En särdeles misslyckad dag

Merkel Höfers journal, Erntezeit 25, 2522

Dagen i stort bortslösad. Fortsatte leta i Wolfenburg efter tobaksförsäljarens mördare. Återsåg platsen där Rubert dog, men kunde inte hitta några spår efter hans mördare. Hamnade i slagsmål med några vinddrivna existenser som hade gjort ett förfallet värdshus i staden till utgångspunkt för sina plundringståg.

Helmut och hans fånige underhuggare Koller har försökt hitta en ersättare till Rubert, hur nu det skulle gå till. De ställde en soldat, Gregor, under mitt befäl av oklara anledningar. Kanske Koller vill spionera på oss? För att vara soldat är Gregor märkligt ovan vid att följa order, han verkar göra lite som han vill. Det passar mig utmärkt, är inte van vid att kommendera.

Kan dock inte undvika att tycka det är misstänkt hur oerhört fort Koller skakade fram en ersättare till Rubert. Var detta något han planerat?

Merkel Höfers journal, Erntezeit 26, 2522

Låt mig berätta om en alldeles ovanligt misslyckad dag. Steg upp och gav oss in i lägret. Stötte på en s.k. "teater", en för mig okänd form av ritualiserat våld, möjligtvis med anknytning till någon av de många kulterna i närmiljön, får hålla ögonen öppna. Fascinerande, orkar inte skriva om det nu, är på mycket dåligt humör av skäl som snart skall bli uppenbara.

Vandrade planlöst runt i lägret. Den mänskliga misären som mötte oss var förfärande, som alltid. Hörde ett rykte, en Shaliapräst skulle ha förbarmat sig över våra själar och anslutit sig till korståget. Bestämde oss för att ge oss dit. Det var Genoa, Gregor och undertecknad. Så långt inget särskilt fel med dagen, förutom allt det vanliga, omgivningarna, galenskapen i korståget, den mänskliga naturen.

Vadade genom gyttjan i trevligt samspråk, diskuterade rökning och tobak med Genoa och Gregor, mycket intressant. Blev avbrutna av en ung kvinna, kåpa, okänd kult, högljutt sätt, föga klädsamt. Hon hojtade och vevade med armarna, förolämpade oss, särskilt mig, undertecknad, kallade mig för feg, utmanade mig på duell, ville mig illa. Stod lite handfallen. Tänkte på min förebild Golfus, vad hade Golfus gjort? Skulle man anta utmaningen och lära henne en läxa? Kanske hade Golfus bara gått vidare. Antagligen inte. Hade han anklagat henne för häxeri? Högst sannolikt. Var svårt att tänka, förolämpningarna haglade. Antagligen hade inte Golfus gjort vad jag gjorde för jag blev till slut så uppretad på den fräcka kvinnan att jag drog mitt armborst. Tänkte lära henne en läxa. Tänkte skrämma henne lite. Tänkte rent av skjuta en pil i henne, kan inte nu minnas hur jag tänkte om jag tänkte alls, blev så arg.

Det var nu ungefär som dagen blev riktigt dålig. Kvinnan drog fram en kniv som hon kastade mot mig, hann inte ducka, kniven träffade mig rakt i halsen, slungades till marken. Tog mig upp på fötter, sköt kvinnan med en pil, en till, missade med en, hon försökte fly, följde efter. Såg allt som i en dimma. Fullt med folk, kvinnan kom nästan undan, efter en fjärde eller femte pil föll hon död ner. Väldigt svårt att andas. Kniven genomborrade halsen och stack ut bak i nacken. Hela halsen uppsvullen. Kniven förgiftad. Kunde inte prata. Hur kunde det gå så illa? Inga fler dueller för min del.

Hade fullt upp med att försöka andas, det gick inget vidare, men Genoa hade hittat någon form av etui på kvinnan med olika verktyg för läkekonsten, en spatel, en liten vass kniv, några blodsugande iglar, en vitlök, sådant. Han började karva i nacken på mig med kniven, det gjorde inget bättre, han föreföll peta lite i såret på måfå, försökte igen, pillade med spateln, svårt att höra och se vad som hände, tänkte: nu dör jag, föll omkull.

Gregor knuffade undan Genoa, drog ut kniven, fyllde såret med blodsuagnde iglar, dabbade och bandagerade lite, vet inte om han visste vad han gjorde men kunde snart andas igen. Tungan uppsvullen och svårt att tala, svårt att stå på benen, illa tilltygad, allmäntillståndet inte bra. Ledsen. Tänkte återigen på Golfus, händer sådant här honom ibland? Vid liv, men knappt. Hulkade, snorade, ville inte vara med mer, blod på rocken och vad värre var: kniven dröp av svart gift som, skulle vi senare få veta, kunde användas inte bara till att döda utan också att färga kläder. Riktigt ful, blå fläck på rocken och ena tummen på handsken som hur jag än gnuggar inte vill gå bort. Kände mig som en pellejöns men fläckig rock och uppsvullen tunga, kunde inte prata, ville inte vara med mer. Ville gå till tältet men de andra övertalade mig: vi går till Shaliaprästen först, hon kan hjälpa dig. Inte med rocken, men med tungan.

Shaliaprästen ville inte alls hjälpa till, hon kallade mig besudlad, kaosbesmittad, anklagade mig, Merkel Höfer, för att vara Nurglerit. Gick hulkande tillbaks till tältet med svansen mellan benen. Ont i halsen. Ont i tungan. Förolämpad, missförstådd, utstött. Kommer aldrig att bli någon häxjägare på det här sättet, tänkte jag.

Gregor räddade mig, han hittade anledningen till min dåliga aura, ett förfärligt halsband som tydligen Rubert hade ägt och som jag hade fått med mig när vi räddade hans sargade kropp från ghoul! Kunde det ha varit halsbandet som gjorde min duell så katastrofal? Högst möjligt, rentav troligt. Ville tillsammans med Gregor förstöra halsbandet, men Genoa satte sig emot. Framstår kanske inte i någon vidare dager nu, men Genoa vann diskussionen och lade beslag på halsbandet. Försvarar mig med att jag var försvagad efter hugget i halsen. Får hålla ögonen på Genoa. Vad ska han med den onda artefakten till?

Lyckades pussla ihop vem som låg bakom förgiftningen av tobaksförsäljaren. Gregor kände tydligen igen bokstaven från vinkrusen på en helande dryck han köpt av en alkemist i staden. Varför tänkte vi inte på det innan? Någon högre makt motarbetar oss. Gick till alkemisten, i sitt bubblande laboratorium satt han skrockande och kokade gifter som han spred till våra fiender i korståget. Pryglade upp honom något men lät honom leva i utbyte mot en saftig betalning. Behöver ju pengarna. Antagligen är han inte kaos, bara vanligt gammaldags ond.

Det är så mycket död och meningslös misär i korståget, och det får en att långsamt förlora livslusten. Känns som om döden kryper närmare utan att det finns något jag kan göra. Svårt att äta. Känner mig inte lika resolut som jag brukar. Borde lämna denna plats, men kan inte. Korståget har redan begravt många, Rubert inte minst. Började idag på allvar tro att jag står näst på tur.

Förresten, en observation: kvinnan som försökte sticka ner mig med sin förgiftade dolk hade ett stort blodigt sår på bröstet i formen av ett kors, inkarvat i huden och oläkt, som om hon med flit hade hållit det öppet och blödande. Vad kan det vara för förskräcklig kaoskult och hur har jag skaffat mig fiender där?