Kära vänner och läsare! Idag är jag bedrövad, för jag är orolig för vårt kära imperium, jag är orolig för hur det ska gå och för vart vi är på väg. Ni nickar, kära läsare, ni föstår vad jag menar, för det är alldeles tydligt för alla som kan läsa tecknen att det som håller på att förstöra vårt land och kasta oss i fördärvet, det är snålheten. Snålheten! Snålheten hos hög som låg, snålheten som gör det omöjligt för en stackars dvärg att försörja sig på det han gör bäst. Så brukade det inte vara! Låt mig berätta vad som hände i lägret och ni kommer att bli minst lika uprörda som jag.
Som ni säkert minns hade vi räddat alla från en förskräcklig fara, jag och mina vänner. Vänner som jag för övrigt för egna pengar hade anställt de flesta av, jag, Brock som knappt har ett öre på fickan, jag kan minsann ha råd, men höga herrar man möter med vapen av guld och betjänter i livré, kan de avvara en enda shilling, en enda liten slant för att löna den möda en stackars fattig dvärg har, kan de det eller? Nej, det kan de inte! Men jag kommer ifrån ämnet. Som jag sa, jag och mina dyra vänner, vi hade som sagt räddat alla från en blodsugande vampyr, en invasion av odöda, allmän omoral och alver och annat, men fick vi någon ersättning för det? Nej det fick vi inte, inte ett öre, istället blev vi instängda i ett illaluktande tält utan knappt ett ord till tack. Jag är generös och godmodig, men mina vänner började nästan gråta av harm inför denna hårdhänta behandling.
Men det var inte det jag skulle tala om. Det jag skulle berätta om var den betalning vi blivit lovade för vår vakttjänstgöring av ingen mindre än herr Krieger, en oärlig och sniken man som inte står över att lura sina anställda på det nedrigaste vis, när det var dags för betalning fick han väldigt bråttom iväg, den lön han hade lovat oss uteblev, han stod inte att finna, jag försökte försiktigt påpeka att vi hade omkostnader och att jag har ett ansvar inför mina anställda, men han bara hånlog och försvann och beordrade att vi skulle stängas in i vårt tält och att en vakt skulle posteras utanför. Ingen betalning alltså! Istället ett straff. Än i denna dag anser jag Krieger vara skyldig mig den lön han lovade, plus ränta, och om jag stöter på honom igen ska jag se till att inkassera. Akta dig, Krieger! Ni, kära läsare, är välkommen att hjälpa mig i detta.
Men Krieger var inte den enda snåla mask som slingrat sig in i lägret. Det fanns också Jan, en hopplöst förvirrad liten man med utan grepp om verkligheten, hans uppblåsta uppfattning om sin egen betydelse var direkt pinsam att lyssna på. Klädd i en löjlig hatt av groteska proportioner försökte han med pipig röst styra och ställa överallt i lägret, ingen affär var för liten för att Jan skulle vara där och lägga sin spetsiga näsa i blöt. Jans plan var löjligt uppenbar, han försökte leja oss att göra hans arbete åt honom för at sedan själv ta åt sig äran, men hans snikenhet bet honom, betalningen han erbjöd var så genant låg att det var omöjligt att ta honom på allvar, och när vi trots detta utav ren godhet hjälpt honom med det han ville ha gjort, då försökte han trixa och slingra sig och inte betala. Vilken obeahglig, snål liten vätte, tänker ni säkert, kära läsare! Och ni tänker alldeles rätt.
Fanns det då ingen ärlig man i lägret? Jo, bland de oförstörda barnen kunde man fortfarande ana hopp. Den unge Karl som alla dessa ormstungor påstod sig arbeta för, om honom har jag inget ont att säga! Vi fick oss tidigt en pratstund med Karl, han såg så näpen ut, han ställde frågor med sin späda barnaröst och när man såg hans okyliga ögon och hans oförstörda lilla ansikte, då kände man att det var omöjligt att fara med osanning, man ville bara berätta allt för det lilla barnet, sådant var förtroendet han ingav, det var nästan som magi. Han frågade oss vad vi gjorde där och vi svarade ärligt, vi är här för att skydda dig, sa vi! Död åt de otrogna! Han frågade mera, vem hade hyrt oss och varför, vi svarade ärligt, någon tant, vi hade glömt det mesta, men allt vi visste berättade vi. Det var omöjligt att ljuga för pojken! Utom för Bianca, när hon fick frågan hände något mystiskt, uppenbarligen ville hon skämta och hittade på någon orimlig historia om alver som lejt oss för att mörda honom, jag vet inte vad hon fick det ifrån, men ingen trodde henne såklart.
Det var tydligt att Karl kände likadant för oss som vi för honom, han ville gärna tala med oss och berätta allt möjligt för oss, om vilka syner han haft, om hur han inte alls ville gå till Altdorf för det stämde inte med nån dröm han haft, sådana barnsliga saker som små gossar kan få för sig, han var så näpen, vi berättade om världen och hur man försörjer sig om äventyrare, Orzad viftade med sin yxa, det var mycket trevligt. Men Karl var inte det enda barnet i lägret, där fanns även gossen Achmed, en kvicktänkt liten krabat som snabbt blev min goda vän. Jämfört med mina andra vänner var han verkligen inte speciellt dyr!
Men jag kommer ifrån ämnet igen. Jag har berättat om två av de tre nedriga män som försökte styra i lägret och sko sig på Karls förmågor, men den tredje och värsta, honom har jag inte ännu nämnt. Och det är av det enkla skälet att så fort jag tänker på honom, då blir jag så arg! Pennan skakar i min hand av vrede och harm när jag drar mig till minnes Helmut, den snåla trindskallen som aldrig avvek från Karl sida och ständigt, ständigt droppade sitt gift i hans öra. Och nu ska jag berätta vad han gjorde.
Helmut påstod sig vara någon slags präst, jag vet inte hur det var med den saken, jag säger inte att det nödvändigtvis inte var sant, men jag kan inte påminna mig många tillfällen när han ägnade sig åt några religiösa saker, om man säger så. Tvärtom! Precis om Jan försökte Helmut leja oss till ett uppdrag, det var uppenbarligen så dessa båda skojare arbetade. Därför tror jag nog ni, kära läsare, anar vad som ska komma, ni blir knappast förvånade om jag säger som det var att Helmut, den snåla råttan, ville att vi skulle utföra uppdraget gratis. Det var jag tveksam till, men det slutar inte där! Han krävde helt enkelt betalning av oss. Ja, ni hörde rätt, mitt sågtandade svärd, det stal han! Jag har vid det här laget gett upp hoppet om att få återse det i det här livet. En tio guld skulle jag väl vilja hävda att ett sådant svärd är värt, kanske snarare femton, för det var fint gjort med ett fäste av ben, inte så praktiskt men vackert at titta på, fullt av bokstäver skrivna på klingan, sådant är inte billigt vet jag. Den förbannade Helmut! Jag ska få honom att betala, på något vis ska han betala in skuld till mig, det svär jag på.
Trots inompetent ledarskap lyckades korståget sätta sig i rörelse, vi höll vakt, gratis kan jag tillägga, för Karls skull, inte för någon av de andra. Vi reste några dagar, inte mycket hände, jag ruvade på min hämnd och ägnade mycket tankemöda åt att försöka hitta någon alternativ inkomstkälla, för en dvärg måste ju leva. Och hur det gick med den saken, det ska jag berätta nästa gång!
