onsdag 25 november 2009

Slaget om Reaper's Bounty

Likt en grym domptör som dinglar med en saftig morot framför en hungrig åsnas lystna nos lämnade jag er sist när det var som allra, allra mest spännande! Det är faktiskt så spännande att till och med jag, Brock Ironbeard, med nerver av stål och is, omtalad i sju länder för sitt legendariska mod och efterlyst i ännu fler, darrar något på pennan när jag drar mig till minnes de dramatiska händelserna den där ödesdigra natten. Säkert har ni hört talas om slaget om Reaper's Bounty, men nu ska ni äntligen få läsa hur det egentligen gick till, jag, Brock Ironbeard, som ledde försvaret, ska berätta för er.

Men till att börja med måste jag klargöra något. Vilka var egentligen där? Många har hävdat att de stod där med oss på barrikaderna, men i verkligheten var vi smärtsamt få. Sigmar själv i all sin prakt, återuppstånden från de döda med sitt flammande svärd i ena handen och sin komet i den andra, var han där? Nej, det hade jag alldeles säkert kommit ihåg. Nob, den mordiska pysslingen med det vulgära kroppsspråket, var han där som han påstått vid ett flertal tillfällen? Nej, det var han inte (tror jag, jag har svårt att minnas var jag senast såg Nob och vart han egentligen tog vägen). Var guden Ulrik där, brölande, körande sin flammande vagn och viftande med sina långa armar? Ja, faktum är att Rubert svor på att han såg honom efter en särdeles ovanligt hård smäll, och jag ser ingen anledning att betvivla honom. Men jag går händelserna i förväg.

Först och främst var såklart jag själv där, Brock Ironbeard, 90 kilo muskler och jovialisk mordiskhet, legoknekten, vampyrdräparen, den piprökande hämnaren med det flammande skägget. Knappast behöver jag någon närmare presentation, få är väl de imperiebor som inte någon gång som olydiga barn blivit skrämda med att Brock ska komma och ta dem. Verklighetens Brock är allt det ni hört och mer därtill, fast värre och bättre.

Min kompanjon och löjtnant Genoa Sindella var såklart där. Hans vassa tunga är legendarisk, endast överträffad av hans ännu vassare värja! Född och uppvuxen i Estalien, ett i den närmaste mytiskt land nånstans i södern, ett upplyst land av stora tänkare, väldiga krigare, och alldeles speciellt fjompiga byxor. När man hör Genoa berätta om Estalien undrar man ibland om det verkligen finns, men det måste det såklart göra eftersom Genoa kommer därifrån. Se där! Ett exempel på estalisk filosofi. Genoa har lärt mig allt jag kan om detta filosofi, en fantastisk estalisk idé som är svår att förklara men som gör så att man får göra som man vill.

Även dvärgen Orzad var där. Många har en del fördomar vad gäller dvärgar, och de flesta är helt ogrundade, men inte alla dvärgar har mitt belevade sett och lugna temperament. Orzad var en dvärg vi hyrt in för hans skicklighet med yxan, inte för hans stora förståndsgävor. Maken till blodtörstig bärsärk får man leta efter.

Förutom Orzad var även prästen Rubert Eckhart där. Vanligtvis ger jag inte så mycket för präster, de pratar och pratar och gör liksom ingenting, och jag ska erkänna att Rupert ibland får mig att känna så, han vill alltid diskutera och vända och vrida på saker och ting trots att det ibland är alldeles självklart vad som borde göras. Ta det här med liket till exempel, om ett lik har rest sig ur graven och sprider skräck bland fjäderfän i trakten ska man väl hitta liket och slå ihjäl det en gång till, eller? Inte gå på biblioteket och sätta sig och läsa. Nåväl, när det väl är dags att slåss har Rupert ett rätt vasst svärd som många har lärt sig att respektera.

Även Bianca var där, inhyrd som kusk. Bianca säger inte så mycket och känns ibland egendomligt frånvarande, men det där muskedundret hon har, det måste man ju bara älska.

Förutom oss personer av betydelse fanns i fortet även den där alven, en typiskt alviskt spetig typ, och hans vänner den vandrande cirkusen. En man i piggsvinsmössa, ett hysteriskt fruntimmer och en märklig bjässe med hovar istället för händer, det var tydligen de enda vänner alven kunde få. Tillsammans utgjorde de en speciell trupp som spred förvirring hos fienden genom att omedelbart fly vid första tecken på stridigheter.

Nåväl, åter till handlignen! När jag senast lämnade er stod vi på krönet av muren och blickade ut över den armé som samlats för att anfalla oss. Det måste varit minst ett par hundra vanställda kreatur som vildsint stirrade upp mot oss. Kor! Tjurar! Får! Getter! Hästar, hundar och grisar! Alla bondgårdens djur fanns representarade i muterade, förvridet förväxta former. Vi dvärgar håller oss sällan med boskap, just för att undvika situationer som den här. Kreaturens ledare var en väldig best, ett råmande vilddjur på tre och en halv meter med väldiga horn och ett gigantiskt, sågtandat svärd. "Mu!" vrålande han vildsint och gjorde sågande rörelser med svärdet i luften. Blodet frös till is i våra ådror.

Tyvärr vad jag endast beväpnad med min yxa, vilken var av begränsad användbarhet eftersom avståndet till fienden var stort med oss i fortet och dem utanför. Jag insåg att vi inte hade råd att ge våra fiender fördelen av att samla sig och konstruera en strategi, så jag rusade fram till alven som, typiskt nog för alver, var beväpnad med en båge. "Skjut!" skrek jag åt honom! Jag hoppades att han skulle kunna åsamka ledaren för våra motståndare åtminstone någon skada.

Alven var som förstenad av skräck. För dem som inte är så beresta och erfarna som jag kan jag berätta att alver ofta är fega och låga stackare, och deras smala, klena lemmar duger inte mycket till i en skarp situation. De tenderar att i efterhand överdriva sina egna bedrifter på andras bekostnad på ett nedrigt sett, och det är på så vis de har lyckats skaffa sig ett oförtjänt, uppblåst rykte. I verkligheten gör man klokt i att inte lita på någon alv när det verkligen gäller.

"Skjut!" skrek jag igen, och när alven inte gjorde minsta ansats att göra som jag sa tog jag helt sonika bågen från hans slappa fingrar. Jag är ingen mästerskytt, eller var åtminstone inte vid den här tiden, men min måltavla var stor och situationen var desperat. Jag spände bågen och lät pilen flyga, och det första skottet träffade fiendegeneralen rakt i ögat. Han gick ner på knä, och mitt tilltag retade upp hela fiendearmén så till den grad att de rusade fram för att storma vårt fort. Precis som jag ville hade jag provocerat dem att agera oöverlagt.

Det verkade som om varenda get bland fienderna hade åtminstone en eller ett par änterhakar med sig som de kastade upp mot muren. Oturligt nog var de också, klövar, hovar och tassar till trots, enormt flinka på att klättra. Vi högg av repen så gott vi kunde, men de var för många och fortet var för stort och efter ett tag började en eller annan best närma sig krönet. Jag fick iväg ett eller ett par skott till mot fiendens ledare innan de första korna stack upp sina fuktiga mular över kanten. Alven hade för länge sen flytt så jag slängde bågen på marken och övergick till yxan.

Jag försvarade ensam fortets norra sida, Genoa och Rubert försvarade den östra och Orzad försvarade den västra. Jag klöv skallarna på några, sparkade ner nån från krönet, kapade nån änterhake här och där och höll allmänt stånd så gott jag förmådde, men djuren var många och blodtörstiga. Just som jag stod där och ägnade mig åt vad jag gör bäst fick jag syn på Orzad, den galningen, fast inte på murens västra sida utan på slätten framför fortets port. Han hade kastat sig ut och hans korta små ben gick som trumpinnar när han rusade fram mot fiendens ledare, den råmande, otäcka bjässen. Han tänkte sig en envig.

Fiendeledaren var allvarligt försvagad av pilarna jag skjutit och blind på åtminstone ena ögat, men han var fortfarande en fruktansvärd motståndare. En god stund höll striden på, men till slut stod besten på knä framför Orzad, ena armen i trasor, flera pilar utstickande från huvud och bål, det sågtandade svärdet liggande vid hans sida. Orzad skiljde huvudet från kroppen med ett väldigt hugg, och med ett fast grepp om den toviga pälsen på fiendegeneralens hjässa släpade han huvudet mot fortet, som en trofé. Jag slängde ner ett rep och han klättrade upp.

Nu vände striden något, med sin härförare ute ur leken blev odjuren något mindre entusiastiska. Den spänstiga Genoa for runt som en virvelvind, genomborrade ett huvud här och en bröstkorg där, hoppande som en groda från fiende till fiende. Jag tror att han ensam spetsade åtminstone tjugo kreatur under halvtimmen som följde fiendeledarens fall. Alv och halvmänniskor hade sedan länge flytt, men vad gjorde väl det? Ulrik log mot oss. Några ovanligt kvicktänka getter klättrade över muren och lyckades få av bommen som blockerade porten, och deras kumpaner på utsidan försökte trycka upp den. Med en enorm anstränging fick jag med en del hjälp från Genoa igen porten igen. Under tiden avfyrade Bianca sitt muskedunder ut genom tittgluggen, gång på gång, jag tror att åtminstone ett tiotal kreatur slets i stycken på det viset. När regeln låg på för tredje gången var det som om våra fiender förlorade modet ytterligare något, de var visserligen många fler, men vi var ju så enormt mycket skickligare.

Hela natten höll vi på. Orzad med sin yxa slogs rygg mot rygg med Rubert, jag och Genoa höll var sin sida av fortet, Bianca skjöt, den anemiska alven satt och darrade under ett bord inne i värdshuset och ropade efter sin mamma. Liken travade upp sig mot murarna, jag tror jag ensam bragte ett femtiotal fiender om livet, Genoa och Orzad låg inte långt efter. Det var en våldsam slakt.

Så småningom gick solen upp. Några enstaka förvirrade bestar stod fortfarande upp, men de var trötta och skadade. Vi kände att vi skulle klara natten trots allt, då plötligt situationen drastiskt förändrades till det sämre igen! Ut ur skogen stormade en grupp alver med bågarna i högsta hugg. Ur askan, i elden! Utan tvekan hade de avvaktat tills vi var nästan förbi av trötthet, fegt gömt sig i skogen och väntat ut slaget för att kunna slå till när vi och odjuren nästan gjort slut på varandra. Men vi ger oss aldrig! Så länge Brock Ironbeard står på benen kapitulerar vi aldrig för någon alv!

6 kommentarer:

  1. "Vi såg alla tjänarna och gästerna lämna med pilgrimmerna mot Gootten---även garnisonen gick med. Vi trodde fortet skulle vara utan försvar. Vi ville bara ha mat. Det måste finnas tillräckligt att undvara något litet. Jag ber er att visa välvilja mot oss, några stackars utstötta."
    Feodor - Mutant Outlaw

    SvaraRadera
  2. "Dvärgens saliv stänkte ner mina byxor och fastnade i hans skägg när han skrek något obegripligt mot mitt lår. Jag kunde inte annat göra än att motvilligt spänna bågen och ta sikte mot Bestigoren. Det gjorde inte natten ljusare att se dess brutala reaktion --- den totala anstromningen av Bors, Ungors och Brays. Attacker i mindre grupper hade ökat våra chanser avsevärt, men nu? Tanken om hur mutanterna kommit in utan rep kunde inte lämna mig. Kom de in kan de komma ut. Bäst att hålla uppsikt på mutanten i den trasiga uniformen, Feodor, troligtvis deras ledare. En pil kvar...men vid alla vindar i Athel Loren, är det inte den andra galna dvärgen som springer där ute...mot Bestigoren. Spänn bågen, sikta, andas, släpp, träff i halsen! Smutsiga, grova, oförskämda, men godtroget modiga! Bäst att jag flyttar repet till sidan så att han kan ta sig upp. Aha! Feodor retirerar, men vart?"
    Lorinac - Wood Elf Kithband Warrior

    SvaraRadera
  3. Den här kommentaren har tagits bort av skribenten.

    SvaraRadera
  4. "Herregud! [snyft] Hur kunde det bli såhär? Våra vänner...Vi ville bara ha något att äta."
    Lena - Mutant Outlaw

    SvaraRadera
  5. "MuuuuuUUUUUUUUuuuaaaaaaaaaaaAAAAAAHHHHHhhhh!"
    Korska - Bestigor Champion

    SvaraRadera
  6. Not: Måste verkligen medge att Brock, Orzad och den gode Genoa, i livets essenser är trogna Ulrik när det verkligen gäller! Mer än dom själva förmodligen ä medvetna om.
    Måste koma ihåg att försöka beskriva Ulrik på ett bättre vis för Brock. Taals broder är vildsint och triumferande, smart och taktisk. Vargar jagar i flock. / Eckhart the Wulf Cub

    SvaraRadera