onsdag 2 december 2009

Orzads stora dag

Som ni, trogne läsare, mycket väl minns befann vi oss efter slaget om Reaper's Bounty i en mycket kvistig situation. En hel bataljon alver hade dykt upp ur skogen, ylande, viftande med svärd och spjut, med hotfulla uppsyner! Vi var trötta efter slaget och alverna var överlägsna om än endast till antalet. Vad skulle vi göra? Jag bestämde mig för att förhandla.

Vad var alverna ute efter? Än i denna dag kan jag säga att jag inte säkert vet svaret på den frågan. Kanske de ville koka och äta upp oss, kanske de bara skulle offra oss till sina mörka gudar, hur som helst, när jag rak i ryggen red ut ur fortet på min stolta springare och såg deras krumme ledare i ögonen kunde jag som vanligt inte se något annat i hans själ än svek och låga begär. Jag rös.

Förhandlingen var över besynnerligt fort, alverna erbjöd oss fri lejd genom sin skog, jag borde naturligtvis anat ugglor i mossen men vad skulle jag göra? Allt det här är ju historia och ni, kära läsare, känner säkert väl till at en ny, större här av bestar var på väg mot fortet för att jämna det med marken en gång för alla. Jag var medveten om faran, alverna var det såklart inte, och jag tänkte att en mindre grupp alver var trots allt en mer hanterbar fiende, det smärtade mig att lämna vår droska vind för våg men vad hade jag för val. Vi följde med alverna.

Vi reste med alverna hela natten och det hände ett och annat, alverna lurade oss i ett bakhåll i en smutsig glänta, vi blev tillfångatagna, Bianca fångade en vätte sin hatt och i utbyte mot sin frihet gav han oss tre önskningar, två av dem använde vi till öl till Orzad (det ångrar jag idag), den tredje önskningen använde vi för att komma därifrån. En förtrollad svan gav oss lift ända till Gootten i utbyte mot den magiska nålen, korståget hade slagit läger strax utanför. Gissa om folk tittade när vi landade!

Vi stod på en liten höjd och blickade mot Gootten och kunde ganska långt borta urskilja stadens torg och, på torget, en liten scen. Jag minns tydligt hur jag stod där och blickade ut över staden, men sen är allt som i ett töcken. Pojkens oerhörda makt visade sig redan på det här avståndet, det var som om vi inte hade någon egen vilja längre, obönhörligt drogs vi in mot det lilla torget och scenen, vi rådde inte längre över våra kroppar, våra ben marscherade som kontrollerade av någon utomstående kraft. Det var som i en dröm, ena stunden stod vi långt från torget, nästa stund stod vi mitt på det och ingen av oss kunde minnas hur vi hade förflyttat oss dit. Det var skrämmande, men också fascinerande.

Nu hände något märkligt. Alverna, om tidigare tagit oss till fånga, dök upp på torget! De såg så ynkliga ut att jag lät dem leva, men det retade mig avsevärt att de inte kunde hålla sig tysta. "Gå inte närmare!" pep de med sina ynkliga röster, de darrade av skräck. Alver är vidskepliga av sig, vi lät oss inte skrämmas, det hade ju varit löjligt att resa så här långt och inte höra vad pojken hade att säga. "Hans aura, hans aura!" pep alverna. Uppenbarligen föreställde de sig att de, bara genom att stirra hårt på någon och liksom kisa lite, kunde se vad en person hade i sinnet, om det var gott eller ont. Fram till nu hade jag varit väldigt skeptisk till pojken, jag trodde aldrig riktigt på allt det där med Sigmar, men nån som kan reta upp alver så mycket måste ju göra nånting rätt. Jag och Orzad bestämde oss för att gå närmare och höra vad han hade att säga, mest för att reta alverna och visa att här fanns inget farligt. Under tiden stannade Genoa för att prata förstånd med alverna, på alviska som han, visade det sig, behärskade till fullo. Den mannen upphör aldrig att förvåna mig.

Pojken sa inget intressant, det var mest tjat om Sigmar och imperiet och sådant, inte speciellt spännande. Orzad blev, när han hörde pojken, helt vild. Han vrålade om otrogna, slog och sparkade omkring sig, brölade som en tjur, det hela var i det närmaste genant. Själv gick jag fram för att bekanta mig med vakterna kring pojken och försöka övertala dem att anställa mig, det kändes som en bra idé. De blev mycket imponerade av min enkla person och anställde mig på studs. Jag försökte få dem att överväga att även anställa Orzad, de såg mycket tveksamma ut men sa till slut att de skulle tänka på saken.

Rubert stod under tiden med en massa papper i öronen och såg allmänt fånig ut. När jag senare gick tillbaks för att tala förstånd med honom blev jag uppriktigt orolig, han föreföll förvirrad, som drabbad av solsting. "Vad ska vi göra?" sa han. "En sten, en alv, ett berg, en dvärg!" Det var obegripligt vad han menade. Han talade om saker i sitt sammanhang och ur sitt sammanhang, vad spelar det för roll? En sten är väl ändå alltid en sten? Jag ville inte att han skulle bli sådär grubblande igen, sitta på biblioteket eller gå och sucka på nån kyrkogård, så jag drog snabbt iväg med honom och de andra mot det läger korståget hade slagit upp en bit utanför byn. Kanske ett glas öl skulle kunna lugna Ruberts nerver?

Korstågets läger var ett himla spektakel, massor av tält och vagnar, fullt med folk som snubblade över varandra, en aldrig sinande ström av lallande Sigmar-idioter, kort sagt en på alla sätt bedrövlig plats. Jag tänkte att mina mannar kanske kunde behöva lite vila, så jag gav dem ledigt resten av dagen för att roa sig bäst de kunde i lägret. Som ledare måste man vara lite som en förälder, sträng ibland och mindre sträng ibland, och vid det här tillfället kändes det som ett läge att vara mindre sträng.

Ett tungt ansvar vilade på mig som ledare och förebild, jag hade inte tid att förlusta mig utan var tvungen att försöka ordna utrustning och kanske även läkarvård. Jag spenderade en hel del tid med detta medan mina underhuggare utforskade lägret, som barn på en marknad var de, sprang än hit än dit mellan tälten och stirrade storögt på allt som fanns där. Vilket inte var mycket, nån mager get, en och annan spågumma, fullt med folk med allvarliga vanföreställningar.

Jag vet att jag ibland har använt hårda ord när jag talat om Orzad, jag har insinuerat att han kanske inte alltid tänker sig så noga för innan han handlar, att han ibland impuslivt kastar oss andra i fördärvet, och så är det väl, kära läsare, med det här, det var Orzads stora dag. När jag nästa gång råkade honom hade han helt förändrats, han var vild i blicken och tovig i skägget och han blödde som en gris från ett magnifikt sår, ett djupt hugg, som han hade över hela bröstkorgen. Han såg värre ut än han någonsin gjort i strid, och det, det säger en hel del.

Orzad hade under dagen fått en religiös uppenbarelse som i ett slag förvandlade honom från vettvilling till profet. Exakt vad uppenbarelsen bestod i lyckades jag aldrig utröna, men kraften i den var så stark att ett stort antal människor hade lämnat allt de hade för sina händer och beslutat sig att följa Orzad, ja, till och med att dö för honom. Vi vet alla vilken betydelse Orzads kult skulle få senare och det var här, denna dag, som den grundades och jag, Brock Ironbeard, jag var där.

Orzad skulle komma att göra många under som jag uppfatade det, och det första jag fick bevittna skedde omedelbart. Inte bara Orzads utseende var förändrat, med det blödande såret, utan även hans röst! När han talade var det som om åskan dånade, det lät dovt och mäktigt, som inifrån en tunna.

"Död åt de otrogna!" vrålade Orzad. Plötsligt fanns det två profeter i korståget! Jag är inte lagd åt religiöst grubbleri, men det här var onekligen en lika intressant som oväntad vändning. Skulle gossebarnet Karl, självutnämnd Sigmarinkarnation, tolerera konkurrensen? Det kommer jag att skriva om nästa gång!

2 kommentarer:

  1. "Bortom åskan föds styrkan som talar i varge Dvärgs liv. Ett tystat skrik berättar, i sin frånvaro, sagan om fiendens bävan.

    "Harkish havamaa khlaled'm kazad." (I sten står våra öden skrivna)

    Vilan är oss förgäten, striden är det sköte till vilket vi skall återvända när våra dagar äro slut.

    -Mer öl till profeten Orzad, som blivit alldeles torr i strupen efter detta döprat.
    (Mitt heliga tecken till alla åhörare)

    Orzad

    SvaraRadera
  2. Vid Ulrik ! Jag begriper då inte vad som händer våra vänner (-definitionsfråga, jo jag vet!)? Den ena dvärgen har fått hybris och slår ihjäl ledaren för en kult, som dyrkar "det aldrig helande såret". Den andra dvärgen har helt fått storhetsvansinne i sina försök att skapa en hjältesaga och myt kring sig själv. Som tur är så verkar det som om Bianca, Genoa och framför allt jag, Rupert, är vid våra sunda vätskor och fortfarande kan tänka klart. / Eckhart

    SvaraRadera