vi såklart inte på. Illa dolde han sina låga avsikter, man kunde utan ansträngning se i hans ögon att han planerade något nedrigt, något alldeles särskilt nedrigt! Men vad? Vi bestämde oss för att trots allt inte köra bort honom eller slå ihjäl honom omedelbart, ibland är det listigt att ha sina fiender nära där man kan hålla dem under uppsikt. Det har iallafall jag hört.

Just som vi funderade på vad vi skulle göra med alven anlände en annan droska och ville in. Någon slags herreman, en präst av ett eller annat slag, en fin droska med två hejdukar som körde. Hejdukarna steg av vid porten och begärde att vi skulle öppna. EFtersom jag har rykte om mig att ha god hand med folk bad mina vänner mig att föra vår talan, jag harklade mig, puffade på min pipa och frågade: "Ärade herremän!", för så bör herremän tilltalas. "Ärade herremän! Vad för er hit till vårt enkla fort på en sådan stormig natt?" Det var nämligen en alldeles särskilt stormig natt, den här natten.

Döm om min förvåning när hejdukarna på ett högst ohövlig sätt svarade mig, kallade mig och mina vänner för fula namn och, ja ni kommer inte att tro mig men det är sant, vände sig om och drog ner sina byxor för att blotta sina bakdelar för oss! Obegripligt var det, och mycket stötande. Aldrig har jag varit med om något liknande! Denna präst i droskan är, förstod jag, inte alls någon herreman! Sen körde de därifrån. Sorgset vände vi oss bort. Sedan gick vi till sängs.

Mitt i natten väcktes vi av ett fasligt rabalder! Några vanskapta halvmänniskor hade klättrat in i fortet, möjligtvis med alvens hjälp. Nu stod de alltså på insidan om portarna och var i full gång med att få upp dem för att släppa in sina kompanjoner på utsidan. Hesa skratt ekade i natten! Endast ett snabbt handlande kunde avvärja den annalkande katastrofen, och jag är, om jag får säga det själv, ovanligt rapp och kvicktänkt. Jag rusade fram och försökte med all min kraft trycka igen porten igen! Det blev en väldig kamp, men en ensam dvärg visade sig vara starkare än alla dessa sorgliga existenser på utsidan! Efter en kort stund var porten stängd och regeln på, och inte en sekund för tidigt kan jag tillägga. En vrålande skock bestar, förvridna, djuriska människor med horn och hovar, kom springande och ville in för att äta upp oss! Mina vänner blev lite oroliga, men inte jag för jag har varit med om värre.

Nu har jag inte tid att skriva mera, jag slutar här där det är som mest spännande. Fortsättning följer.