En ny rörlig bild

Ärade läsare! Med blandade känslor kan jag nu meddela att jag, Garok Ironbeard, bror till salig Brock Ironbeard, taktfast och hetlevrad, efter bästa förmåga, och den är avsevärd, har färdigställt min högt ärade brors rörliga bild som han enligt allt att döma arbetade med under sina sista levnadsdagar.

Det förefaller som att ni, ärade läsare, genom att stadigt hålla blicken på den rörliga bilden kan få uppleva att, för en dag, vara Rubert, Rubert Eckhart från Brocks, renlig och rakryggad, dagbok får man våga förmoda. Ack, att få uppleva att vara Brocks, långsint och skönsjungande, vän om än så bara för ett ögonblick, det är en fröjd som jag länge åtnjutit och som jag nu med tårar i ögonen kan erbjuda även er, kära och ärade läsare! Brock, segerviss och välklädd, själv är dessvärre inte med i den rörliga bilden. Man får förmoda at det är av blygsamhet, en vanligt och högt hållen egenskap bland oss dvärgar!

Upplev den rörliga bilden här: Ruberts rörliga bild.

För sina rörliga bilder använde Brock, listig och snabbfotad, ofta en smått arkaisk, men ofta relativt välfungerande teknik för att få bilden att fungera i alla tänkbara miljöer. Vid eventuella problem är det lätt att förtvivla, en ledtråd för eventuell väg framåt står att finna här.

Känsliga personer varnas! Bilden innehåller ett mått av fostrande och karaktärsdanande våld. Ingen i Brocks, snarstucken och mordisk, omedelbara närhet lever något stillsamt liv.

Irrfärder i Wolfenburg. En hjältes fall.

Merkel Höfers journal, Erntezeit 23, 2522

Gav oss in i ruinerna av Wolfenburg för att leta efter tobakshandlarens mördare. Letade runt i staden och följde vad vi hoppades var ett spår, men kom hela tiden på villovägar. Staden var i stort raserad, endast ruiner och utbrunna huskroppar, obebodda sånär som på någon enstaka trashank och någon spetälsk här och där. Ett av spåren ledde till garnisonen strax utanför palatset där vi för övrigt hört ett rykte om att någon form av odöda skulle hålla till. Liken låg orörda i travar, fullt med asfåglar och råttor, en bet Rubert. Men ingen mördare och inga odöda.

Mitt på gatan låg en uppbrunnen vampyr som uppenbarligen överraskats av dagsljuset. Mycket ovanligt skulle jag vilja påstå, vad hade hänt? Mänsklig form, man, Lahmian kanske? Oroande.

Merkel Höfers journal, Erntezeit 24, 2522

Letade vidare i Wolfenburg. Rubert envisades med att leda expeditionen trots att han föreföll svårt skadad och var mycket blek. Fick höra en intressant historia av några gatubarn: På natten gömmer de sig, för då kommer, påstod de, monster upp ur underjorden, groteska, puckelryggiga med långa armar. Ghoul?

Fick en inblick i hur liknande vinsäckar som den som använts vid mordet sålts och köpts, till militären bland annat. Vår enda ledtråd, men kunde inte riktigt se hur det skulle leda oss till mördaren. Träffade på några desertörer från kriget. Lät dem leva, hela platsen var så beklämmande.

Till slut hade vi bara en ledtråd kvar, en endaste plats att besöka som eventuell kunde ha något med giftmordet att göra. Det var på andra sidan staden och en bit att gå, men innan vi kom fram hindrades vi av en stor krater mitt i gatan, som efter en enormt kraftig explosion. I kratern låg rikligt med färska lik, stanken var bedövande, hundar, råttor och asfåglar slet och rev i de döda. Vi stod lite handfallna och tittade på förödelsen och jag tänkte på hur död och föruttnelse verkat följa mig på sistone, och i den stunden, när vi kanske inte var helt vaksamma, blev vi överfallna av ghoul.

Ghoul är inte odöda, det är istället, likt kultister, människor av en särdeles motbjudande disposition. Onda handlingar och orena tankar kan förvandla en människa till ghoul. Med långa armar, puckelrygg och klolika händer spenderar de sedan resten av sina miserabla liv med att leta efter lik och annat motbjudande att förtära. Kannibalism och korpofagi är inte främmande för ghoul.

Ghoul besitter en rudimentär intelligens, eller snarare list. De kan tala och ibland rent av kontrollera enklare former av odöda, såsom zombie.

Plötsligt hade inte mindre än fyra ghoul kastat sig över oss. Jag hann skjuta två pilar i en av dem, med det verkade inte bekomma den märkbart. Två rusade fram mot Rubert, och medans en höll fast honom slet den andra, med en omänsklig styrka, av honom ena armen, den lossnade vid axeln med ett motbjudande, krasande ljud, Rubert föll död ner nästan omedelbart. Lyckades tillsammans med Genoa retirera in i en halvt raserad byggnad där vi genom fönstret tvingades åse hur ghoul under ljudligt smackande åt upp större delen av vår kamrat.

Minns inte exakt vad som hände sedan, men Genoa och jag högg ner en eller ett par ghoul och lyckades skrämma bort de övriga. Vi kom därifrån med det mesta av Ruberts ägodelar och även hans kvarlevor.

Rubert begravdes av en Morrpräst som tydligen tillhörde korstågets inre krets, fader Frederick, svartklädd i prästdräkt, stilig, vild blick. På aftonen byggde vi ett bål för vad som var kvar av vår vän. En bard hade komponerat en sång om Rubert och hans hjältemod, jag hade tecknat ned den här om jag kommit ihåg den, det var en mycket vacker ceremoni. Rubert hade säkert skrattat åt oss om han sett oss, kallat oss för blödiga, manat oss vidare. För Ulric!

Ett sökande efter sanningen och rättmätiga tillgångar

Det var med stor sorg i hjärtat jag emottog nyheten att min bror, respekterad och fruktad, salig Brock Ironbeard, må hans minne alltid leva ibland oss, lämnat jordelivet och vandrat vidare. Det var också med stor sorg, och med ett visst mått av vrede, som jag tog del av påståendet att han, salig bror Brock, stridbar och säker på handen, inte lämnade efter sig några jordiska ägodelar till sin behövande familj och släkt, däribland undertecknad, jag själv, Garok Ironbeard, ty alla som kände Brock Ironbeard, ståtlig och långskäggad, höjer nog skulle jag tro nu ett förvånat ögonbryn i det att Brocks, armstark och bottenlös, personlighet drog åt det sparsamma hållet.

Det var av denna anledning som jag, Garok Ironbeard, tillsammans med ett mindre sällskap särskilt listiga och kunniga dvärgar, reste till Altdorf, den plats där Brock Ironbeard, min bror, storsint och humoristisk, senast hördes av. Efter vissa efterforskningar fann vi, om än inte någon stor förmögenhet, en del material av synnerligt intresse, såsom Brock Ironbeards, högrest och slagfärdig, anteckningar och dagböcker.

Som salig Brocks, gladlynt och rättvis, ände bror kan jag konstatera att han, även om han på sina bästa dagar bidrog högeligen till vår utmärkta klans storslagenhet och ära kanske på vissa andra, sämre, dagar i det närmaste gjorde något som kunde liknas vid motsatsen. Därför var det mig en stor fröjd att i dagböckerna läsa Brocks, ärlig och principfast, egen röst berätta om alla de stordåd han ägnat sig åt på sistone. Det skall bli mig ett stort nöje att föra sagda dagböcker tillbaka till vårt hem, där de skall hava en hedersplats.

Brock, säker på hand och med stål i blicken, var som bekant inte bara en formidabel krigare, en framstående affärsman och en synnerligen god vän, han var även en mästare på den uråldriga dvärgkonst som går under namnet rörlig bild. Det var med sann glädje som jag, Garok Ironbeard, ibland min bortgångne brors anteckningar fann en tyvärr inte fullt klar rörlig bild, ett påbörjat framtida mästervärk. Ack, hemska öde som så grymt ryckte min bror ifrån oss innan han hann avsluta detta stora, är jag säker på, epos!

Jag bestämde mig för att utifrån min brors anteckningar och de rörliga bilddelar han efterlämnat anstränga mig för att avsluta hans verk. Det är ett mödosamt och tidskrävande arbete och jag gör inga anspråk på att besitta min brors, Brock Ironbeards, boklärd och sällskaplig, fingerfärdighet och skicklighet. Med fröjd i hjärtat sätter jag nu igång med min uppgift! Nedan visar jag, som ett smakprov, några av de delar jag funnit, arrangerade så som jag upplever att de borde vara, med solen högst upp och råttan längst ner.

Ett korståg. En samling dumskallar. En olycklig vändning.

Merkel Höfers journal, Erntezeit 22, 2522

Ilmarsch inatt mot Wulfenburg. Vad bråttom de har, dessa hjältar! Hann bekanta mig något med gruppen. Rubert Eckhart, Ulric-kultist, vild blick och hetsigt sätt, klädd i vanlig kåpa, grå, med ett stort vargkadaver till hälften urtaget slängt över ena axeln. Möjligtvis något egenkär, har döpt sin hund efter sig själv. Genoa Sindella, estalisk gentleman, mekanikintresserad verkar det som, klädd i puffiga byxor, stilig kort jacka, fjäder i hatten. Anmärkningsvärt ren och väldoftande under omständigheterna! Föredömligt. Adele, efternamn okänt, funktionell reseklädsel, dovt brun. Trevligt sätt men spaden över axeln väcker oro, vem väljer en spade som vapen idag? Dödgrävare och dylikt har ofta ett osunt förhållande till de levande döda är min erfarenhet, värt att hålla ögonen på. Nob, pyssling, osäker på om efternamn finnes, mordiskt gladlynt, lätstött, nära till flaskan. Vanlig pysslingklädsel sånär som på toppluvan som saknas. Sade inte mycket under dagen, säkert bakfull.

I gruppen finns även gossen Karl, som på något märkvärdigt vis allting kretsar runt. Tror inte för ett ögonblick att Karl är Sigmar inkarnerad, som senare påstods, men kände ändå att något speciellt är det med pojken. Hans blotta närvaro har ändrat mina prioriteringar på ett oroande sätt, mitt villebråd är till hälften glömt, jag känner mig i det närmaste tvungen att hjälpa den lille och skydda honom och har, eftersom de andra i sällskapet verkar känna detsamma, ovanligt snabbt blivit vad jag uppfattar som en del av gruppen.

Nåväl. Kom fram till Wulfenburg, hela staden i ruiner, hur har detta undgått mig? Utanför vad som var kvar av stadsmurarna hade en enorm samling människor och andra slagit läger. Ett korståg visade det sig försöka vara. Illa skött om jag så får säga, en vämjelig syn, värsta sortens mänskligt avskräde, ingen disciplin, ingen hygien, klädda i trasor ramlade de runt i sin egen avföring. De hade lämnat sina hem, sina familjer och sina plikter för att leva i korståget i skuggan av Karl som de, som nämnt, inbillade sig var Sigmar inkarnerad. Beklämmande. Lättingar och avvikare, sinnesslöa och lågpannat listiga, alla verkade de ha kongregerat just till den plats vi så olyckligt hade hamnat på.

Karl, som verkar vara ett mycket bortskämt barn, ovan vid riktig uppfostran och i behov av uppsträckning, insisterade på att vi skulle gå ner i denna häxkittel av mänskligt förfall, och på något vis som jag nu inte kan begripa påverkade han oss allihop och fick oss att gå med på hans befängda och vad jag tror kommer att bli ödesdigra önskan. I fortsättningen måste jag försöka stålsätta mig och behandla Karl strängt, för hans eget bästa. För detta var verkligen ingen bra idé.

Alla i korståget verkade känna ovan nämnda Genoa, och vi hamnade strax inför ett slags dumskallarnas byråd som påstod sig leda hela den sorgliga operationen, vad nu förvirrad bild av ledarskap de kunde ha. Skodde sig på, hade antagligen varit en bättre term än ledde. Där fanns Helmut, en lallande fåne och gråtmild melankoliker som, mellan glädjetårarna över att återse Karl, försökte dra in oss i sin paranoida fantasi, mer om detta senare. Klädd i full rustning med en blå kåpa och blått skärp av alldagligt snitt var han en inte helt motbjudande, men på intet sätt slående, uppenbarelse. Där fanns även Eisenbach, en rödlätt, tystlåten adelsman i full rustning som inte gjorde något vidare intryck, varken höll med i eller protesterade mot galenskaperna som lades fram. Fader Johannes Seibolt var också där och han såg, trots sin fetma, imponerande stilig ut i en välskräddad svart kåpa. Kanske något prålig med flertalet tunga guldringar på de korvlika fingrarna. Karl var där och bredvid honom Koller, en anskrämligt ful man med grislik uppsyn, ryckigt rörelsemönster och en närmast bisarr klädsel där han kombinerat full rustning med ridbyxor, av alla plagg. Blev mållös. Koller hade en liten armé av kretiner klädda i, jag skojar inte, säckväv som, trots att de omöjligt gick att ta på allvar, försökte agera med auktoritet och säga åt oss vad vi skulle göra, var vi skulle stå, och så vidare.

Nåväl. Helmut försökte i bombastiska ordalag ge oss ett uppdrag och som bevis på detta fick vi varsin maläten matta att hänga över huvudet. Vägrade förstås. Kunde lika gärna skrivit "idiot" i pannan.

Det var Helmuts uppfattning att något var på tok i lägret och föga förvånande såg han inte att felet låg i hans egen person och misslyckade ledarskap utan anade någon slags vag sammansvärjning. Utan egentliga belägg behöver väl knappast tillägas. Han verkade mena på att vi, som tack för mattan, skulle arbeta åt honom och isolera och likvidera eventuella fiender till hans person, utan någon egentlig kompensation. Så tramsigt, så tramsigt. Vi gick därifrån.

Mycket olyckligt att Karl skulle hamnat i klorna på sådana charlataner! Det enda rimliga hade varit att lämna "korståget" omedelbart, men våra mystiska och oroande mentala band till Karl höll oss kvar.

Försökte köpa pilar till armborstet. Enda pilmakaren var homp så Nob fick agera tolk. Istället söp han sig full och viglade upp pilförsäljaren och hans vänner mot mig och Genoa, som råkade vara där. Inga pilar blev köpta. Nob redlös.

Försökte köpa tobak. Tobaksförsäljaren kände även han Genoa. Vi skålade och drack och plötsligt segnade försäljaren död ner vid bordet. Lugnade känslosam nybliven änka. Oförstående son utom sig av sorg. Enda rimliga förklaringen är förgiftning, möjligtvis var vi de tilltänkta offren. Anständighet och självbevarelsedrift bjuder att brottet undersöks, om möjligt. Enda spåret leder in i ruinerna av Wulfenburg där jag för övrigt även har annat ärende.

En riktigt, rikigt bedrövlig dag då vi inte bara förlorat den vi föresatt oss att skydda, Karl, utan genom vår blotta närvaro eventuellt orsakat en oskyldig mans död och gjort en ung gosse faderslös.

En vampyrs död. Några mystiska hjältar gör entré.

Merkel Höfers journal, Erntezeit 20, 2522

Avbröt min färd mot Wulfenburg inatt. Hast är av nöden men det här kan vara viktigare. Mötte ett sällskap, tretton personer, en bländande vacker, inga lyktor. Vampír. Är säker på det. Följde efter dem. Att de inte upptäckte mig tyder på att de hade väldigt bråttom.

Merkel Höfers journal, Erntezeit 21, 2522

Följde efter sällskapet. Kom till en djupt ond plats, en besudlad herrgård, en kultplats antagligen. Vampyrerna hittade, efter visst letande, en analöppning av groteska proportioner där de, efter kort debatterande, försvann ner. Kunde det vara så att vampyrerna hittat och allierat sig med rumpetrollen, de blodsugande, rumpboende vättarna som min mor skrämt mig med som barn? Spelade ingen roll, måste fortsätta.

Gick ner. Motbjudande miljö, slem och var rann längs väggarna, stalaktiter av snor och blod och avföring överallt. Hatar att slåss mot kultister. Föredrar odöda, särskilt vampyrer. Inte lika äckliga, inte lika mycket slem och fekalier, inte lika många parasiter stora som kålhuvuden. Klär sig bättre. Har bättre hy.

Hörde ljud av strid, vampyrerna hade hastat vidare, fick treva mig fram. Fick slem på handskarna och stövlarna, hade gärna köpt nya men måste hålla i slantarna. Rocken klarade sig. Kom så småningom ikapp vampyrerna.

Svårt att beskriva. I ett mycket, mycket litet rum, knappt större än en garderob, pågick en tumultartad strid mellan säkert tio eller kanske femton olika personer. Där fanns hela spektrat av kultister; spyende präst, naken deformerad kvinna, man med djurhuvud, flugsvärmar, hudsjukdomar, allt. De slogs mot vad som verkade vara fyra eller fem modiga äventyrare. Det var svårt att överblicka trots rummets litenhet, vampyrerna stod utanför och kikade in, jag stod bakom dem och avvaktade.

Den vackra kvinnan som jag misstänkte var vampyr försökte sig på en dramatisk entré, på typiskt vampyrmaner började hon hålla ett litet tal, ingen lyssnade såklart, de hade ju viktigare saker för händerna. Plötsligt kastade hon sig in i rummet och hennes hejdukar följde efter. De angrep alla, kultister och hjältar, det blev nu så otroligt trångt där inne att det var omöjligt för mig att förstå vad som hände. Tänkte att nu eller aldrig och började skjuta vilt in i hopen. Kunde plötsligt genom trängseln urskilja kvinnan som nu alla kunde se verkligen inte var något annat än en vampyr. Hon hade övergett sin mänskliga form, hennes huggtänder syntes tydligt, men hon stod oväntat nog orörlig med armarna höjda över huvudet. Kastade mig fram med en träpåle i handen och högg henne rakt i hjärtat. Och så enkelt var det över, hon formligen exploderade där och då av detta enda hugg. All min möda betalade sig! Det är sant, vampyrern Sophie Lahmian är nu, på riktigt, död.

Minns inte så mycket av resten av striden, skjöt och slog vilt omkring mig, gjorde hyffsat ifrån mig tror jag. Hjältarna jag nämnt gjorde det mesta. Tömde hela magasinet och träffade säkert någon. Striden var över, i det lilla rummet låg liken i travar. Försökte lugna ner mig och letade runt lite för att se om någon pil gick att rädda. Hittade ett par användbara pilar men hittade också något annat. Mitt på golvet låg, egendomligt nog, en pipa. Jag tog den för min gamla hade gått av och den nya var inte särskilt slemmig. Vet inte vems den var men det kändes som rätt sak att göra att ta den. Den låg ju bara där.

Plötsligt, innan jag ens hann fråga de andra vad de hette, manade deras ledare, en vildsint präst, oss att rusa vidare därifrån. En otålig samling skulle de visa sig vara, de här hjältarna. En liten halvman visade vägen ut, vi kom ut i den friska luften, där fick vi syn på en stor bjässe till varg. Prästen började nu pusta och frusta och rusade rakt på vargen utan sitt svärd, han började brottas med den med bara händerna. Vi andra gjorde inget, jag förstod det som att vi bevittnade något slags ritual. Prästen vred, otroligt nog, nacken av vargen och började frenetiskt skära i den med en kniv, men sen fick vi plötsligt väldigt bråttom igen och rusade åstad mot Wulfenburg. Ska fråga prästen imorgon vad det var frågan om. Och vad han heter. Och de andra.

En är mycket stiligt klädd med fjäder i hatten och puffiga byxor. Har aldrig sett nåt liknande. Adelsman?

En oroande plats

Kära dagbok!

Nu ska jag berätta vad som hände i familjen Hahns residens. Vi kom dit från öster. Det såg förskräckligt ut. Marken bubblade och sjöd av oroväckande illaluktande gaser. Luften var full av flugor och uppsvällda getingar av oroande storlek. Huset var alldeles förvridet. På ett oroande sätt. Det såg ut som ett halvsmält bakverk. Fast av äcklig sort. Hela luften stank oroande. Av sporer. Från svampar och illaluktande, förvridna blommor. Rabatterna var misskötta. Vi blev mycket, mycket oroliga. Nob blev så orolig att han stannade vid åsnan.

Den oroande stämningen gjorde oss oroliga. Vi smög runt huset på ett omständigt vis. Vi hittade en vildvuxen häcklabyrint. Jag gick in. Där växte svamp.

En varg ylade oroväckande nära. En svart pöl bubblade oroligt. Vi bestämde oss för att inte gå in genom huvudentrén utan att bryta oss in. Med en spade. Genom en igenspikad bakdörr. Vi var mycket tysta. Fram till dess.

Något bör påpekas för det kan ha betydelse. Under hela tiden runt och i residenset såg jag inte ormen. Den allvetande ormen. En enda gång. Jag tänkte inte på ormen så mycket. Det var som om själva den dåliga lukten höll ormen borta. Trots huvudvärk av alla sporer kändes mitt huvud klarare. Än på länge. När vi går härifrån kanske ormen kommer tillbaka. Det känns overkligt.

Inne i huset var allt förfärligt äckligt. Själva luften var sjuk. Mögel och fekalier överallt. Två avföringstäckta rustningar vaktade en trappa som vi gick upp för. Man fick ducka för överväxta getingbon och trampa genom mögligt bråte. Luften var full av sporer. Vissa mådde illa. Alla hostade.

I ett sovrum fanns en förskräcklig varelse. Hopsmält av en man och en kvinna. Jag hade ihjäl den med Ruberts svärd. Rubert blev paralyserad. Genoa gick och vaktade någon annanstans. Det var jag och Adele mot monstret. En ung kvinna, kaosbesmittad, började slåss. Hon slog mig rakt på armen där jag tidigare blivit skjuten. Det gjorde så ont. Jag höll på att svimma. Senare föreslog jag för Rubert att han skulle skära halsen av henne. Det gjorde han.

Vi hittade en del dagböcker. Huset hade tillhört familjen Hahn. Nurgle. Ruprecht Hahn hade börjat intressera sig för Nurgle. Han byggde ett kaostempel och hade ihjäl sin far, bror och hans fru. Det fanns en syster också. Vi tänkte besöka kaostemplet och leta efter Jan och Karl där.

I köket fanns ett spöke. Hon var okontaktbar. I källaren fanns vad som var kvar av fadern. Han hade en stor parasit på ryggen. Som kontrollerade honom. Fascinerande. Vi gick därifrån. I övrigt var huset i princip bara sovrum. Ruttna. Besudlade.

Entrén till templet fanns i häcklabyrinten. Vi gick dit. Jag hade missat det innan. På marken fanns en stor, äcklig, köttig bula med en illaluktande öppning. Rektum kallade Genoa den. Jag hade aldrig sett nåt liknande. Vi tvekade. Ut ur rektum kom två människor. Äckligt.

Vi misstänkte att det vi såg var entrén till templet. Jag fick en obehaglig föraning. Lurade bleka döden, hårdhänt men rättvis, i detta rektum?

Den allvetande ormen

Kära dagbok!

Jag har varit lite ur gängorna ända sen Drachenwald, det började med den där smällen jag fick i huvudet, jag tuppade nästan av och det kändes som om huvudvärken aldrig ville släppa och jag började se liksom stjärnor och konstiga färger. Först tänkte jag att något hade gått sönder i skallen på mig, men nu tror jag inte det längre. Det har varit svårt att koncentrera sig, jag har haft svårt att minnas vart vi är på väg och vad det var vi skulle göra. Men allt har fått en förklaring. Men jag babblar, jag får börja från början.

Vi kom ut ur Drachenwald, inte riktigt där jag tänkt men nära nog, till en liten pestsmittad by. Jag träffade en hund, jag gav den korv. Sen drack vi öl, jag och Nob, en liten vätte som dök upp ur buskagen, påstått magikunnit, jag tvivlar. Jag rökte pipa! Vätten och jag skojade och drack. Jag blev ännu snurrigare och såg ännu mer konstiga stjärnor, det var som färgglada ljus regnade ner från himlen, även inomhus, det var svårt att hålla sig fokuserad. Jag blev orolig igen, var det ölen? Vi får inte dricka öl på akademien. Jag blev full tror jag. Jag döpte hunden till Lill-Rubert, för att skoja. Rubert låtsades bli arg, men jag tror att han innerst inne var ganska stolt. Lill-Rubert spårade upp någon, jag har glömt det mesta, vi pratade med några, jag tuppade nästan av. Ljusen blev bara starkare och starkare, det var väldigt mycket färger, inte obehagligt men konstigt, jag tittade på Nob, jag såg att han var gjord av speglar inuti. Men det sa jag inte.

Vi köpte mer korv och började gå, jag trodde fyllan skulle gå över som jag hört att den gör, men det blev bara värre. Jag höll mig tyst och tittade mig omkring, jag kände mig iakttagen på något vis, en vanlig känsla, men den här gången var den extra stark. Det blev svårare och svårare att höra vad de andra sa, det lät som de talade långt bortifrån och jag kunde inte riktigt koncentrera mig eller bry mig. Hela världen blev bara mer och mer färgsprakande, jag tänkte att jag hade kanske spräckt skallen trots allt, men av någon anledning sa jag inget.

Till slut fick jag syn på den allvetande ormen, den tittade på mig ur en vattenpöl. Nu såhär i efterhand tänker jag att jag kanske borde ha blivit rädd, men det blev jag inte, inte ens förvånad, det kändes liksom helt naturligt att ormen var där. Hon var så lugn och så vacker, jag kände mig som förtrollad, på en gång stolt över att hon såg just mig men samtidigt skamsen över hur obetydlig jag var. Hon lugnade mig och lovade att allt skulle bli bra. Jag tror hon har rätt i det.

De andra såg inte ormen, förstås, hon tittade bara på mig. Jag började tänka på hur underbart det vore att vara allvetande, hur mycket nytta jag skulle kunna göra för akademien. Inte längre skulle vi behöva göra oss osynliga och smyga omkring på bakgator och i palats! Om man ville veta vad någon planerade skulle man bara kunna fråga Goswyn. Goswyn den allvetande.

Jag hittade en spegel och jag tänkte att man kanske, om man höll den lite på sidan och koncentrerade sig hårt, att man skulle komma ormen närmare. Det gjorde man, men jag blev avbruten. Spegeln var ändå för liten, ingen allvetande orm kan komma igenom något så litet.

De andra dividerade om vilken väg vi skulle ta, Genoa var mer besynnerlig än han brukar vara, jag kunde inte följa hans argumentation riktigt men han ledde oss till en spegelblank tjärn. Jag är övertygad om att ormen påverkade honom. Här skulle ormen nämligen kunna komma fram. Allt skulle bli bra. Hon talar till mig när jag sover. Hela skogen är full av ljus. Jag tänkte, om jag är allvetande skulle jag inte behöva akadamien. Jag tänkte att jag skulle kunna spionera på Erasmus och se in i hans huvud. Ingen skulle kunna gömma sig för Goswyn.

Om Rubert

Kära dagbok!

När jag läser igenom de anteckningar som jag gjort hittills slår det mig att jag, när jag på ålderns höst ska använda dem för att dra mig till minnes hur det gick till när vi hittade Karl, dödade vampyrerna, räddade världen, etc, etc, kanske inte får en helt igenom korrekt bild av vad som egentligen hände. Så innan jag berättar om den allvetande ormen och vad som försigick när vi kom ut ur Drachenwald tar jag tillfället i akt att komplettera bilden av mina kumpaner något!

Rubert. Denna gigant bland män! Otaliga gånger har hans skarpa svärd räddat oss undan en säker död, och oräkneligt är det antal knipor han har klarat oss ur med sitt skarpa intellekt! Själv skriver jag och skriver i min anteckningsbok allt som sker, men sen blir jag distraherad och glömmer vart vi är på väg! Men Rubert! Aldrig släpper han med blicken vårt avägsna mål, han talar sällan eller aldrig om annat än vampyrer, kultister, närmsta vägen hit eller dit och hur det hela hänger samman.

Vem var det som räddade livet på mig i bakhållet utanför Rubrecht Hahns residens? Jo Rubert! Vem var det som, och detta berättar Genoa ofta om, hittade den försvunna hönan i Feifeldorf? Jo, visst var det Rubert! Vem var det som slog till den förfärliga bloddraken så den flydde och aldrig mer kom tillbaka? Enligt säker källa var det också Rubert! Vem dödade trollet i Drachenwald? Nej det var inte Rubert, det kan jag inte gå med på. Men vem vet vart vi ska och håller reda på alla lappar vi hittar? Rubert, alltid Rubert.

Även Lill-Rubert är en utmärkt kompanjon. Aldrig har jag sett någon äta så mycket salami! Med både Stor-Rubert och Lill-Rubert på vårat lag, hur skulle vi kunna misslyckas? Kanske skulle jag berätta för Rubert om ormen? Nej, det är nog bäst jag låter bli, han skulle inte förstå.

Äventyr i skogen

Kära dagbok!

Jag har inte skrivit i dig på ett tag (förlåt), men det har hänt så mycket att jag inte har hunnit. Jag och Genoa och Rubert är på väg genom Drachenwald för att genskjuta vampyren och Jan och grusa deras planer och rädda hela världen. Det är så spännande!

Jag är verkligen glad att jag träffat Genoa och Rubert! Här i skogen, långt från akademien, är det ingen som övervakar mig (tror jag) och man är fri att säga och tänka vad man vill. Det har växt fram ett camaraderie mellan oss modiga äventyrare som jag inte har upplevt innan. Vi skojar med varandra hela tiden men ingen tar illa upp. Rubert säger inte så mycket men Genoa pratar oavbrutet, han vet något om allt, varje växt och djur vi ser, han berättar underbara historier ur sin levnad, jag lär mig jättemycket. När jag förstår vad han säger vill säga, han pratar så märkligt, genom näsan liksom, som en anka eller som en byfåne jag träffade en gång. Men vad mycket han vet att berätta! Jag är så glad att jag träffat honom (och Rubert).

Vid ett tillfälle kom vi fram till en glänta där det bodde ett troll. Jag tänkte att jag skulle imponera lite på Genoa och Rubert så jag uttalade en mäktig besvärjelse över trollet som långsamt skulle strypa det. Det är en av mina favoritbesvärjelser, svår att uttala rätt men ack så underhållande och dödligt effektiv. Folk blir blåa i ansiktet och hostar och väser, sen dör de. Vanligtvis. På troll har den visst ingen effekt upptäckte jag, så man kan säga att jag ställde till det lite, trollet blev uppmärksamt på oss och kom sättande mot Genoa. Genoa blev inte rädd utan gjorde vad han kallade för Don Pedros manöver och stack ner trollet med två hugg, ett i var arm. Tjoff, tjoff! Trollet segnade ner. Troll har, precis som människor, inget spännande i magen fick jag lära mig.

När trollet dött kom Rubert ångande, vrålande som en best slog han till trollet med bredsidan av svärdet. Efteråt hävdade han att det var det slaget som dödat trollet. Jag blev lite irriterad på det. Mer irriterad blev jag när han envisades med att han skulle behålla en av trollets betar, som en trofé. Att Genoa ville ha en trofé kunde jag förstå, han hade ju dödat trollet, men trollet hade ju bara två tänder och det var ju ändå jag som upptäckt trollet till att börja med! Jag blev sur, som sagt. Jag började fundera på hur Rubert ser ut inuti. Faktiskt var det väldigt ohyffsat av Rubert. Att min besvärjelse inte fungerar på troll betyder ju inte att den inte fungerar på tjuvaktiva präster, tänkte jag.

Jag tänkte på camaraderiet vi haft och då kom jag på något bättre, ett sagolikt roligt spratt jag kunde spela med Rubert! Jag förvred synen på honom och bytte ut hans trollbete mot en vanlig liten tand och tog trollbeten själv, han fattade ingenting. Sen, när soldaterna kom skulle han visa sin bete och gjorde bort sig helt, alla skrattade, det var verkligen roligt, Rubert var som ett frågetecken! Roligare levande än död, det är han, Rubert!

Efter trollet mötte vi några jägare, och nu var jag ju på skämtarhumör, så vi bestämde oss för att spela ett spratt med dem. Vi fångade dom och band dom vid ett träd och sen hotade vi dem med kniv. Det var som på akademien, fast lite tvärtom! Genoa var så rolig, "jag ska sticka er med värrrrjan! Med värrrrjan!"! Jag kunde knappt hålla mig för skratt! Tyvärr verkade de inte fatta skoj så vi släppte iväg dom.

Ett skämt till hann jag med. Vi mötte så småningom några minitroll som höll på med något märkligt, de hade med sig gödsel som de smetade på träden. Kanske något utslag av trollhumor, vad vet jag. Jag tänkte att jag skulle skoja med dem så jag förvandlade mig till ett troll jag med och liksom följde med dom i gruppen. Sen började jag låta som ett troll och bråka med en av dem, det blev världens slagsmål, det var kul, ett av minitrollen fick så bedrövligt med stryk, det var nästan lite synd om honom. Jag drämde till en i huvudet, men jag kunde inte hålla mig för skratt den här gången, min besvärjelse bröts och min förklädnad upplöstes. Det var lite synd, ett av trollet slog en klubba i huvudet på mig, jag tror skallen sprack. Sen dök Genoa upp och spetsade de andra minitrollen. På det hela taget ett lyckat skämt även om det är svårt att sova nu, det bultar så i huvudet.

Efter det kunde vi lämna Drachenwald! Men jag reser gärna dit någon mer gång. Man blir på så bra humör i skogen!

Undersökningen fortsätter

Kära dagbok!

En del har hänt. Erasmus ville att jag skulle undersöka korståget som kommit till Altdorf. I korståget finns en gosse. Han har egendomliga krafter. Erasmus vill veta mer. Jag fick själv besluta hur jag skulle gå till väga. Jag hörde mig för. I korståget fanns ett sällskap som kanske kunde hjälpa mig. Så tänkte jag. En hette Orzad. Han hade någon slags kult. Där kunde jag kanske komma med.

Men jag tvekade. Jag har ingen erfarenhet av sådant. Kulten lät obehaglig. Jag skulle var tvungen att skära mig i bröstet. Jag funderade på en illusion. Hade jag varit skickligare hade det säkert gått. Jag tvekade alldeles för länge. Jag höll mig sysselsatt i ett par dagar med småsaker. En sådan sak var att hjälpa lord Frederick med hans så kallade forskning. Jag är inte imponerad av lord Fredericks forskning. Den är förvirrad och dyr och kommer aldrig att leda någonstans. Men jag tror han betalar oss bra.

Men när jag satt där kom några in. Det visade sig vara de där jag tänkte kontakta från korståget. Vilket sammanträffande kan man tänka. Men såklart hade Erasmus planerat det. Men hur kunde han veta att jag skulle gå dit just då? Och att de andra skulle dyka upp just den här dagen? Han vet vad jag ska göra innan jag vet det själv.

Orzad kom in. Han såg inte klok ut. Det blev bråk om pengar direkt. Frederick verkar tycka att Orzad är viktig. Jag har ingen erfarenhet av dvärgar. Men jag är tveksam han verkar inte klok. Nån var anställd av nån. Jag förstod inte mycket. Jag var inte alls förberedd. Jag tror jag gjorde ett dåligt intryck. Jag stammade igen trots att jag lovat mig själv att sluta med det. Dom måste tyckt jag var ett barn.

Jag lyckades lista ut en hel del. Mest intressant var att Genoas vän Brock förvandlats till en get. Och försvunnit i kloakerna. Jag anade ett samband med min andra undersökning. Men vad vet Erasmus?

Vi gick till Estlemann för att undersöka en ledtråd. Bokhandeln brann. Vi hamnade i kloaken därunder. Jag och Genoa var ensamma där. Jag letade efter något som jag kunde göra självlysande. Jag hade inget bra. Men så tog jag pipan jag hittat. Genoa anmärkte att Brock haft just en sådan pipa. Jag sa just ingenting. Men det är klart att pipan är Brocks. Och att det är Brock som förvandlats till ett människoätande monster. En get. Sådant kan hända. Jag har läst om det.

Varför skickade Erasmus mig på just det uppdraget? Och varför ordnade han så att jag träffade Genoa? Och fick höra om Brock? Han måste känna till vad som hänt. Och jag tror han känner till pipan. Han gör det här för att jag ska veta att han vet. Jag borde lämna ifrån mig pipan. Antagligen känner han till min dagbok. Han har säkert läst den. Jag borde förstöra den.

gång

jag har hittat en gång en mörk gång jag är rädd det är så mörkt

Min pipa

Kära dagbok!

Idag hände något som inte brukar hända. Jag hade tur för en gångs skull. Erasmus kallade mig till sig. Han gav mig ett uppdrag. Det verkade svårt och tråkigt men det sa jag inte såklart. Underliga saker har hänt i staden. Folk har försvunnit små barn har försvunnit. Sådana saker.

Ett barn hade försvunnit. Det var en flicka hon hette Ellinde eller kanske Elinor. Jag minns inte rikigt. Jag gick dit. För jag skulle leta efter spår.

Jag hittade en del spår. Rikiga spår alltså av klövar. Blod där barnet varit. En trasig fönsterhake. Lite smutsig päls som fastnat när någon klättrat in genom fönstret. Sådana saker. Allt det berättade jag för Erasmus. Ingen såg mig det är jag säker på.

Jag kunde följa spåren bort från huset. De ledde ner i nån slags brunn. Det här var på en bakgata. Jag följde inte efter ner. Det hade jag nog inte fått. Och jag ville inte heller.

Men jag hittade något där. Vid kloaken. Där låg en pipa. Jag tog den och jag berättade inte för Erasmus.

Om Erasmus hittar pipan slår han ihjäl mig. Vi får inte röka pipa såklart. Det dövar sinnena. Det skärper inte hjärnan. Sådana saker. Vi får inte röka och jag har inte provat.

Men jag ska.

Erasmus skulle slå ihjäl mig.

Förrådd

Genoa! Han förrådde mig. Alla förrådde mig! Det var bättre innan, när jag var i solen, när jag inte behövde smyga, när jag inte var så hungrig. Kunde de inte ha hjälpt mig? Mina dyra vänner. Men de lämnade mig, skrattade åt mig, försökte ta mina pengar, jag hade aldrig några pengar, var är mina pengar nu? Mina vänner, de lämnade mig, jag är så ensam, jag behöver ingen, jag skulle vilja äta upp dem, nu är de rädda för mig, nu kan de inte lura mig mera! De skulle ångra sig om de såg mig nu, såg hur jag hade det, de skulle bli rädda, jag har blivit så stark. Jag ska hitta dem och bita dem gnaga på deras ben dricka deras blod tugga på dem slita dem i stycken jag ska äta upp dom den lilla tjocke den smale den långe jag ska gnaga och gnaga och gnaga och slita och riva slicka i mig det som är kvar jag ska bita av deras fingrar och armar och ben jag ska jag ska jag ska

Svanesång

Mitt huvud känns tungt och mina fingrar är stumma, det är svårt att skriva, det är svårt att tänka och jag vill bara sova. Jag är så hungrig! Mitt liv är slut, mitt gamla liv, Brock Ironbeard är död och bortglömd, men jag lever fortfarande, ett nytt liv, ett bättre liv, ett storslaget vackert liv. Jag mår så illa! Det gör ont i mina ben och min kropp, och det gör ont i min själ. Var är jag? Det är så mörkt. Var är alla?

Det var Jan förstås, Jan, som jag sa, han motarbetade oss och förrådde oss. Jag hatar Jan! Men det känns så långt borta, vem är Jan? Den ynkliga, förvridna lilla råttan, jag ska krossa honom. Jag ska krossa alla! Jag har inte ätit på så länge, varför är jag så ensam? Det gör ont att hålla i pennan.

Jan, han tog mina pengar och mina vänner, jag hade flera vänner, vackra små vänner, snälla vänner. Den lilla gossen Achmed, min bäste vän. Var är han? Har jag ätit upp honom? Jag tycker mest om de små, man får smyga, smyga, göra sig liten, man får hitta dom när de sover, kanske ett fönster står öppet, jag biter dom i halsen, det krasar, man smyger ner igen, gömmer sig under staden, väntar. Jag är så hungrig.

Om vikten av att alltid tala sanning

Kära läsare! Som ni alla vet håller jag de ädla dygderna högt, ödmjukhet, visdom, generositet, alla dessa har jag under min långa levnad uppvisat oräkneliga exempel på. Säg, en gång när min gode vän Orzad hamnade i ekonomiska bryderier lånade jag honom rent av en slant ur egen ficka, trots att jag känner honom väl! Men jag kommer ifrån ämnet för mitt lilla kåseri, nämligen den ädlaste av dygder, den att alltid tala sanning.

För er, mina kära läsare, som säkerligen arbetar hårt för att i tal och sätt likna mig, Brock Ironbeard, är detta måhända en självklarhet som inte behöva påpekas. Men för alla, kommer ni säkert att märka under er levnadsvandring, är det inte så! Ibland stöter man på någon, en låg existens, en förvirrad själ, som utan att tänka på andra sätter sig själv i första rummet och ljuger, kanske skrävlar, kanske rent av ägnar sig åt förtal. Förtal! Denna lägsta av synder, när man hör talas om sådant kan det hända att man sänker sitt huvud och fäller en tår för den förtappade mänskligheten (dvärgar ägnar sig icke åt förtal).

Men det är just detta, förtal, som jag i dagarna har blivit utsatt för! Säkert har ni, kära läsare, i er ivriga längtan efter ord från min penna råkat läsa kommentarerna till min rörliga bild, och säkert har ni, kära läsare, vänt bort era huvuden i avsmak inför det låga budskap och råa hot som där förts fram. Ett gille eller skrå eller rent av en sekt under fingerat namn har, under åberopande av något abstrakt begrepp som jag tvivlar på existerar inom den högre filosofin (även om jag känner mig ödmjuk inför densamma) försökt påpeka någon form av inbillad brist i min rörliga bild och har säkerligen med anledning av sagda (icke-existerande) brist tänkt kräva mig, Brock Ironbeard, på pengar.

Man antyder att det skulle vara något otillåtet med den rörliga bilden och, mer specifikt, att jag, Brock Ironbeard, i min rörliga bild skulle på något vis ha överskridit mina befogenheter när jag använt den förträffliga musiken av Don Miguel Zarbadoza i densamme!

Något uppretad får jag erkänna att jag blev. Men frukta inte! Det finns inget felaktigt i mitt, Brock Ironbeards, handlande. Och för att skingra alla misstankar om felaktigheter presenterar jag här ett bildbevis:

På bilden syns jag själv, Brock Ironbeard, avbildad tillsammans med den förträfflige Don Miguel Zarbadoza i egen hög person. Tydligt kan man se betalningen som jag överräcker! I bakgrunden syns även några av de vektyg som används vid tillverkningen av en rörlig bild, och i övre högra hörnet har jag, för att ge extra kraft åt min argumentation, låtit infoga symbolen för Brocks rörliga bild.

När den så kallade organisationen som ligger bakom hoten mot min person får ta del av dessa förkrossande bevis kommer de, med all säkerhet, att dra tillbaka sina löjliga krav och krypa tillbaka till Estalien med svansen mellan benen.

Min rörliga bild

Nu har du chansen att själv vara Brock för en dag! Ladda ner Brocks fantastiska rörliga bild, och styr med hjälp av en uråldrig estalisk sång Brock mot nya stordåd! Fördelerna med den rörliga bilden låter sig inte lätt samanfattas, men de äro:

1. Du kan vara Brock!


2. Vacker musik och fantastiska miljöer.


3. Självinstruerande och enkel att förstå!

Brocks rörliga bild är inte lämplig för barn eller alver eller andra känsliga personer. Den är nämligen skrämmande realistisk!

Upplev min rörliga bild här: Brocks rörliga bild. Kan du klara dig ända till slutet? Det kan hända att den rörliga bilden inte vill fungera för dig. Detta vore anledning till förtvivlan! Den rörliga bilden är komponerad för att fungera i de flesta sammanhang, men om den rörliga bilden känns som en besvikelse kan du följa följande ledtråd.

Instruktioner för den rörliga bilden är som följer:

1. Starta den rörliga bilden och maximera ljudet!


2. Pass opp! Symboler av olika slag falla nu emot dig! Stå emot impulsen att gömma dig, för detta är normalt i en rörlig bild!


3. När en given symbol passerar det horisontellt dragna strecket är det dags att rappt och kvickt nedslå en tangent! Vilken tangent undrar du, kära läsare? Det står i instruktionerna! En ledtråd kan vara att symbolens placering på skärmen underlättar valet av korrekt tangent.


4. Spela på tangenterna i takt med musiken!

Öppet brev till alla snåla

Kära vänner och läsare! Idag är jag bedrövad, för jag är orolig för vårt kära imperium, jag är orolig för hur det ska gå och för vart vi är på väg. Ni nickar, kära läsare, ni föstår vad jag menar, för det är alldeles tydligt för alla som kan läsa tecknen att det som håller på att förstöra vårt land och kasta oss i fördärvet, det är snålheten. Snålheten! Snålheten hos hög som låg, snålheten som gör det omöjligt för en stackars dvärg att försörja sig på det han gör bäst. Så brukade det inte vara! Låt mig berätta vad som hände i lägret och ni kommer att bli minst lika uprörda som jag.

Som ni säkert minns hade vi räddat alla från en förskräcklig fara, jag och mina vänner. Vänner som jag för övrigt för egna pengar hade anställt de flesta av, jag, Brock som knappt har ett öre på fickan, jag kan minsann ha råd, men höga herrar man möter med vapen av guld och betjänter i livré, kan de avvara en enda shilling, en enda liten slant för att löna den möda en stackars fattig dvärg har, kan de det eller? Nej, det kan de inte! Men jag kommer ifrån ämnet. Som jag sa, jag och mina dyra vänner, vi hade som sagt räddat alla från en blodsugande vampyr, en invasion av odöda, allmän omoral och alver och annat, men fick vi någon ersättning för det? Nej det fick vi inte, inte ett öre, istället blev vi instängda i ett illaluktande tält utan knappt ett ord till tack. Jag är generös och godmodig, men mina vänner började nästan gråta av harm inför denna hårdhänta behandling.

Men det var inte det jag skulle tala om. Det jag skulle berätta om var den betalning vi blivit lovade för vår vakttjänstgöring av ingen mindre än herr Krieger, en oärlig och sniken man som inte står över att lura sina anställda på det nedrigaste vis, när det var dags för betalning fick han väldigt bråttom iväg, den lön han hade lovat oss uteblev, han stod inte att finna, jag försökte försiktigt påpeka att vi hade omkostnader och att jag har ett ansvar inför mina anställda, men han bara hånlog och försvann och beordrade att vi skulle stängas in i vårt tält och att en vakt skulle posteras utanför. Ingen betalning alltså! Istället ett straff. Än i denna dag anser jag Krieger vara skyldig mig den lön han lovade, plus ränta, och om jag stöter på honom igen ska jag se till att inkassera. Akta dig, Krieger! Ni, kära läsare, är välkommen att hjälpa mig i detta.

Men Krieger var inte den enda snåla mask som slingrat sig in i lägret. Det fanns också Jan, en hopplöst förvirrad liten man med utan grepp om verkligheten, hans uppblåsta uppfattning om sin egen betydelse var direkt pinsam att lyssna på. Klädd i en löjlig hatt av groteska proportioner försökte han med pipig röst styra och ställa överallt i lägret, ingen affär var för liten för att Jan skulle vara där och lägga sin spetsiga näsa i blöt. Jans plan var löjligt uppenbar, han försökte leja oss att göra hans arbete åt honom för at sedan själv ta åt sig äran, men hans snikenhet bet honom, betalningen han erbjöd var så genant låg att det var omöjligt att ta honom på allvar, och när vi trots detta utav ren godhet hjälpt honom med det han ville ha gjort, då försökte han trixa och slingra sig och inte betala. Vilken obeahglig, snål liten vätte, tänker ni säkert, kära läsare! Och ni tänker alldeles rätt.

Fanns det då ingen ärlig man i lägret? Jo, bland de oförstörda barnen kunde man fortfarande ana hopp. Den unge Karl som alla dessa ormstungor påstod sig arbeta för, om honom har jag inget ont att säga! Vi fick oss tidigt en pratstund med Karl, han såg så näpen ut, han ställde frågor med sin späda barnaröst och när man såg hans okyliga ögon och hans oförstörda lilla ansikte, då kände man att det var omöjligt att fara med osanning, man ville bara berätta allt för det lilla barnet, sådant var förtroendet han ingav, det var nästan som magi. Han frågade oss vad vi gjorde där och vi svarade ärligt, vi är här för att skydda dig, sa vi! Död åt de otrogna! Han frågade mera, vem hade hyrt oss och varför, vi svarade ärligt, någon tant, vi hade glömt det mesta, men allt vi visste berättade vi. Det var omöjligt att ljuga för pojken! Utom för Bianca, när hon fick frågan hände något mystiskt, uppenbarligen ville hon skämta och hittade på någon orimlig historia om alver som lejt oss för att mörda honom, jag vet inte vad hon fick det ifrån, men ingen trodde henne såklart.

Det var tydligt att Karl kände likadant för oss som vi för honom, han ville gärna tala med oss och berätta allt möjligt för oss, om vilka syner han haft, om hur han inte alls ville gå till Altdorf för det stämde inte med nån dröm han haft, sådana barnsliga saker som små gossar kan få för sig, han var så näpen, vi berättade om världen och hur man försörjer sig om äventyrare, Orzad viftade med sin yxa, det var mycket trevligt. Men Karl var inte det enda barnet i lägret, där fanns även gossen Achmed, en kvicktänkt liten krabat som snabbt blev min goda vän. Jämfört med mina andra vänner var han verkligen inte speciellt dyr!

Men jag kommer ifrån ämnet igen. Jag har berättat om två av de tre nedriga män som försökte styra i lägret och sko sig på Karls förmågor, men den tredje och värsta, honom har jag inte ännu nämnt. Och det är av det enkla skälet att så fort jag tänker på honom, då blir jag så arg! Pennan skakar i min hand av vrede och harm när jag drar mig till minnes Helmut, den snåla trindskallen som aldrig avvek från Karl sida och ständigt, ständigt droppade sitt gift i hans öra. Och nu ska jag berätta vad han gjorde.

Helmut påstod sig vara någon slags präst, jag vet inte hur det var med den saken, jag säger inte att det nödvändigtvis inte var sant, men jag kan inte påminna mig många tillfällen när han ägnade sig åt några religiösa saker, om man säger så. Tvärtom! Precis om Jan försökte Helmut leja oss till ett uppdrag, det var uppenbarligen så dessa båda skojare arbetade. Därför tror jag nog ni, kära läsare, anar vad som ska komma, ni blir knappast förvånade om jag säger som det var att Helmut, den snåla råttan, ville att vi skulle utföra uppdraget gratis. Det var jag tveksam till, men det slutar inte där! Han krävde helt enkelt betalning av oss. Ja, ni hörde rätt, mitt sågtandade svärd, det stal han! Jag har vid det här laget gett upp hoppet om att få återse det i det här livet. En tio guld skulle jag väl vilja hävda att ett sådant svärd är värt, kanske snarare femton, för det var fint gjort med ett fäste av ben, inte så praktiskt men vackert at titta på, fullt av bokstäver skrivna på klingan, sådant är inte billigt vet jag. Den förbannade Helmut! Jag ska få honom att betala, på något vis ska han betala in skuld till mig, det svär jag på.

Trots inompetent ledarskap lyckades korståget sätta sig i rörelse, vi höll vakt, gratis kan jag tillägga, för Karls skull, inte för någon av de andra. Vi reste några dagar, inte mycket hände, jag ruvade på min hämnd och ägnade mycket tankemöda åt att försöka hitta någon alternativ inkomstkälla, för en dvärg måste ju leva. Och hur det gick med den saken, det ska jag berätta nästa gång!