Det här är min första medvetna tanke!
fredag 6 maj 2011
torsdag 5 maj 2011
Anteckning
Lista på saker jag avskyr: 1. Smala människor. Även väldigt feta människor, de äcklar mig. Tycker inte heller om mycket långa människor. 2. Kapten Abimbola, för han såg på mig igår på ett obehagligt vis. Som om han visste. Visste vadå? Jag vet inte. 3. Fåglar. Till fåglar räknar jag även mycket stora insekter. 4. Korrigering av punkt 1 ovan: al-Fento, som är mycket lång, har jag inte något emot. Våra blickar har mötts. Jag tror han förstår en hel del. Egentligen tycker jag nog bara riktigt illa om smala människor. 5. Feta köpmän. 6. Att olja in mig inför brottningsmatcher. Jag bestämmer mig här och nu: Inget mer inoljande för min del! 7. Sådant man knappt kan se. 8. På sistone har jag tänkt en del på råttor.
onsdag 4 maj 2011
Anteckning
För att bättre kunna dölja mina upptäckter har jag beslutat mig för att utveckla ett hemligt språk, kallat magisk runskrift.
Magisk runskrift
Vid skrift: byt plats på varje bokstav med bokstaven omedelbart innan. Vid läsning: byt plats på varje bokstav med bokstaven omedelbart efter.
Idiotiskt! Vad händer vid början av ordet?
Vid skrift: skriv med vänster hand, börja till vänster på pappret och skriv åt höger. Vid läsning: fäst pappret på väggen upp och ner och vrid på huvudet åt vänsterhöger nej vänster
Vid skrift: byt ut varje bokstav mot föregående bokstav i abǧadī. Vid läsning: Byt ut varje bokstav mot efterföljande bokstav i abǧadī. Brist: Man kan inte skriva ش för den kommer som bekant först i abǧadī. Siffror går såklart ej heller att skriva, de är ej med i abǧadī.
Vid närmare eftertanke har jag beslutat mig för att inte använda magisk runskrift i det att det 1. tar för lång tid och 2. är för svårt att läsa.
Magisk runskrift
Idiotiskt! Vad händer vid början av ordet?
Vid skrift: byt ut varje bokstav mot föregående bokstav i abǧadī. Vid läsning: Byt ut varje bokstav mot efterföljande bokstav i abǧadī. Brist: Man kan inte skriva ش för den kommer som bekant först i abǧadī. Siffror går såklart ej heller att skriva, de är ej med i abǧadī.
Vid närmare eftertanke har jag beslutat mig för att inte använda magisk runskrift i det att det 1. tar för lång tid och 2. är för svårt att läsa.
Anteckning
Inatt kom jag på det, med skärvan jag hittat ritade jag ett fönster på väggen i min cell. Genom att stirra på fönstret kan jag se in i själen på mina fiender. Jag såg in i själen på kapten Abimbola, och den var alldeles svart, svart som natten! Haha! Det var ett skämt. Jag vågar inte skriva här vad jag såg.
lördag 12 mars 2011
Ett sökande efter objektiv sanning
Jag, Garok Ironbeard, filosof och handelsman, vaknade imorse med en högst påtaglig känsla av att det var något viktigt som jag hade glömt. Detta förvånade mig såklart storligen i det att jag har ett i alla avseende utmärkt minne, så som anstår en framstående filosof. Det är av yttersta vikt att filosofen lägger allt som sker honom på minnet! Oförtrutet måste han observera sin omgivning, notera och katalogisera, så att ingen briljant betraktelse undgår honom. Detta är extra viktigt eftersom det verkar som om filosofens enda inkomstkälla är hans filosofier och observationer, om ens det.
Nåväl, nog om mig och åter till min berättelse. Jag upplevde alltså en obehaglig känsla av att ha glömt något, och bestämde mig för att gå igenom mina filosofiska anteckningar för att se om jag där kunde få någon ledtråd till vad. Döm om min förvåning när jag fann en anteckning, daterad igår, som jag inte alls kände igen! Där stod skrivet, mitt bland mina filosofiska tankar, en liten snabbt nedtecknad beskrivning av ett skeende som jag inte alls kände igen. Där stod att läsa att någon mystisk figur, kåpklädd tydligen som anstår de mystiska, plötsligen ur ingenstans dykt upp här i denna boning som jag besitter och ställt en massa märkliga frågor om min bror, må han vila i frid, och hans förehavanden. Jag hade säkerligen avfärdat det hela som ett dåligt skämt från någon av mina fram till nyligen pålitliga hantlangare, men det märkliga var att anteckningen var skriven med min egen handstil! Det är ju allmänt känt att det är nästan omöjligt att förfalska någons handstil och jag känner min egen väl. Epsioden förbryllade och skakade mig, jag var tvungen att börja dagen med ett glas vin. Efter ytterligare något eller några glas kändes det bättre och jag bläddrade vidare i mina anteckningar och har här och nu bestämt mig för att dela med mig av några fler smakprov från min kommande bok, Garoks Filosofiska Värld, Tankar och Visdomar från Underjorden.
Filosofi nr. 7: En tänkande varelse kan betraktas som summan av sina upplevelser och definieras av desamma. Även språket kan sägas definiera honom eftersom det inte är möjligt att ha tankar som man inte kan formulera. Men även längden på hans skägg kan sägas definiera honom.
Filosofi nr. 8: Ibland kan man känna att ens liv saknar fokus och rinner iväg utan att man lyckas åstadkomma det man vill. Man kanske rent av har åtagit sig en uppgift som känns överväldigande stor och som man inte vet hur man ska angripa, och detta ger en ångest. Då kan man sätta upp ett mål att sträva mot som man, när man känner sig vilsen, agerar efter. Undvik detta! Det är inte den vises väg! Den vise skapar istället en rutin. Det är bättre med en rutin än med ett mål.
Filosofi nr. 9: En dag, när mästaren steg upp ur sitt kontemplativa bad, väntade hans lärjungar på honom med bekymrade uppsyner. "O mästare", sporde de, "vi äro oroliga för dig. Vi önska ha betalt för våra ansträngningar hittills. Vi tro icke att filosofi är en lukrativ syssla. Vi tro icke att ni komma att finna er broder.". "VAD MENAR NI?" röt mästaren och slog en av dem över näsroten med en sten. Sedan körde han dem på porten.
Filosofi nr. 10: Vissa påstår att cirkeln är den ädlaste formen. De har fel, filosofin lär oss att cirkeln ej är skön att betrakta. Dess area låter sig icke beräknas på något naturligt sätt. Kvadraten däremot, det är den ädlaste formen.
Filosofi nr. 11: Om man känner sig modstulen och har begränsad framgång i livet kan det hjälpa upp humöret att filosofera. Filosofi är en lisa för själen! Lindrar inte filosofi kan ett glas vin vara till stor hjälp. Ädlast är de båda kombinerade! In vino filosofitas. Filosofitae? Skit samma.
Filosofi nr. 12: Om man hamnar i klammeri med rättvisan gör man klokt att komma ihåg att filosofen står över vanliga världsliga lagar. Det bör heller inte vara filosofen främmande att tänja på sanningen en smula i en sådan situation.
Nåväl, nog om mig och åter till min berättelse. Jag upplevde alltså en obehaglig känsla av att ha glömt något, och bestämde mig för att gå igenom mina filosofiska anteckningar för att se om jag där kunde få någon ledtråd till vad. Döm om min förvåning när jag fann en anteckning, daterad igår, som jag inte alls kände igen! Där stod skrivet, mitt bland mina filosofiska tankar, en liten snabbt nedtecknad beskrivning av ett skeende som jag inte alls kände igen. Där stod att läsa att någon mystisk figur, kåpklädd tydligen som anstår de mystiska, plötsligen ur ingenstans dykt upp här i denna boning som jag besitter och ställt en massa märkliga frågor om min bror, må han vila i frid, och hans förehavanden. Jag hade säkerligen avfärdat det hela som ett dåligt skämt från någon av mina fram till nyligen pålitliga hantlangare, men det märkliga var att anteckningen var skriven med min egen handstil! Det är ju allmänt känt att det är nästan omöjligt att förfalska någons handstil och jag känner min egen väl. Epsioden förbryllade och skakade mig, jag var tvungen att börja dagen med ett glas vin. Efter ytterligare något eller några glas kändes det bättre och jag bläddrade vidare i mina anteckningar och har här och nu bestämt mig för att dela med mig av några fler smakprov från min kommande bok, Garoks Filosofiska Värld, Tankar och Visdomar från Underjorden.
Filosofi nr. 7: En tänkande varelse kan betraktas som summan av sina upplevelser och definieras av desamma. Även språket kan sägas definiera honom eftersom det inte är möjligt att ha tankar som man inte kan formulera. Men även längden på hans skägg kan sägas definiera honom.
Filosofi nr. 8: Ibland kan man känna att ens liv saknar fokus och rinner iväg utan att man lyckas åstadkomma det man vill. Man kanske rent av har åtagit sig en uppgift som känns överväldigande stor och som man inte vet hur man ska angripa, och detta ger en ångest. Då kan man sätta upp ett mål att sträva mot som man, när man känner sig vilsen, agerar efter. Undvik detta! Det är inte den vises väg! Den vise skapar istället en rutin. Det är bättre med en rutin än med ett mål.
Filosofi nr. 9: En dag, när mästaren steg upp ur sitt kontemplativa bad, väntade hans lärjungar på honom med bekymrade uppsyner. "O mästare", sporde de, "vi äro oroliga för dig. Vi önska ha betalt för våra ansträngningar hittills. Vi tro icke att filosofi är en lukrativ syssla. Vi tro icke att ni komma att finna er broder.". "VAD MENAR NI?" röt mästaren och slog en av dem över näsroten med en sten. Sedan körde han dem på porten.
Filosofi nr. 10: Vissa påstår att cirkeln är den ädlaste formen. De har fel, filosofin lär oss att cirkeln ej är skön att betrakta. Dess area låter sig icke beräknas på något naturligt sätt. Kvadraten däremot, det är den ädlaste formen.
Filosofi nr. 11: Om man känner sig modstulen och har begränsad framgång i livet kan det hjälpa upp humöret att filosofera. Filosofi är en lisa för själen! Lindrar inte filosofi kan ett glas vin vara till stor hjälp. Ädlast är de båda kombinerade! In vino filosofitas. Filosofitae? Skit samma.
Filosofi nr. 12: Om man hamnar i klammeri med rättvisan gör man klokt att komma ihåg att filosofen står över vanliga världsliga lagar. Det bör heller inte vara filosofen främmande att tänja på sanningen en smula i en sådan situation.
tisdag 1 februari 2011
Garoks filosofiska pärlor
Under mina studier av min salig bror Brocks efterlämnade anteckningar har jag upptäckt ett för mig hittills okänt och förvisso för nyfikenheten mycket kittlande fenomen, något som salig bror kallar för estalisk filosofi, eller filosofi helt enkelt. Såhär beskriver Brock begreppet:
en fantastisk estalisk idé som är svår att förklara men som gör så att man får göra som man vill
Det behöver väl knappast förklaras närmare varför detta kittlade min nyfikenhet! Tyvärr står fenomenets upphovsman, en herr Genoa Sindella, inte till mitt förfogande, men genom nogranna efterforskningar har jag, tror jag, skaffat mig en i stort sett heltäckande förståelse för begreppet. I det att filosofi är okänt i den civiliserade världen anar jag en oexploaterad marknad, och jag, Garok Ironbeard, ämnar bli den förste och störste dvärgfilosofen. Jag ämnar publicera ett storslaget verk med filosofiska pärlor, arbetsnamnet är Garoks Filosofiska Värld, Tankar och Visdomar från Underjorden, startskottet på en, är jag övertygad om, lukrativ och stimulerande syssla. Här följer några av de filosofier jag hittills skapat.
Filosofi nr. 1: Ett gott skämt är alltid roligt, även om det inte är uppskattat.
Filosofi nr. 2: Det som ibland kallas för förmiddagen är en myt. Planera aldrig in något på förmiddagen. Den som påstår sig ha gjort något under förmiddagen ljuger.
Filosofi nr. 3: Om någon kritiserar dig, ropa då med hög röst: "VAD MENAR DU?" och gå därifrån.
Filosofi nr. 4: Den som är nyfiken på allt och alla och varje dag betraktar världen med nya ögon riskerar att inte få någonting gjort och irritera sina medmänniskor.
Filosofi nr. 5: En dag när den unge dvärgen spatserade i trädgården såg han mästaren plantera en sten som han sedan vattnade. "O mästare", frågade den unge dvärgen, "varför planterar ni stenen?" "VAD MENAR DU?" svarade mästaren och gick därifrån.
Filosofi nr. 6: Tre ting finns: själen, kroppen och anden. Störst av de tre är kroppen, för utan den kan de andra inte finnas.
Fler filosofier följer i takt med att min visdom tilltar.
en fantastisk estalisk idé som är svår att förklara men som gör så att man får göra som man vill
Det behöver väl knappast förklaras närmare varför detta kittlade min nyfikenhet! Tyvärr står fenomenets upphovsman, en herr Genoa Sindella, inte till mitt förfogande, men genom nogranna efterforskningar har jag, tror jag, skaffat mig en i stort sett heltäckande förståelse för begreppet. I det att filosofi är okänt i den civiliserade världen anar jag en oexploaterad marknad, och jag, Garok Ironbeard, ämnar bli den förste och störste dvärgfilosofen. Jag ämnar publicera ett storslaget verk med filosofiska pärlor, arbetsnamnet är Garoks Filosofiska Värld, Tankar och Visdomar från Underjorden, startskottet på en, är jag övertygad om, lukrativ och stimulerande syssla. Här följer några av de filosofier jag hittills skapat.
Filosofi nr. 1: Ett gott skämt är alltid roligt, även om det inte är uppskattat.
Filosofi nr. 2: Det som ibland kallas för förmiddagen är en myt. Planera aldrig in något på förmiddagen. Den som påstår sig ha gjort något under förmiddagen ljuger.
Filosofi nr. 3: Om någon kritiserar dig, ropa då med hög röst: "VAD MENAR DU?" och gå därifrån.
Filosofi nr. 4: Den som är nyfiken på allt och alla och varje dag betraktar världen med nya ögon riskerar att inte få någonting gjort och irritera sina medmänniskor.
Filosofi nr. 5: En dag när den unge dvärgen spatserade i trädgården såg han mästaren plantera en sten som han sedan vattnade. "O mästare", frågade den unge dvärgen, "varför planterar ni stenen?" "VAD MENAR DU?" svarade mästaren och gick därifrån.
Filosofi nr. 6: Tre ting finns: själen, kroppen och anden. Störst av de tre är kroppen, för utan den kan de andra inte finnas.
Fler filosofier följer i takt med att min visdom tilltar.
söndag 23 januari 2011
En särdeles misslyckad dag
Merkel Höfers journal, Erntezeit 25, 2522
Dagen i stort bortslösad. Fortsatte leta i Wolfenburg efter tobaksförsäljarens mördare. Återsåg platsen där Rubert dog, men kunde inte hitta några spår efter hans mördare. Hamnade i slagsmål med några vinddrivna existenser som hade gjort ett förfallet värdshus i staden till utgångspunkt för sina plundringståg.
Helmut och hans fånige underhuggare Koller har försökt hitta en ersättare till Rubert, hur nu det skulle gå till. De ställde en soldat, Gregor, under mitt befäl av oklara anledningar. Kanske Koller vill spionera på oss? För att vara soldat är Gregor märkligt ovan vid att följa order, han verkar göra lite som han vill. Det passar mig utmärkt, är inte van vid att kommendera.
Kan dock inte undvika att tycka det är misstänkt hur oerhört fort Koller skakade fram en ersättare till Rubert. Var detta något han planerat?
Merkel Höfers journal, Erntezeit 26, 2522
Låt mig berätta om en alldeles ovanligt misslyckad dag. Steg upp och gav oss in i lägret. Stötte på en s.k. "teater", en för mig okänd form av ritualiserat våld, möjligtvis med anknytning till någon av de många kulterna i närmiljön, får hålla ögonen öppna. Fascinerande, orkar inte skriva om det nu, är på mycket dåligt humör av skäl som snart skall bli uppenbara.
Vandrade planlöst runt i lägret. Den mänskliga misären som mötte oss var förfärande, som alltid. Hörde ett rykte, en Shaliapräst skulle ha förbarmat sig över våra själar och anslutit sig till korståget. Bestämde oss för att ge oss dit. Det var Genoa, Gregor och undertecknad. Så långt inget särskilt fel med dagen, förutom allt det vanliga, omgivningarna, galenskapen i korståget, den mänskliga naturen.
Vadade genom gyttjan i trevligt samspråk, diskuterade rökning och tobak med Genoa och Gregor, mycket intressant. Blev avbrutna av en ung kvinna, kåpa, okänd kult, högljutt sätt, föga klädsamt. Hon hojtade och vevade med armarna, förolämpade oss, särskilt mig, undertecknad, kallade mig för feg, utmanade mig på duell, ville mig illa. Stod lite handfallen. Tänkte på min förebild Golfus, vad hade Golfus gjort? Skulle man anta utmaningen och lära henne en läxa? Kanske hade Golfus bara gått vidare. Antagligen inte. Hade han anklagat henne för häxeri? Högst sannolikt. Var svårt att tänka, förolämpningarna haglade. Antagligen hade inte Golfus gjort vad jag gjorde för jag blev till slut så uppretad på den fräcka kvinnan att jag drog mitt armborst. Tänkte lära henne en läxa. Tänkte skrämma henne lite. Tänkte rent av skjuta en pil i henne, kan inte nu minnas hur jag tänkte om jag tänkte alls, blev så arg.
Det var nu ungefär som dagen blev riktigt dålig. Kvinnan drog fram en kniv som hon kastade mot mig, hann inte ducka, kniven träffade mig rakt i halsen, slungades till marken. Tog mig upp på fötter, sköt kvinnan med en pil, en till, missade med en, hon försökte fly, följde efter. Såg allt som i en dimma. Fullt med folk, kvinnan kom nästan undan, efter en fjärde eller femte pil föll hon död ner. Väldigt svårt att andas. Kniven genomborrade halsen och stack ut bak i nacken. Hela halsen uppsvullen. Kniven förgiftad. Kunde inte prata. Hur kunde det gå så illa? Inga fler dueller för min del.
Hade fullt upp med att försöka andas, det gick inget vidare, men Genoa hade hittat någon form av etui på kvinnan med olika verktyg för läkekonsten, en spatel, en liten vass kniv, några blodsugande iglar, en vitlök, sådant. Han började karva i nacken på mig med kniven, det gjorde inget bättre, han föreföll peta lite i såret på måfå, försökte igen, pillade med spateln, svårt att höra och se vad som hände, tänkte: nu dör jag, föll omkull.
Gregor knuffade undan Genoa, drog ut kniven, fyllde såret med blodsuagnde iglar, dabbade och bandagerade lite, vet inte om han visste vad han gjorde men kunde snart andas igen. Tungan uppsvullen och svårt att tala, svårt att stå på benen, illa tilltygad, allmäntillståndet inte bra. Ledsen. Tänkte återigen på Golfus, händer sådant här honom ibland? Vid liv, men knappt. Hulkade, snorade, ville inte vara med mer, blod på rocken och vad värre var: kniven dröp av svart gift som, skulle vi senare få veta, kunde användas inte bara till att döda utan också att färga kläder. Riktigt ful, blå fläck på rocken och ena tummen på handsken som hur jag än gnuggar inte vill gå bort. Kände mig som en pellejöns men fläckig rock och uppsvullen tunga, kunde inte prata, ville inte vara med mer. Ville gå till tältet men de andra övertalade mig: vi går till Shaliaprästen först, hon kan hjälpa dig. Inte med rocken, men med tungan.
Shaliaprästen ville inte alls hjälpa till, hon kallade mig besudlad, kaosbesmittad, anklagade mig, Merkel Höfer, för att vara Nurglerit. Gick hulkande tillbaks till tältet med svansen mellan benen. Ont i halsen. Ont i tungan. Förolämpad, missförstådd, utstött. Kommer aldrig att bli någon häxjägare på det här sättet, tänkte jag.
Gregor räddade mig, han hittade anledningen till min dåliga aura, ett förfärligt halsband som tydligen Rubert hade ägt och som jag hade fått med mig när vi räddade hans sargade kropp från ghoul! Kunde det ha varit halsbandet som gjorde min duell så katastrofal? Högst möjligt, rentav troligt. Ville tillsammans med Gregor förstöra halsbandet, men Genoa satte sig emot. Framstår kanske inte i någon vidare dager nu, men Genoa vann diskussionen och lade beslag på halsbandet. Försvarar mig med att jag var försvagad efter hugget i halsen. Får hålla ögonen på Genoa. Vad ska han med den onda artefakten till?
Lyckades pussla ihop vem som låg bakom förgiftningen av tobaksförsäljaren. Gregor kände tydligen igen bokstaven från vinkrusen på en helande dryck han köpt av en alkemist i staden. Varför tänkte vi inte på det innan? Någon högre makt motarbetar oss. Gick till alkemisten, i sitt bubblande laboratorium satt han skrockande och kokade gifter som han spred till våra fiender i korståget. Pryglade upp honom något men lät honom leva i utbyte mot en saftig betalning. Behöver ju pengarna. Antagligen är han inte kaos, bara vanligt gammaldags ond.
Det är så mycket död och meningslös misär i korståget, och det får en att långsamt förlora livslusten. Känns som om döden kryper närmare utan att det finns något jag kan göra. Svårt att äta. Känner mig inte lika resolut som jag brukar. Borde lämna denna plats, men kan inte. Korståget har redan begravt många, Rubert inte minst. Började idag på allvar tro att jag står näst på tur.
Förresten, en observation: kvinnan som försökte sticka ner mig med sin förgiftade dolk hade ett stort blodigt sår på bröstet i formen av ett kors, inkarvat i huden och oläkt, som om hon med flit hade hållit det öppet och blödande. Vad kan det vara för förskräcklig kaoskult och hur har jag skaffat mig fiender där?
Dagen i stort bortslösad. Fortsatte leta i Wolfenburg efter tobaksförsäljarens mördare. Återsåg platsen där Rubert dog, men kunde inte hitta några spår efter hans mördare. Hamnade i slagsmål med några vinddrivna existenser som hade gjort ett förfallet värdshus i staden till utgångspunkt för sina plundringståg.
Helmut och hans fånige underhuggare Koller har försökt hitta en ersättare till Rubert, hur nu det skulle gå till. De ställde en soldat, Gregor, under mitt befäl av oklara anledningar. Kanske Koller vill spionera på oss? För att vara soldat är Gregor märkligt ovan vid att följa order, han verkar göra lite som han vill. Det passar mig utmärkt, är inte van vid att kommendera.
Kan dock inte undvika att tycka det är misstänkt hur oerhört fort Koller skakade fram en ersättare till Rubert. Var detta något han planerat?
Merkel Höfers journal, Erntezeit 26, 2522
Låt mig berätta om en alldeles ovanligt misslyckad dag. Steg upp och gav oss in i lägret. Stötte på en s.k. "teater", en för mig okänd form av ritualiserat våld, möjligtvis med anknytning till någon av de många kulterna i närmiljön, får hålla ögonen öppna. Fascinerande, orkar inte skriva om det nu, är på mycket dåligt humör av skäl som snart skall bli uppenbara.
Vandrade planlöst runt i lägret. Den mänskliga misären som mötte oss var förfärande, som alltid. Hörde ett rykte, en Shaliapräst skulle ha förbarmat sig över våra själar och anslutit sig till korståget. Bestämde oss för att ge oss dit. Det var Genoa, Gregor och undertecknad. Så långt inget särskilt fel med dagen, förutom allt det vanliga, omgivningarna, galenskapen i korståget, den mänskliga naturen.
Vadade genom gyttjan i trevligt samspråk, diskuterade rökning och tobak med Genoa och Gregor, mycket intressant. Blev avbrutna av en ung kvinna, kåpa, okänd kult, högljutt sätt, föga klädsamt. Hon hojtade och vevade med armarna, förolämpade oss, särskilt mig, undertecknad, kallade mig för feg, utmanade mig på duell, ville mig illa. Stod lite handfallen. Tänkte på min förebild Golfus, vad hade Golfus gjort? Skulle man anta utmaningen och lära henne en läxa? Kanske hade Golfus bara gått vidare. Antagligen inte. Hade han anklagat henne för häxeri? Högst sannolikt. Var svårt att tänka, förolämpningarna haglade. Antagligen hade inte Golfus gjort vad jag gjorde för jag blev till slut så uppretad på den fräcka kvinnan att jag drog mitt armborst. Tänkte lära henne en läxa. Tänkte skrämma henne lite. Tänkte rent av skjuta en pil i henne, kan inte nu minnas hur jag tänkte om jag tänkte alls, blev så arg.
Det var nu ungefär som dagen blev riktigt dålig. Kvinnan drog fram en kniv som hon kastade mot mig, hann inte ducka, kniven träffade mig rakt i halsen, slungades till marken. Tog mig upp på fötter, sköt kvinnan med en pil, en till, missade med en, hon försökte fly, följde efter. Såg allt som i en dimma. Fullt med folk, kvinnan kom nästan undan, efter en fjärde eller femte pil föll hon död ner. Väldigt svårt att andas. Kniven genomborrade halsen och stack ut bak i nacken. Hela halsen uppsvullen. Kniven förgiftad. Kunde inte prata. Hur kunde det gå så illa? Inga fler dueller för min del.
Hade fullt upp med att försöka andas, det gick inget vidare, men Genoa hade hittat någon form av etui på kvinnan med olika verktyg för läkekonsten, en spatel, en liten vass kniv, några blodsugande iglar, en vitlök, sådant. Han började karva i nacken på mig med kniven, det gjorde inget bättre, han föreföll peta lite i såret på måfå, försökte igen, pillade med spateln, svårt att höra och se vad som hände, tänkte: nu dör jag, föll omkull.
Gregor knuffade undan Genoa, drog ut kniven, fyllde såret med blodsuagnde iglar, dabbade och bandagerade lite, vet inte om han visste vad han gjorde men kunde snart andas igen. Tungan uppsvullen och svårt att tala, svårt att stå på benen, illa tilltygad, allmäntillståndet inte bra. Ledsen. Tänkte återigen på Golfus, händer sådant här honom ibland? Vid liv, men knappt. Hulkade, snorade, ville inte vara med mer, blod på rocken och vad värre var: kniven dröp av svart gift som, skulle vi senare få veta, kunde användas inte bara till att döda utan också att färga kläder. Riktigt ful, blå fläck på rocken och ena tummen på handsken som hur jag än gnuggar inte vill gå bort. Kände mig som en pellejöns men fläckig rock och uppsvullen tunga, kunde inte prata, ville inte vara med mer. Ville gå till tältet men de andra övertalade mig: vi går till Shaliaprästen först, hon kan hjälpa dig. Inte med rocken, men med tungan.
Shaliaprästen ville inte alls hjälpa till, hon kallade mig besudlad, kaosbesmittad, anklagade mig, Merkel Höfer, för att vara Nurglerit. Gick hulkande tillbaks till tältet med svansen mellan benen. Ont i halsen. Ont i tungan. Förolämpad, missförstådd, utstött. Kommer aldrig att bli någon häxjägare på det här sättet, tänkte jag.
Gregor räddade mig, han hittade anledningen till min dåliga aura, ett förfärligt halsband som tydligen Rubert hade ägt och som jag hade fått med mig när vi räddade hans sargade kropp från ghoul! Kunde det ha varit halsbandet som gjorde min duell så katastrofal? Högst möjligt, rentav troligt. Ville tillsammans med Gregor förstöra halsbandet, men Genoa satte sig emot. Framstår kanske inte i någon vidare dager nu, men Genoa vann diskussionen och lade beslag på halsbandet. Försvarar mig med att jag var försvagad efter hugget i halsen. Får hålla ögonen på Genoa. Vad ska han med den onda artefakten till?
Lyckades pussla ihop vem som låg bakom förgiftningen av tobaksförsäljaren. Gregor kände tydligen igen bokstaven från vinkrusen på en helande dryck han köpt av en alkemist i staden. Varför tänkte vi inte på det innan? Någon högre makt motarbetar oss. Gick till alkemisten, i sitt bubblande laboratorium satt han skrockande och kokade gifter som han spred till våra fiender i korståget. Pryglade upp honom något men lät honom leva i utbyte mot en saftig betalning. Behöver ju pengarna. Antagligen är han inte kaos, bara vanligt gammaldags ond.
Det är så mycket död och meningslös misär i korståget, och det får en att långsamt förlora livslusten. Känns som om döden kryper närmare utan att det finns något jag kan göra. Svårt att äta. Känner mig inte lika resolut som jag brukar. Borde lämna denna plats, men kan inte. Korståget har redan begravt många, Rubert inte minst. Började idag på allvar tro att jag står näst på tur.
Förresten, en observation: kvinnan som försökte sticka ner mig med sin förgiftade dolk hade ett stort blodigt sår på bröstet i formen av ett kors, inkarvat i huden och oläkt, som om hon med flit hade hållit det öppet och blödande. Vad kan det vara för förskräcklig kaoskult och hur har jag skaffat mig fiender där?
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)