Slottet

Om man har ordnat det väl för sig, med ett hederligt arbete som ger en tillräcklig men inte överdriven inkomst, med trevliga vänner som kan dricka ett glas öl eller två ibland, med en liten men hemtrevlig smedja belägen på en plats utan grälsjuka grannar, då är det lätt att man slår sig till ro och tror att ens goda tur aldrig ska ta slut. Men då kan det vara så att man bedrar sig! Det gjorde jag, en hög herre från slottet blandade in mig i sina affärer och drog in mig i sitt intrigmakeri och min trygga tillvaro fick ett abrupt slut.

Det säger väl sig själv att jag blev väldigt förvånad när furst Pirjasov själv, med mantel och allt, dök upp i min lilla smedja för att lägga fram sitt förslag. Eller förslag och förslag förresten - jag försökte ju tacka nej, men på det örat ville han inte höra. Ivrigt påhejad av mina yngre kamrater lurade han in mig i något jag inte kunde ta mig ur, mot min vilja förstås.

Mina unga vänner, Finn, Igor och Serafim, bara råkade vara där och drogs också med. Egentligen skulle vi ju dricka öl, och det gjorde vi så småningom också, men först övertalade alltså fursten mig att gå med på hans egendomliga begäran. Nycklar til slottet fick vi, och dagen därpå fick vi medaljonger, som hade vi varit adelsmän eller fina herrar från utlandet.

På slottet var det inte vidare välordnat, alla sprang huller om buller och gjorde än det ena och än det andra. Själva byggnaden, som vi enligt vår täckmantel skulle inspektera, höll på att falla samman runt omkring oss. En sten ur taket trillade till och med ner och träffade Igor på axeln! Han skyndade sig till sjukstugan där han blev baddad med läkevatten. Sjuksköterskan berättade då att adelsmännen om nätterna umgicks med fladdermöss i källaren, utomordentligt märkligt.

Vi besökte dem i källaren förstås, kanske kunde det vara något misstänkt där. De brydde sig inte nämnvärt om oss, men den märklige Nolte, som vi hört de vämjeligaste rykten om, skickade sin fladdermus ut genom en glugg. Kan han vara förrädaren? Jag misstänker det. Hur som helst, när Igor sedan skulle gå och lägga sig var hans sängkläder dyblöta! Om detta talade han mycket dagen därpå. Jag, som sov bredvid, hade inte sådan otur.

Vi gick och la oss sent och sov inte väldigt väl, vi var skärrade efter vad vi hade upplevt. När vi sökte igenom den döde magigern Raskemans torn hade han plötsligt rört på ena armen, det såg vi alla tydligt! Mina yngre vänner blev vettskrämda såklart, själv blev jag mest arg, det passar sig dåligt för de döda att gestikulera, det bådar illa minst sagt, och för att göra ont än värre var den unga Ilon i rummet och hon blev vettskrämd såklart. Jag drämde till Raskeman med en tung stol och det fick stopp på honom åtminstone tillfälligt, sen tog vi till flykten. Ilon var kanske den minst skärrade! Hon verkar ständigt i sin egen värld, jag har svårt att prata med henne, men det gläder mig att se att hon och Finn verkar komma bra överens. Jag hoppas Finn inte gör samma misstag som jag gjort och väntar för länge med att hitta en hustru! Han har så god hand med barn. Själv är jag för gammal, för ful och för vresig, vem skulle titta åt mig nu? Förresten har jag aldrig kunnat prata med kvinnor. Serafim däremot! Inte mindre än två pigor från köket gjorde närmanden, inte så konstigt, han ser för flott ut i sin stora hatt!  Inte heller är han svart av sot som jag och Finn.

I köket fanns för övrigt ett intressant spel som jag inte kunde sluta tänka på hur jag än försökte. Jag har ju lite en talang för sådana saker, och spelet intresserade mig innerligt, det föreföll spegla kriget vi är indragna i på ett mycket verklighetstroget sätt. En intressant historia har det också, det verkar som om det finns mycket få exemplar av spelet, kanske endast två stycken! Om jag lyckas lära mig spelets regler ämnar jag tillverka en spelplan till, åtminstone om spelet är så intressant som det verkar. Om jag klarar mig ur det här förstås! Då skall jag leva ett stillsamt liv med lite schack och lite öl och akta mig för adelsmän och furstar och deras märkliga affärer.

Nu har vi varit i slottet ett helt dygn och inte hittat någon endaste ledtråd till vem som kan vara förrädaren. Jag hoppas på bättre tur idag, men tror egentligen inte själv att vi ska kunna lösa mysteriet. Jag hoppas fursten fortsätter köpa mitt arbete trots att jag saknar talang som detektiv, annars kommer jag snart att stå på gatan utan inkomst. En gammal man som jag kan inte lätt ändra sian vanor, och att hitta något nytt att företa sig eller någon ny köpare av mitt hantverk känns alldeles övermäktigt! Inte för det spelar så stor roll, om inte krigslyckan vänder snart finns det kanske snart ingen furste att sälja något smide till. Jag försöker spara några slantar till sämre tider och jag säger till Serafim att göra detsamma men han lyssnar aldrig på det örat. Jag oroar mig mycket för den gossen. Och Finn! Om smedjan slår igen, vad ska då han göra? Nej, jag måste helt enkelt lösa det här. Men hur?