lördag 30 oktober 2010

Den allvetande ormen

Kära dagbok!

Jag har varit lite ur gängorna ända sen Drachenwald, det började med den där smällen jag fick i huvudet, jag tuppade nästan av och det kändes som om huvudvärken aldrig ville släppa och jag började se liksom stjärnor och konstiga färger. Först tänkte jag att något hade gått sönder i skallen på mig, men nu tror jag inte det längre. Det har varit svårt att koncentrera sig, jag har haft svårt att minnas vart vi är på väg och vad det var vi skulle göra. Men allt har fått en förklaring. Men jag babblar, jag får börja från början.

Vi kom ut ur Drachenwald, inte riktigt där jag tänkt men nära nog, till en liten pestsmittad by. Jag träffade en hund, jag gav den korv. Sen drack vi öl, jag och Nob, en liten vätte som dök upp ur buskagen, påstått magikunnit, jag tvivlar. Jag rökte pipa! Vätten och jag skojade och drack. Jag blev ännu snurrigare och såg ännu mer konstiga stjärnor, det var som färgglada ljus regnade ner från himlen, även inomhus, det var svårt att hålla sig fokuserad. Jag blev orolig igen, var det ölen? Vi får inte dricka öl på akademien. Jag blev full tror jag. Jag döpte hunden till Lill-Rubert, för att skoja. Rubert låtsades bli arg, men jag tror att han innerst inne var ganska stolt. Lill-Rubert spårade upp någon, jag har glömt det mesta, vi pratade med några, jag tuppade nästan av. Ljusen blev bara starkare och starkare, det var väldigt mycket färger, inte obehagligt men konstigt, jag tittade på Nob, jag såg att han var gjord av speglar inuti. Men det sa jag inte.

Vi köpte mer korv och började gå, jag trodde fyllan skulle gå över som jag hört att den gör, men det blev bara värre. Jag höll mig tyst och tittade mig omkring, jag kände mig iakttagen på något vis, en vanlig känsla, men den här gången var den extra stark. Det blev svårare och svårare att höra vad de andra sa, det lät som de talade långt bortifrån och jag kunde inte riktigt koncentrera mig eller bry mig. Hela världen blev bara mer och mer färgsprakande, jag tänkte att jag hade kanske spräckt skallen trots allt, men av någon anledning sa jag inget.

Till slut fick jag syn på den allvetande ormen, den tittade på mig ur en vattenpöl. Nu såhär i efterhand tänker jag att jag kanske borde ha blivit rädd, men det blev jag inte, inte ens förvånad, det kändes liksom helt naturligt att ormen var där. Hon var så lugn och så vacker, jag kände mig som förtrollad, på en gång stolt över att hon såg just mig men samtidigt skamsen över hur obetydlig jag var. Hon lugnade mig och lovade att allt skulle bli bra. Jag tror hon har rätt i det.

De andra såg inte ormen, förstås, hon tittade bara på mig. Jag började tänka på hur underbart det vore att vara allvetande, hur mycket nytta jag skulle kunna göra för akademien. Inte längre skulle vi behöva göra oss osynliga och smyga omkring på bakgator och i palats! Om man ville veta vad någon planerade skulle man bara kunna fråga Goswyn. Goswyn den allvetande.

Jag hittade en spegel och jag tänkte att man kanske, om man höll den lite på sidan och koncentrerade sig hårt, att man skulle komma ormen närmare. Det gjorde man, men jag blev avbruten. Spegeln var ändå för liten, ingen allvetande orm kan komma igenom något så litet.

De andra dividerade om vilken väg vi skulle ta, Genoa var mer besynnerlig än han brukar vara, jag kunde inte följa hans argumentation riktigt men han ledde oss till en spegelblank tjärn. Jag är övertygad om att ormen påverkade honom. Här skulle ormen nämligen kunna komma fram. Allt skulle bli bra. Hon talar till mig när jag sover. Hela skogen är full av ljus. Jag tänkte, om jag är allvetande skulle jag inte behöva akadamien. Jag tänkte att jag skulle kunna spionera på Erasmus och se in i hans huvud. Ingen skulle kunna gömma sig för Goswyn.

torsdag 28 oktober 2010

Om Rubert

Kära dagbok!

När jag läser igenom de anteckningar som jag gjort hittills slår det mig att jag, när jag på ålderns höst ska använda dem för att dra mig till minnes hur det gick till när vi hittade Karl, dödade vampyrerna, räddade världen, etc, etc, kanske inte får en helt igenom korrekt bild av vad som egentligen hände. Så innan jag berättar om den allvetande ormen och vad som försigick när vi kom ut ur Drachenwald tar jag tillfället i akt att komplettera bilden av mina kumpaner något!

Rubert. Denna gigant bland män! Otaliga gånger har hans skarpa svärd räddat oss undan en säker död, och oräkneligt är det antal knipor han har klarat oss ur med sitt skarpa intellekt! Själv skriver jag och skriver i min anteckningsbok allt som sker, men sen blir jag distraherad och glömmer vart vi är på väg! Men Rubert! Aldrig släpper han med blicken vårt avägsna mål, han talar sällan eller aldrig om annat än vampyrer, kultister, närmsta vägen hit eller dit och hur det hela hänger samman.

Vem var det som räddade livet på mig i bakhållet utanför Rubrecht Hahns residens? Jo Rubert! Vem var det som, och detta berättar Genoa ofta om, hittade den försvunna hönan i Feifeldorf? Jo, visst var det Rubert! Vem var det som slog till den förfärliga bloddraken så den flydde och aldrig mer kom tillbaka? Enligt säker källa var det också Rubert! Vem dödade trollet i Drachenwald? Nej det var inte Rubert, det kan jag inte gå med på. Men vem vet vart vi ska och håller reda på alla lappar vi hittar? Rubert, alltid Rubert.

Även Lill-Rubert är en utmärkt kompanjon. Aldrig har jag sett någon äta så mycket salami! Med både Stor-Rubert och Lill-Rubert på vårat lag, hur skulle vi kunna misslyckas? Kanske skulle jag berätta för Rubert om ormen? Nej, det är nog bäst jag låter bli, han skulle inte förstå.

onsdag 13 oktober 2010

Äventyr i skogen

Kära dagbok!

Jag har inte skrivit i dig på ett tag (förlåt), men det har hänt så mycket att jag inte har hunnit. Jag och Genoa och Rubert är på väg genom Drachenwald för att genskjuta vampyren och Jan och grusa deras planer och rädda hela världen. Det är så spännande!

Jag är verkligen glad att jag träffat Genoa och Rubert! Här i skogen, långt från akademien, är det ingen som övervakar mig (tror jag) och man är fri att säga och tänka vad man vill. Det har växt fram ett camaraderie mellan oss modiga äventyrare som jag inte har upplevt innan. Vi skojar med varandra hela tiden men ingen tar illa upp. Rubert säger inte så mycket men Genoa pratar oavbrutet, han vet något om allt, varje växt och djur vi ser, han berättar underbara historier ur sin levnad, jag lär mig jättemycket. När jag förstår vad han säger vill säga, han pratar så märkligt, genom näsan liksom, som en anka eller som en byfåne jag träffade en gång. Men vad mycket han vet att berätta! Jag är så glad att jag träffat honom (och Rubert).

Vid ett tillfälle kom vi fram till en glänta där det bodde ett troll. Jag tänkte att jag skulle imponera lite på Genoa och Rubert så jag uttalade en mäktig besvärjelse över trollet som långsamt skulle strypa det. Det är en av mina favoritbesvärjelser, svår att uttala rätt men ack så underhållande och dödligt effektiv. Folk blir blåa i ansiktet och hostar och väser, sen dör de. Vanligtvis. På troll har den visst ingen effekt upptäckte jag, så man kan säga att jag ställde till det lite, trollet blev uppmärksamt på oss och kom sättande mot Genoa. Genoa blev inte rädd utan gjorde vad han kallade för Don Pedros manöver och stack ner trollet med två hugg, ett i var arm. Tjoff, tjoff! Trollet segnade ner. Troll har, precis som människor, inget spännande i magen fick jag lära mig.

När trollet dött kom Rubert ångande, vrålande som en best slog han till trollet med bredsidan av svärdet. Efteråt hävdade han att det var det slaget som dödat trollet. Jag blev lite irriterad på det. Mer irriterad blev jag när han envisades med att han skulle behålla en av trollets betar, som en trofé. Att Genoa ville ha en trofé kunde jag förstå, han hade ju dödat trollet, men trollet hade ju bara två tänder och det var ju ändå jag som upptäckt trollet till att börja med! Jag blev sur, som sagt. Jag började fundera på hur Rubert ser ut inuti. Faktiskt var det väldigt ohyffsat av Rubert. Att min besvärjelse inte fungerar på troll betyder ju inte att den inte fungerar på tjuvaktiva präster, tänkte jag.

Jag tänkte på camaraderiet vi haft och då kom jag på något bättre, ett sagolikt roligt spratt jag kunde spela med Rubert! Jag förvred synen på honom och bytte ut hans trollbete mot en vanlig liten tand och tog trollbeten själv, han fattade ingenting. Sen, när soldaterna kom skulle han visa sin bete och gjorde bort sig helt, alla skrattade, det var verkligen roligt, Rubert var som ett frågetecken! Roligare levande än död, det är han, Rubert!

Efter trollet mötte vi några jägare, och nu var jag ju på skämtarhumör, så vi bestämde oss för att spela ett spratt med dem. Vi fångade dom och band dom vid ett träd och sen hotade vi dem med kniv. Det var som på akademien, fast lite tvärtom! Genoa var så rolig, "jag ska sticka er med värrrrjan! Med värrrrjan!"! Jag kunde knappt hålla mig för skratt! Tyvärr verkade de inte fatta skoj så vi släppte iväg dom.

Ett skämt till hann jag med. Vi mötte så småningom några minitroll som höll på med något märkligt, de hade med sig gödsel som de smetade på träden. Kanske något utslag av trollhumor, vad vet jag. Jag tänkte att jag skulle skoja med dem så jag förvandlade mig till ett troll jag med och liksom följde med dom i gruppen. Sen började jag låta som ett troll och bråka med en av dem, det blev världens slagsmål, det var kul, ett av minitrollen fick så bedrövligt med stryk, det var nästan lite synd om honom. Jag drämde till en i huvudet, men jag kunde inte hålla mig för skratt den här gången, min besvärjelse bröts och min förklädnad upplöstes. Det var lite synd, ett av trollet slog en klubba i huvudet på mig, jag tror skallen sprack. Sen dök Genoa upp och spetsade de andra minitrollen. På det hela taget ett lyckat skämt även om det är svårt att sova nu, det bultar så i huvudet.

Efter det kunde vi lämna Drachenwald! Men jag reser gärna dit någon mer gång. Man blir på så bra humör i skogen!