Ärade läsare! Med blandade känslor kan jag nu meddela att jag, Garok Ironbeard, bror till salig Brock Ironbeard, taktfast och hetlevrad, efter bästa förmåga, och den är avsevärd, har färdigställt min högt ärade brors rörliga bild som han enligt allt att döma arbetade med under sina sista levnadsdagar.
Det förefaller som att ni, ärade läsare, genom att stadigt hålla blicken på den rörliga bilden kan få uppleva att, för en dag, vara Rubert, Rubert Eckhart från Brocks, renlig och rakryggad, dagbok får man våga förmoda. Ack, att få uppleva att vara Brocks, långsint och skönsjungande, vän om än så bara för ett ögonblick, det är en fröjd som jag länge åtnjutit och som jag nu med tårar i ögonen kan erbjuda även er, kära och ärade läsare! Brock, segerviss och välklädd, själv är dessvärre inte med i den rörliga bilden. Man får förmoda at det är av blygsamhet, en vanligt och högt hållen egenskap bland oss dvärgar!
Upplev den rörliga bilden här: Ruberts rörliga bild.
För sina rörliga bilder använde Brock, listig och snabbfotad, ofta en smått arkaisk, men ofta relativt välfungerande teknik för att få bilden att fungera i alla tänkbara miljöer. Vid eventuella problem är det lätt att förtvivla, en ledtråd för eventuell väg framåt står att finna här.
Känsliga personer varnas! Bilden innehåller ett mått av fostrande och karaktärsdanande våld. Ingen i Brocks, snarstucken och mordisk, omedelbara närhet lever något stillsamt liv.
lördag 27 november 2010
onsdag 24 november 2010
Irrfärder i Wolfenburg. En hjältes fall.
Merkel Höfers journal, Erntezeit 23, 2522
Gav oss in i ruinerna av Wolfenburg för att leta efter tobakshandlarens mördare. Letade runt i staden och följde vad vi hoppades var ett spår, men kom hela tiden på villovägar. Staden var i stort raserad, endast ruiner och utbrunna huskroppar, obebodda sånär som på någon enstaka trashank och någon spetälsk här och där. Ett av spåren ledde till garnisonen strax utanför palatset där vi för övrigt hört ett rykte om att någon form av odöda skulle hålla till. Liken låg orörda i travar, fullt med asfåglar och råttor, en bet Rubert. Men ingen mördare och inga odöda.
Mitt på gatan låg en uppbrunnen vampyr som uppenbarligen överraskats av dagsljuset. Mycket ovanligt skulle jag vilja påstå, vad hade hänt? Mänsklig form, man, Lahmian kanske? Oroande.
Merkel Höfers journal, Erntezeit 24, 2522
Letade vidare i Wolfenburg. Rubert envisades med att leda expeditionen trots att han föreföll svårt skadad och var mycket blek. Fick höra en intressant historia av några gatubarn: På natten gömmer de sig, för då kommer, påstod de, monster upp ur underjorden, groteska, puckelryggiga med långa armar. Ghoul?
Fick en inblick i hur liknande vinsäckar som den som använts vid mordet sålts och köpts, till militären bland annat. Vår enda ledtråd, men kunde inte riktigt se hur det skulle leda oss till mördaren. Träffade på några desertörer från kriget. Lät dem leva, hela platsen var så beklämmande.
Till slut hade vi bara en ledtråd kvar, en endaste plats att besöka som eventuell kunde ha något med giftmordet att göra. Det var på andra sidan staden och en bit att gå, men innan vi kom fram hindrades vi av en stor krater mitt i gatan, som efter en enormt kraftig explosion. I kratern låg rikligt med färska lik, stanken var bedövande, hundar, råttor och asfåglar slet och rev i de döda. Vi stod lite handfallna och tittade på förödelsen och jag tänkte på hur död och föruttnelse verkat följa mig på sistone, och i den stunden, när vi kanske inte var helt vaksamma, blev vi överfallna av ghoul.
Ghoul är inte odöda, det är istället, likt kultister, människor av en särdeles motbjudande disposition. Onda handlingar och orena tankar kan förvandla en människa till ghoul. Med långa armar, puckelrygg och klolika händer spenderar de sedan resten av sina miserabla liv med att leta efter lik och annat motbjudande att förtära. Kannibalism och korpofagi är inte främmande för ghoul.
Ghoul besitter en rudimentär intelligens, eller snarare list. De kan tala och ibland rent av kontrollera enklare former av odöda, såsom zombie.
Plötsligt hade inte mindre än fyra ghoul kastat sig över oss. Jag hann skjuta två pilar i en av dem, med det verkade inte bekomma den märkbart. Två rusade fram mot Rubert, och medans en höll fast honom slet den andra, med en omänsklig styrka, av honom ena armen, den lossnade vid axeln med ett motbjudande, krasande ljud, Rubert föll död ner nästan omedelbart. Lyckades tillsammans med Genoa retirera in i en halvt raserad byggnad där vi genom fönstret tvingades åse hur ghoul under ljudligt smackande åt upp större delen av vår kamrat.
Minns inte exakt vad som hände sedan, men Genoa och jag högg ner en eller ett par ghoul och lyckades skrämma bort de övriga. Vi kom därifrån med det mesta av Ruberts ägodelar och även hans kvarlevor.
Rubert begravdes av en Morrpräst som tydligen tillhörde korstågets inre krets, fader Frederick, svartklädd i prästdräkt, stilig, vild blick. På aftonen byggde vi ett bål för vad som var kvar av vår vän. En bard hade komponerat en sång om Rubert och hans hjältemod, jag hade tecknat ned den här om jag kommit ihåg den, det var en mycket vacker ceremoni. Rubert hade säkert skrattat åt oss om han sett oss, kallat oss för blödiga, manat oss vidare. För Ulric!
Gav oss in i ruinerna av Wolfenburg för att leta efter tobakshandlarens mördare. Letade runt i staden och följde vad vi hoppades var ett spår, men kom hela tiden på villovägar. Staden var i stort raserad, endast ruiner och utbrunna huskroppar, obebodda sånär som på någon enstaka trashank och någon spetälsk här och där. Ett av spåren ledde till garnisonen strax utanför palatset där vi för övrigt hört ett rykte om att någon form av odöda skulle hålla till. Liken låg orörda i travar, fullt med asfåglar och råttor, en bet Rubert. Men ingen mördare och inga odöda.
Mitt på gatan låg en uppbrunnen vampyr som uppenbarligen överraskats av dagsljuset. Mycket ovanligt skulle jag vilja påstå, vad hade hänt? Mänsklig form, man, Lahmian kanske? Oroande.
Merkel Höfers journal, Erntezeit 24, 2522
Letade vidare i Wolfenburg. Rubert envisades med att leda expeditionen trots att han föreföll svårt skadad och var mycket blek. Fick höra en intressant historia av några gatubarn: På natten gömmer de sig, för då kommer, påstod de, monster upp ur underjorden, groteska, puckelryggiga med långa armar. Ghoul?
Fick en inblick i hur liknande vinsäckar som den som använts vid mordet sålts och köpts, till militären bland annat. Vår enda ledtråd, men kunde inte riktigt se hur det skulle leda oss till mördaren. Träffade på några desertörer från kriget. Lät dem leva, hela platsen var så beklämmande.
Till slut hade vi bara en ledtråd kvar, en endaste plats att besöka som eventuell kunde ha något med giftmordet att göra. Det var på andra sidan staden och en bit att gå, men innan vi kom fram hindrades vi av en stor krater mitt i gatan, som efter en enormt kraftig explosion. I kratern låg rikligt med färska lik, stanken var bedövande, hundar, råttor och asfåglar slet och rev i de döda. Vi stod lite handfallna och tittade på förödelsen och jag tänkte på hur död och föruttnelse verkat följa mig på sistone, och i den stunden, när vi kanske inte var helt vaksamma, blev vi överfallna av ghoul.
Ghoul är inte odöda, det är istället, likt kultister, människor av en särdeles motbjudande disposition. Onda handlingar och orena tankar kan förvandla en människa till ghoul. Med långa armar, puckelrygg och klolika händer spenderar de sedan resten av sina miserabla liv med att leta efter lik och annat motbjudande att förtära. Kannibalism och korpofagi är inte främmande för ghoul.
Ghoul besitter en rudimentär intelligens, eller snarare list. De kan tala och ibland rent av kontrollera enklare former av odöda, såsom zombie.
Plötsligt hade inte mindre än fyra ghoul kastat sig över oss. Jag hann skjuta två pilar i en av dem, med det verkade inte bekomma den märkbart. Två rusade fram mot Rubert, och medans en höll fast honom slet den andra, med en omänsklig styrka, av honom ena armen, den lossnade vid axeln med ett motbjudande, krasande ljud, Rubert föll död ner nästan omedelbart. Lyckades tillsammans med Genoa retirera in i en halvt raserad byggnad där vi genom fönstret tvingades åse hur ghoul under ljudligt smackande åt upp större delen av vår kamrat.
Minns inte exakt vad som hände sedan, men Genoa och jag högg ner en eller ett par ghoul och lyckades skrämma bort de övriga. Vi kom därifrån med det mesta av Ruberts ägodelar och även hans kvarlevor.
Rubert begravdes av en Morrpräst som tydligen tillhörde korstågets inre krets, fader Frederick, svartklädd i prästdräkt, stilig, vild blick. På aftonen byggde vi ett bål för vad som var kvar av vår vän. En bard hade komponerat en sång om Rubert och hans hjältemod, jag hade tecknat ned den här om jag kommit ihåg den, det var en mycket vacker ceremoni. Rubert hade säkert skrattat åt oss om han sett oss, kallat oss för blödiga, manat oss vidare. För Ulric!
tisdag 23 november 2010
Ett sökande efter sanningen och rättmätiga tillgångar
Det var med stor sorg i hjärtat jag emottog nyheten att min bror, respekterad och fruktad, salig Brock Ironbeard, må hans minne alltid leva ibland oss, lämnat jordelivet och vandrat vidare. Det var också med stor sorg, och med ett visst mått av vrede, som jag tog del av påståendet att han, salig bror Brock, stridbar och säker på handen, inte lämnade efter sig några jordiska ägodelar till sin behövande familj och släkt, däribland undertecknad, jag själv, Garok Ironbeard, ty alla som kände Brock Ironbeard, ståtlig och långskäggad, höjer nog skulle jag tro nu ett förvånat ögonbryn i det att Brocks, armstark och bottenlös, personlighet drog åt det sparsamma hållet.
Det var av denna anledning som jag, Garok Ironbeard, tillsammans med ett mindre sällskap särskilt listiga och kunniga dvärgar, reste till Altdorf, den plats där Brock Ironbeard, min bror, storsint och humoristisk, senast hördes av. Efter vissa efterforskningar fann vi, om än inte någon stor förmögenhet, en del material av synnerligt intresse, såsom Brock Ironbeards, högrest och slagfärdig, anteckningar och dagböcker.
Som salig Brocks, gladlynt och rättvis, ände bror kan jag konstatera att han, även om han på sina bästa dagar bidrog högeligen till vår utmärkta klans storslagenhet och ära kanske på vissa andra, sämre, dagar i det närmaste gjorde något som kunde liknas vid motsatsen. Därför var det mig en stor fröjd att i dagböckerna läsa Brocks, ärlig och principfast, egen röst berätta om alla de stordåd han ägnat sig åt på sistone. Det skall bli mig ett stort nöje att föra sagda dagböcker tillbaka till vårt hem, där de skall hava en hedersplats.
Brock, säker på hand och med stål i blicken, var som bekant inte bara en formidabel krigare, en framstående affärsman och en synnerligen god vän, han var även en mästare på den uråldriga dvärgkonst som går under namnet rörlig bild. Det var med sann glädje som jag, Garok Ironbeard, ibland min bortgångne brors anteckningar fann en tyvärr inte fullt klar rörlig bild, ett påbörjat framtida mästervärk. Ack, hemska öde som så grymt ryckte min bror ifrån oss innan han hann avsluta detta stora, är jag säker på, epos!
Jag bestämde mig för att utifrån min brors anteckningar och de rörliga bilddelar han efterlämnat anstränga mig för att avsluta hans verk. Det är ett mödosamt och tidskrävande arbete och jag gör inga anspråk på att besitta min brors, Brock Ironbeards, boklärd och sällskaplig, fingerfärdighet och skicklighet. Med fröjd i hjärtat sätter jag nu igång med min uppgift! Nedan visar jag, som ett smakprov, några av de delar jag funnit, arrangerade så som jag upplever att de borde vara, med solen högst upp och råttan längst ner.
Det var av denna anledning som jag, Garok Ironbeard, tillsammans med ett mindre sällskap särskilt listiga och kunniga dvärgar, reste till Altdorf, den plats där Brock Ironbeard, min bror, storsint och humoristisk, senast hördes av. Efter vissa efterforskningar fann vi, om än inte någon stor förmögenhet, en del material av synnerligt intresse, såsom Brock Ironbeards, högrest och slagfärdig, anteckningar och dagböcker.
Som salig Brocks, gladlynt och rättvis, ände bror kan jag konstatera att han, även om han på sina bästa dagar bidrog högeligen till vår utmärkta klans storslagenhet och ära kanske på vissa andra, sämre, dagar i det närmaste gjorde något som kunde liknas vid motsatsen. Därför var det mig en stor fröjd att i dagböckerna läsa Brocks, ärlig och principfast, egen röst berätta om alla de stordåd han ägnat sig åt på sistone. Det skall bli mig ett stort nöje att föra sagda dagböcker tillbaka till vårt hem, där de skall hava en hedersplats.
Brock, säker på hand och med stål i blicken, var som bekant inte bara en formidabel krigare, en framstående affärsman och en synnerligen god vän, han var även en mästare på den uråldriga dvärgkonst som går under namnet rörlig bild. Det var med sann glädje som jag, Garok Ironbeard, ibland min bortgångne brors anteckningar fann en tyvärr inte fullt klar rörlig bild, ett påbörjat framtida mästervärk. Ack, hemska öde som så grymt ryckte min bror ifrån oss innan han hann avsluta detta stora, är jag säker på, epos!
Jag bestämde mig för att utifrån min brors anteckningar och de rörliga bilddelar han efterlämnat anstränga mig för att avsluta hans verk. Det är ett mödosamt och tidskrävande arbete och jag gör inga anspråk på att besitta min brors, Brock Ironbeards, boklärd och sällskaplig, fingerfärdighet och skicklighet. Med fröjd i hjärtat sätter jag nu igång med min uppgift! Nedan visar jag, som ett smakprov, några av de delar jag funnit, arrangerade så som jag upplever att de borde vara, med solen högst upp och råttan längst ner.
lördag 20 november 2010
Ett korståg. En samling dumskallar. En olycklig vändning.
Merkel Höfers journal, Erntezeit 22, 2522
Ilmarsch inatt mot Wulfenburg. Vad bråttom de har, dessa hjältar! Hann bekanta mig något med gruppen. Rubert Eckhart, Ulric-kultist, vild blick och hetsigt sätt, klädd i vanlig kåpa, grå, med ett stort vargkadaver till hälften urtaget slängt över ena axeln. Möjligtvis något egenkär, har döpt sin hund efter sig själv. Genoa Sindella, estalisk gentleman, mekanikintresserad verkar det som, klädd i puffiga byxor, stilig kort jacka, fjäder i hatten. Anmärkningsvärt ren och väldoftande under omständigheterna! Föredömligt. Adele, efternamn okänt, funktionell reseklädsel, dovt brun. Trevligt sätt men spaden över axeln väcker oro, vem väljer en spade som vapen idag? Dödgrävare och dylikt har ofta ett osunt förhållande till de levande döda är min erfarenhet, värt att hålla ögonen på. Nob, pyssling, osäker på om efternamn finnes, mordiskt gladlynt, lätstött, nära till flaskan. Vanlig pysslingklädsel sånär som på toppluvan som saknas. Sade inte mycket under dagen, säkert bakfull.
I gruppen finns även gossen Karl, som på något märkvärdigt vis allting kretsar runt. Tror inte för ett ögonblick att Karl är Sigmar inkarnerad, som senare påstods, men kände ändå att något speciellt är det med pojken. Hans blotta närvaro har ändrat mina prioriteringar på ett oroande sätt, mitt villebråd är till hälften glömt, jag känner mig i det närmaste tvungen att hjälpa den lille och skydda honom och har, eftersom de andra i sällskapet verkar känna detsamma, ovanligt snabbt blivit vad jag uppfattar som en del av gruppen.
Nåväl. Kom fram till Wulfenburg, hela staden i ruiner, hur har detta undgått mig? Utanför vad som var kvar av stadsmurarna hade en enorm samling människor och andra slagit läger. Ett korståg visade det sig försöka vara. Illa skött om jag så får säga, en vämjelig syn, värsta sortens mänskligt avskräde, ingen disciplin, ingen hygien, klädda i trasor ramlade de runt i sin egen avföring. De hade lämnat sina hem, sina familjer och sina plikter för att leva i korståget i skuggan av Karl som de, som nämnt, inbillade sig var Sigmar inkarnerad. Beklämmande. Lättingar och avvikare, sinnesslöa och lågpannat listiga, alla verkade de ha kongregerat just till den plats vi så olyckligt hade hamnat på.
Karl, som verkar vara ett mycket bortskämt barn, ovan vid riktig uppfostran och i behov av uppsträckning, insisterade på att vi skulle gå ner i denna häxkittel av mänskligt förfall, och på något vis som jag nu inte kan begripa påverkade han oss allihop och fick oss att gå med på hans befängda och vad jag tror kommer att bli ödesdigra önskan. I fortsättningen måste jag försöka stålsätta mig och behandla Karl strängt, för hans eget bästa. För detta var verkligen ingen bra idé.
Alla i korståget verkade känna ovan nämnda Genoa, och vi hamnade strax inför ett slags dumskallarnas byråd som påstod sig leda hela den sorgliga operationen, vad nu förvirrad bild av ledarskap de kunde ha. Skodde sig på, hade antagligen varit en bättre term än ledde. Där fanns Helmut, en lallande fåne och gråtmild melankoliker som, mellan glädjetårarna över att återse Karl, försökte dra in oss i sin paranoida fantasi, mer om detta senare. Klädd i full rustning med en blå kåpa och blått skärp av alldagligt snitt var han en inte helt motbjudande, men på intet sätt slående, uppenbarelse. Där fanns även Eisenbach, en rödlätt, tystlåten adelsman i full rustning som inte gjorde något vidare intryck, varken höll med i eller protesterade mot galenskaperna som lades fram. Fader Johannes Seibolt var också där och han såg, trots sin fetma, imponerande stilig ut i en välskräddad svart kåpa. Kanske något prålig med flertalet tunga guldringar på de korvlika fingrarna. Karl var där och bredvid honom Koller, en anskrämligt ful man med grislik uppsyn, ryckigt rörelsemönster och en närmast bisarr klädsel där han kombinerat full rustning med ridbyxor, av alla plagg. Blev mållös. Koller hade en liten armé av kretiner klädda i, jag skojar inte, säckväv som, trots att de omöjligt gick att ta på allvar, försökte agera med auktoritet och säga åt oss vad vi skulle göra, var vi skulle stå, och så vidare.
Nåväl. Helmut försökte i bombastiska ordalag ge oss ett uppdrag och som bevis på detta fick vi varsin maläten matta att hänga över huvudet. Vägrade förstås. Kunde lika gärna skrivit "idiot" i pannan.
Det var Helmuts uppfattning att något var på tok i lägret och föga förvånande såg han inte att felet låg i hans egen person och misslyckade ledarskap utan anade någon slags vag sammansvärjning. Utan egentliga belägg behöver väl knappast tillägas. Han verkade mena på att vi, som tack för mattan, skulle arbeta åt honom och isolera och likvidera eventuella fiender till hans person, utan någon egentlig kompensation. Så tramsigt, så tramsigt. Vi gick därifrån.
Mycket olyckligt att Karl skulle hamnat i klorna på sådana charlataner! Det enda rimliga hade varit att lämna "korståget" omedelbart, men våra mystiska och oroande mentala band till Karl höll oss kvar.
Försökte köpa pilar till armborstet. Enda pilmakaren var homp så Nob fick agera tolk. Istället söp han sig full och viglade upp pilförsäljaren och hans vänner mot mig och Genoa, som råkade vara där. Inga pilar blev köpta. Nob redlös.
Försökte köpa tobak. Tobaksförsäljaren kände även han Genoa. Vi skålade och drack och plötsligt segnade försäljaren död ner vid bordet. Lugnade känslosam nybliven änka. Oförstående son utom sig av sorg. Enda rimliga förklaringen är förgiftning, möjligtvis var vi de tilltänkta offren. Anständighet och självbevarelsedrift bjuder att brottet undersöks, om möjligt. Enda spåret leder in i ruinerna av Wulfenburg där jag för övrigt även har annat ärende.
En riktigt, rikigt bedrövlig dag då vi inte bara förlorat den vi föresatt oss att skydda, Karl, utan genom vår blotta närvaro eventuellt orsakat en oskyldig mans död och gjort en ung gosse faderslös.
Ilmarsch inatt mot Wulfenburg. Vad bråttom de har, dessa hjältar! Hann bekanta mig något med gruppen. Rubert Eckhart, Ulric-kultist, vild blick och hetsigt sätt, klädd i vanlig kåpa, grå, med ett stort vargkadaver till hälften urtaget slängt över ena axeln. Möjligtvis något egenkär, har döpt sin hund efter sig själv. Genoa Sindella, estalisk gentleman, mekanikintresserad verkar det som, klädd i puffiga byxor, stilig kort jacka, fjäder i hatten. Anmärkningsvärt ren och väldoftande under omständigheterna! Föredömligt. Adele, efternamn okänt, funktionell reseklädsel, dovt brun. Trevligt sätt men spaden över axeln väcker oro, vem väljer en spade som vapen idag? Dödgrävare och dylikt har ofta ett osunt förhållande till de levande döda är min erfarenhet, värt att hålla ögonen på. Nob, pyssling, osäker på om efternamn finnes, mordiskt gladlynt, lätstött, nära till flaskan. Vanlig pysslingklädsel sånär som på toppluvan som saknas. Sade inte mycket under dagen, säkert bakfull.
I gruppen finns även gossen Karl, som på något märkvärdigt vis allting kretsar runt. Tror inte för ett ögonblick att Karl är Sigmar inkarnerad, som senare påstods, men kände ändå att något speciellt är det med pojken. Hans blotta närvaro har ändrat mina prioriteringar på ett oroande sätt, mitt villebråd är till hälften glömt, jag känner mig i det närmaste tvungen att hjälpa den lille och skydda honom och har, eftersom de andra i sällskapet verkar känna detsamma, ovanligt snabbt blivit vad jag uppfattar som en del av gruppen.
Nåväl. Kom fram till Wulfenburg, hela staden i ruiner, hur har detta undgått mig? Utanför vad som var kvar av stadsmurarna hade en enorm samling människor och andra slagit läger. Ett korståg visade det sig försöka vara. Illa skött om jag så får säga, en vämjelig syn, värsta sortens mänskligt avskräde, ingen disciplin, ingen hygien, klädda i trasor ramlade de runt i sin egen avföring. De hade lämnat sina hem, sina familjer och sina plikter för att leva i korståget i skuggan av Karl som de, som nämnt, inbillade sig var Sigmar inkarnerad. Beklämmande. Lättingar och avvikare, sinnesslöa och lågpannat listiga, alla verkade de ha kongregerat just till den plats vi så olyckligt hade hamnat på.
Karl, som verkar vara ett mycket bortskämt barn, ovan vid riktig uppfostran och i behov av uppsträckning, insisterade på att vi skulle gå ner i denna häxkittel av mänskligt förfall, och på något vis som jag nu inte kan begripa påverkade han oss allihop och fick oss att gå med på hans befängda och vad jag tror kommer att bli ödesdigra önskan. I fortsättningen måste jag försöka stålsätta mig och behandla Karl strängt, för hans eget bästa. För detta var verkligen ingen bra idé.
Alla i korståget verkade känna ovan nämnda Genoa, och vi hamnade strax inför ett slags dumskallarnas byråd som påstod sig leda hela den sorgliga operationen, vad nu förvirrad bild av ledarskap de kunde ha. Skodde sig på, hade antagligen varit en bättre term än ledde. Där fanns Helmut, en lallande fåne och gråtmild melankoliker som, mellan glädjetårarna över att återse Karl, försökte dra in oss i sin paranoida fantasi, mer om detta senare. Klädd i full rustning med en blå kåpa och blått skärp av alldagligt snitt var han en inte helt motbjudande, men på intet sätt slående, uppenbarelse. Där fanns även Eisenbach, en rödlätt, tystlåten adelsman i full rustning som inte gjorde något vidare intryck, varken höll med i eller protesterade mot galenskaperna som lades fram. Fader Johannes Seibolt var också där och han såg, trots sin fetma, imponerande stilig ut i en välskräddad svart kåpa. Kanske något prålig med flertalet tunga guldringar på de korvlika fingrarna. Karl var där och bredvid honom Koller, en anskrämligt ful man med grislik uppsyn, ryckigt rörelsemönster och en närmast bisarr klädsel där han kombinerat full rustning med ridbyxor, av alla plagg. Blev mållös. Koller hade en liten armé av kretiner klädda i, jag skojar inte, säckväv som, trots att de omöjligt gick att ta på allvar, försökte agera med auktoritet och säga åt oss vad vi skulle göra, var vi skulle stå, och så vidare.
Nåväl. Helmut försökte i bombastiska ordalag ge oss ett uppdrag och som bevis på detta fick vi varsin maläten matta att hänga över huvudet. Vägrade förstås. Kunde lika gärna skrivit "idiot" i pannan.
Det var Helmuts uppfattning att något var på tok i lägret och föga förvånande såg han inte att felet låg i hans egen person och misslyckade ledarskap utan anade någon slags vag sammansvärjning. Utan egentliga belägg behöver väl knappast tillägas. Han verkade mena på att vi, som tack för mattan, skulle arbeta åt honom och isolera och likvidera eventuella fiender till hans person, utan någon egentlig kompensation. Så tramsigt, så tramsigt. Vi gick därifrån.
Mycket olyckligt att Karl skulle hamnat i klorna på sådana charlataner! Det enda rimliga hade varit att lämna "korståget" omedelbart, men våra mystiska och oroande mentala band till Karl höll oss kvar.
Försökte köpa pilar till armborstet. Enda pilmakaren var homp så Nob fick agera tolk. Istället söp han sig full och viglade upp pilförsäljaren och hans vänner mot mig och Genoa, som råkade vara där. Inga pilar blev köpta. Nob redlös.
Försökte köpa tobak. Tobaksförsäljaren kände även han Genoa. Vi skålade och drack och plötsligt segnade försäljaren död ner vid bordet. Lugnade känslosam nybliven änka. Oförstående son utom sig av sorg. Enda rimliga förklaringen är förgiftning, möjligtvis var vi de tilltänkta offren. Anständighet och självbevarelsedrift bjuder att brottet undersöks, om möjligt. Enda spåret leder in i ruinerna av Wulfenburg där jag för övrigt även har annat ärende.
En riktigt, rikigt bedrövlig dag då vi inte bara förlorat den vi föresatt oss att skydda, Karl, utan genom vår blotta närvaro eventuellt orsakat en oskyldig mans död och gjort en ung gosse faderslös.
måndag 15 november 2010
En vampyrs död. Några mystiska hjältar gör entré.
Merkel Höfers journal, Erntezeit 20, 2522
Avbröt min färd mot Wulfenburg inatt. Hast är av nöden men det här kan vara viktigare. Mötte ett sällskap, tretton personer, en bländande vacker, inga lyktor. Vampír. Är säker på det. Följde efter dem. Att de inte upptäckte mig tyder på att de hade väldigt bråttom.
Merkel Höfers journal, Erntezeit 21, 2522
Följde efter sällskapet. Kom till en djupt ond plats, en besudlad herrgård, en kultplats antagligen. Vampyrerna hittade, efter visst letande, en analöppning av groteska proportioner där de, efter kort debatterande, försvann ner. Kunde det vara så att vampyrerna hittat och allierat sig med rumpetrollen, de blodsugande, rumpboende vättarna som min mor skrämt mig med som barn? Spelade ingen roll, måste fortsätta.
Gick ner. Motbjudande miljö, slem och var rann längs väggarna, stalaktiter av snor och blod och avföring överallt. Hatar att slåss mot kultister. Föredrar odöda, särskilt vampyrer. Inte lika äckliga, inte lika mycket slem och fekalier, inte lika många parasiter stora som kålhuvuden. Klär sig bättre. Har bättre hy.
Hörde ljud av strid, vampyrerna hade hastat vidare, fick treva mig fram. Fick slem på handskarna och stövlarna, hade gärna köpt nya men måste hålla i slantarna. Rocken klarade sig. Kom så småningom ikapp vampyrerna.
Svårt att beskriva. I ett mycket, mycket litet rum, knappt större än en garderob, pågick en tumultartad strid mellan säkert tio eller kanske femton olika personer. Där fanns hela spektrat av kultister; spyende präst, naken deformerad kvinna, man med djurhuvud, flugsvärmar, hudsjukdomar, allt. De slogs mot vad som verkade vara fyra eller fem modiga äventyrare. Det var svårt att överblicka trots rummets litenhet, vampyrerna stod utanför och kikade in, jag stod bakom dem och avvaktade.
Den vackra kvinnan som jag misstänkte var vampyr försökte sig på en dramatisk entré, på typiskt vampyrmaner började hon hålla ett litet tal, ingen lyssnade såklart, de hade ju viktigare saker för händerna. Plötsligt kastade hon sig in i rummet och hennes hejdukar följde efter. De angrep alla, kultister och hjältar, det blev nu så otroligt trångt där inne att det var omöjligt för mig att förstå vad som hände. Tänkte att nu eller aldrig och började skjuta vilt in i hopen. Kunde plötsligt genom trängseln urskilja kvinnan som nu alla kunde se verkligen inte var något annat än en vampyr. Hon hade övergett sin mänskliga form, hennes huggtänder syntes tydligt, men hon stod oväntat nog orörlig med armarna höjda över huvudet. Kastade mig fram med en träpåle i handen och högg henne rakt i hjärtat. Och så enkelt var det över, hon formligen exploderade där och då av detta enda hugg. All min möda betalade sig! Det är sant, vampyrern Sophie Lahmian är nu, på riktigt, död.
Minns inte så mycket av resten av striden, skjöt och slog vilt omkring mig, gjorde hyffsat ifrån mig tror jag. Hjältarna jag nämnt gjorde det mesta. Tömde hela magasinet och träffade säkert någon. Striden var över, i det lilla rummet låg liken i travar. Försökte lugna ner mig och letade runt lite för att se om någon pil gick att rädda. Hittade ett par användbara pilar men hittade också något annat. Mitt på golvet låg, egendomligt nog, en pipa. Jag tog den för min gamla hade gått av och den nya var inte särskilt slemmig. Vet inte vems den var men det kändes som rätt sak att göra att ta den. Den låg ju bara där.
Plötsligt, innan jag ens hann fråga de andra vad de hette, manade deras ledare, en vildsint präst, oss att rusa vidare därifrån. En otålig samling skulle de visa sig vara, de här hjältarna. En liten halvman visade vägen ut, vi kom ut i den friska luften, där fick vi syn på en stor bjässe till varg. Prästen började nu pusta och frusta och rusade rakt på vargen utan sitt svärd, han började brottas med den med bara händerna. Vi andra gjorde inget, jag förstod det som att vi bevittnade något slags ritual. Prästen vred, otroligt nog, nacken av vargen och började frenetiskt skära i den med en kniv, men sen fick vi plötsligt väldigt bråttom igen och rusade åstad mot Wulfenburg. Ska fråga prästen imorgon vad det var frågan om. Och vad han heter. Och de andra.
En är mycket stiligt klädd med fjäder i hatten och puffiga byxor. Har aldrig sett nåt liknande. Adelsman?
Avbröt min färd mot Wulfenburg inatt. Hast är av nöden men det här kan vara viktigare. Mötte ett sällskap, tretton personer, en bländande vacker, inga lyktor. Vampír. Är säker på det. Följde efter dem. Att de inte upptäckte mig tyder på att de hade väldigt bråttom.
Merkel Höfers journal, Erntezeit 21, 2522
Följde efter sällskapet. Kom till en djupt ond plats, en besudlad herrgård, en kultplats antagligen. Vampyrerna hittade, efter visst letande, en analöppning av groteska proportioner där de, efter kort debatterande, försvann ner. Kunde det vara så att vampyrerna hittat och allierat sig med rumpetrollen, de blodsugande, rumpboende vättarna som min mor skrämt mig med som barn? Spelade ingen roll, måste fortsätta.
Gick ner. Motbjudande miljö, slem och var rann längs väggarna, stalaktiter av snor och blod och avföring överallt. Hatar att slåss mot kultister. Föredrar odöda, särskilt vampyrer. Inte lika äckliga, inte lika mycket slem och fekalier, inte lika många parasiter stora som kålhuvuden. Klär sig bättre. Har bättre hy.
Hörde ljud av strid, vampyrerna hade hastat vidare, fick treva mig fram. Fick slem på handskarna och stövlarna, hade gärna köpt nya men måste hålla i slantarna. Rocken klarade sig. Kom så småningom ikapp vampyrerna.
Svårt att beskriva. I ett mycket, mycket litet rum, knappt större än en garderob, pågick en tumultartad strid mellan säkert tio eller kanske femton olika personer. Där fanns hela spektrat av kultister; spyende präst, naken deformerad kvinna, man med djurhuvud, flugsvärmar, hudsjukdomar, allt. De slogs mot vad som verkade vara fyra eller fem modiga äventyrare. Det var svårt att överblicka trots rummets litenhet, vampyrerna stod utanför och kikade in, jag stod bakom dem och avvaktade.
Den vackra kvinnan som jag misstänkte var vampyr försökte sig på en dramatisk entré, på typiskt vampyrmaner började hon hålla ett litet tal, ingen lyssnade såklart, de hade ju viktigare saker för händerna. Plötsligt kastade hon sig in i rummet och hennes hejdukar följde efter. De angrep alla, kultister och hjältar, det blev nu så otroligt trångt där inne att det var omöjligt för mig att förstå vad som hände. Tänkte att nu eller aldrig och började skjuta vilt in i hopen. Kunde plötsligt genom trängseln urskilja kvinnan som nu alla kunde se verkligen inte var något annat än en vampyr. Hon hade övergett sin mänskliga form, hennes huggtänder syntes tydligt, men hon stod oväntat nog orörlig med armarna höjda över huvudet. Kastade mig fram med en träpåle i handen och högg henne rakt i hjärtat. Och så enkelt var det över, hon formligen exploderade där och då av detta enda hugg. All min möda betalade sig! Det är sant, vampyrern Sophie Lahmian är nu, på riktigt, död.
Minns inte så mycket av resten av striden, skjöt och slog vilt omkring mig, gjorde hyffsat ifrån mig tror jag. Hjältarna jag nämnt gjorde det mesta. Tömde hela magasinet och träffade säkert någon. Striden var över, i det lilla rummet låg liken i travar. Försökte lugna ner mig och letade runt lite för att se om någon pil gick att rädda. Hittade ett par användbara pilar men hittade också något annat. Mitt på golvet låg, egendomligt nog, en pipa. Jag tog den för min gamla hade gått av och den nya var inte särskilt slemmig. Vet inte vems den var men det kändes som rätt sak att göra att ta den. Den låg ju bara där.
Plötsligt, innan jag ens hann fråga de andra vad de hette, manade deras ledare, en vildsint präst, oss att rusa vidare därifrån. En otålig samling skulle de visa sig vara, de här hjältarna. En liten halvman visade vägen ut, vi kom ut i den friska luften, där fick vi syn på en stor bjässe till varg. Prästen började nu pusta och frusta och rusade rakt på vargen utan sitt svärd, han började brottas med den med bara händerna. Vi andra gjorde inget, jag förstod det som att vi bevittnade något slags ritual. Prästen vred, otroligt nog, nacken av vargen och började frenetiskt skära i den med en kniv, men sen fick vi plötsligt väldigt bråttom igen och rusade åstad mot Wulfenburg. Ska fråga prästen imorgon vad det var frågan om. Och vad han heter. Och de andra.
En är mycket stiligt klädd med fjäder i hatten och puffiga byxor. Har aldrig sett nåt liknande. Adelsman?
onsdag 3 november 2010
En oroande plats
Kära dagbok!
Nu ska jag berätta vad som hände i familjen Hahns residens. Vi kom dit från öster. Det såg förskräckligt ut. Marken bubblade och sjöd av oroväckande illaluktande gaser. Luften var full av flugor och uppsvällda getingar av oroande storlek. Huset var alldeles förvridet. På ett oroande sätt. Det såg ut som ett halvsmält bakverk. Fast av äcklig sort. Hela luften stank oroande. Av sporer. Från svampar och illaluktande, förvridna blommor. Rabatterna var misskötta. Vi blev mycket, mycket oroliga. Nob blev så orolig att han stannade vid åsnan.
Den oroande stämningen gjorde oss oroliga. Vi smög runt huset på ett omständigt vis. Vi hittade en vildvuxen häcklabyrint. Jag gick in. Där växte svamp.
En varg ylade oroväckande nära. En svart pöl bubblade oroligt. Vi bestämde oss för att inte gå in genom huvudentrén utan att bryta oss in. Med en spade. Genom en igenspikad bakdörr. Vi var mycket tysta. Fram till dess.
Något bör påpekas för det kan ha betydelse. Under hela tiden runt och i residenset såg jag inte ormen. Den allvetande ormen. En enda gång. Jag tänkte inte på ormen så mycket. Det var som om själva den dåliga lukten höll ormen borta. Trots huvudvärk av alla sporer kändes mitt huvud klarare. Än på länge. När vi går härifrån kanske ormen kommer tillbaka. Det känns overkligt.
Inne i huset var allt förfärligt äckligt. Själva luften var sjuk. Mögel och fekalier överallt. Två avföringstäckta rustningar vaktade en trappa som vi gick upp för. Man fick ducka för överväxta getingbon och trampa genom mögligt bråte. Luften var full av sporer. Vissa mådde illa. Alla hostade.
I ett sovrum fanns en förskräcklig varelse. Hopsmält av en man och en kvinna. Jag hade ihjäl den med Ruberts svärd. Rubert blev paralyserad. Genoa gick och vaktade någon annanstans. Det var jag och Adele mot monstret. En ung kvinna, kaosbesmittad, började slåss. Hon slog mig rakt på armen där jag tidigare blivit skjuten. Det gjorde så ont. Jag höll på att svimma. Senare föreslog jag för Rubert att han skulle skära halsen av henne. Det gjorde han.
Vi hittade en del dagböcker. Huset hade tillhört familjen Hahn. Nurgle. Ruprecht Hahn hade börjat intressera sig för Nurgle. Han byggde ett kaostempel och hade ihjäl sin far, bror och hans fru. Det fanns en syster också. Vi tänkte besöka kaostemplet och leta efter Jan och Karl där.
I köket fanns ett spöke. Hon var okontaktbar. I källaren fanns vad som var kvar av fadern. Han hade en stor parasit på ryggen. Som kontrollerade honom. Fascinerande. Vi gick därifrån. I övrigt var huset i princip bara sovrum. Ruttna. Besudlade.
Entrén till templet fanns i häcklabyrinten. Vi gick dit. Jag hade missat det innan. På marken fanns en stor, äcklig, köttig bula med en illaluktande öppning. Rektum kallade Genoa den. Jag hade aldrig sett nåt liknande. Vi tvekade. Ut ur rektum kom två människor. Äckligt.
Vi misstänkte att det vi såg var entrén till templet. Jag fick en obehaglig föraning. Lurade bleka döden, hårdhänt men rättvis, i detta rektum?
Nu ska jag berätta vad som hände i familjen Hahns residens. Vi kom dit från öster. Det såg förskräckligt ut. Marken bubblade och sjöd av oroväckande illaluktande gaser. Luften var full av flugor och uppsvällda getingar av oroande storlek. Huset var alldeles förvridet. På ett oroande sätt. Det såg ut som ett halvsmält bakverk. Fast av äcklig sort. Hela luften stank oroande. Av sporer. Från svampar och illaluktande, förvridna blommor. Rabatterna var misskötta. Vi blev mycket, mycket oroliga. Nob blev så orolig att han stannade vid åsnan.
Den oroande stämningen gjorde oss oroliga. Vi smög runt huset på ett omständigt vis. Vi hittade en vildvuxen häcklabyrint. Jag gick in. Där växte svamp.
En varg ylade oroväckande nära. En svart pöl bubblade oroligt. Vi bestämde oss för att inte gå in genom huvudentrén utan att bryta oss in. Med en spade. Genom en igenspikad bakdörr. Vi var mycket tysta. Fram till dess.
Något bör påpekas för det kan ha betydelse. Under hela tiden runt och i residenset såg jag inte ormen. Den allvetande ormen. En enda gång. Jag tänkte inte på ormen så mycket. Det var som om själva den dåliga lukten höll ormen borta. Trots huvudvärk av alla sporer kändes mitt huvud klarare. Än på länge. När vi går härifrån kanske ormen kommer tillbaka. Det känns overkligt.
Inne i huset var allt förfärligt äckligt. Själva luften var sjuk. Mögel och fekalier överallt. Två avföringstäckta rustningar vaktade en trappa som vi gick upp för. Man fick ducka för överväxta getingbon och trampa genom mögligt bråte. Luften var full av sporer. Vissa mådde illa. Alla hostade.
I ett sovrum fanns en förskräcklig varelse. Hopsmält av en man och en kvinna. Jag hade ihjäl den med Ruberts svärd. Rubert blev paralyserad. Genoa gick och vaktade någon annanstans. Det var jag och Adele mot monstret. En ung kvinna, kaosbesmittad, började slåss. Hon slog mig rakt på armen där jag tidigare blivit skjuten. Det gjorde så ont. Jag höll på att svimma. Senare föreslog jag för Rubert att han skulle skära halsen av henne. Det gjorde han.
Vi hittade en del dagböcker. Huset hade tillhört familjen Hahn. Nurgle. Ruprecht Hahn hade börjat intressera sig för Nurgle. Han byggde ett kaostempel och hade ihjäl sin far, bror och hans fru. Det fanns en syster också. Vi tänkte besöka kaostemplet och leta efter Jan och Karl där.
I köket fanns ett spöke. Hon var okontaktbar. I källaren fanns vad som var kvar av fadern. Han hade en stor parasit på ryggen. Som kontrollerade honom. Fascinerande. Vi gick därifrån. I övrigt var huset i princip bara sovrum. Ruttna. Besudlade.
Entrén till templet fanns i häcklabyrinten. Vi gick dit. Jag hade missat det innan. På marken fanns en stor, äcklig, köttig bula med en illaluktande öppning. Rektum kallade Genoa den. Jag hade aldrig sett nåt liknande. Vi tvekade. Ut ur rektum kom två människor. Äckligt.
Vi misstänkte att det vi såg var entrén till templet. Jag fick en obehaglig föraning. Lurade bleka döden, hårdhänt men rättvis, i detta rektum?
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)