torsdag 10 december 2009

Vi räddar alla från en fruktansvärd fara

Jag vet inte om jag nämnde det, men mitt i lägret fanns en slags inre krets, ett lite finare läger där Karl och hans förmyndare höll till, vi rusade dit i full karriär. I det att jag alltid är mycket mån om att göra ett fantastiskt bra jobb när någon anlitar mig, och jag nu faktsikt hade inte mindre än två uppdrag som gick ut på att skydda pojken, tyckte jag att vi kunde titta till honom och se att inga levande lik besvärade honom eller ställde till med problem. Egentligen var vårt vaktpass över, men ibland kan man göra en liten extra ansträngning, ofta lönar det sig har jag märkt. Karl bodde i ett litet fint tält i lägrets mitt, högsta kvalitet, mycket dyrt såg det ut att vara, det är en lukrativ bransch det här med korståg och kulter. I tältet trängdes Karls personliga vakt, ett sällskap på sex råa sällar.

Den personliga vakten var uppenbarligen rekryterad direkt från gatan. Jag vet så väl som någon hur svårt det kan vara att hitta bra hjälp nuförtiden, men det här var i det närmaste löjligt, vakterna var när vi kom samtliga redlöst berusade, de raglade omkring, stirrade skelögt på oss och sluddrade fram knappt hörbara ramsor av förolämpningar, en av dem gick fram till oss med svajiga, målmedvetna steg för att hindra oss från att stiga in i tältet eller på annat vis starta bråk men han var tvungen att avbryta och istället kasta upp i ett hörn. Den lille gossen satt och darrade i under ett bord, "rädda mig! rädda mig!" pep han, det var en förskräckligt scen. Vi beslutade oss för att läxa upp slöddret, men hann knappt höja rösten innan ett mycket allvarligare problem dök upp, in i tältet for nämligen med väldig fart en blodtörstig vampyr.

Tältet hölls upp av en tältpinne av kolossala mått, detta var vad vampyren var ute efter, han högg tag i pinnen och började veva runt med den omkring sig, hela tältet rasade, vakterna trillade runt åt höger och vänster, jag är inte säker på att de kom ihåg något dagen efter men en del av dem fick pinnen i huvudet och det måste gjort rejält ont. Det var svårt att förstå vad som hände, jag tänkte att nu får det vara nog och skulle just till att dräpa vampyren som jag plägar göra i sådana situationer när jag snubblade på ett rep och tillfället gled mig ur händerna.

För att göra en förvirrad situation värre dök plötsligt från väster (eller var det öster?) ett sällskap skumma typer upp, klädda i svarta munkkåpor och med långa dolkar i händerna var de tydligt något slags lönnmördare eller kultister i någon österländsk (eller västerländsk?) dödskult. De fnissade förtjust när de fick syn på pojken, till hälften begravd under några plötsligt insomnade livvakter men annars helt oskyddad. På ena sidan avancerade kultisterna, på den andra vevade vampyren med sin tältpinne, jag själv var tillfälligt ute ur leken, detta blev för mycket för Rubert. Med ett väldigt vrål kastade han sig fram och grabbade tag i pojken, han omfamnade honom i ett försök att skydda honom med sin egen kropp. Kultisterna närmade sig, de började sticka med sina långa dolkar mot det livrädda gossebarnet och de väste förtretat när de istället träffade Rubert. Rubert blödde ymnigt men gav inte tappt, jag har sällan sett sådan dedikation och sådant mod. Faktum är att Rubert ensam skyddade pojken under de kritiska sekunder som krävdes för Genoa och Bianca att komma till undsättning och trycka tillbaka kultisterna. Under tiden snarkade pojkens livvakter högljutt i sina egna spyor.

Orzad hade under tiden arbetat upp en helig vrede och närmade sig vampyren med sitt jättelika svärd i högsta hugg, det jättelika svärd som han vid den här tiden alltid använde och aldrig lämnade ifrån sig. Svärdet lyste svagt i natten, Orzads ansiksuttryck var frånvarande som om han styrdes av en gudomlig vilja, endast ögonvitorna syntes, han dreglade och gurglade, han svävade en bit ovanför marken på ett sätt som skulle oroat mig om jag inte känt en religiös extas inför det hela, och med ett väldigt hugg klöv han vampyren mitt itu. Det var iallafall vad jag först såg, det kan jag svära på, men när jag blinkade till var synen som bortblåst, Orzad stod på marken, trött men rakryggad, och vampyren, illa skadad och ymnigt blödande, förvandlade sig till en stor fladdermus och flaxade iväg. Om jag bara inte hade snubblat på det där repet! Då hade vampyren varit historia nu.

Den religiösa signifikansen av Orzads andra under tror jag inte undgick någon i lägret. Vi blev om möjligt ännu större hjältar än tidigare! Alla skulle trycka våra händer, sticka till oss små gåvor, klippa små lockar från håret på våra huvuden, dra i våra kläder och så vidare. Jag är, som ni säkert förstår, van vid en sådan behandling och finner den något löjlig, men för mina mannar var det säkert en intressant erfarenhet.

Efter att ha avvärjt en odöd invasion och drivit en vampyr på flykten tänkte vi oss såklart att vi skulle få lite välvehövlig vila, kanske besöka någon läkare, tvätta oss eller rent av få sova ut för en gångs skull, men ack vad fel vi hade! Och om det ska jag berätta nästa gång.

5 kommentarer:

  1. "Vi skulle gått under om det inte vore för dessa män och kvinna. De begrep att likätarna bara var en avledande manöver och sa till oss att se upp för den riktiga attacken. Kanske inte skulle ha klarat oss annars..."
    Kriger - Kapten

    SvaraRadera
  2. Vilka är dom? Jag vill träffa dessa modiga själar som räddade mitt liv
    Karl

    SvaraRadera
  3. DÖD åt de otrogna!
    Reinolt - Flagellant "De Trognas Tårar"

    SvaraRadera
  4. -Denna krönika blir bara mer och mer absurd.... Visst lyckades vi driva vampyren på flykten, och visst blev vi hyllade som hjältar..men hur det egentligen gick till, kommer nog aldrig se dagens ljus.
    Det viktiga är ju att vinnaren skriver historien! /eckhart

    SvaraRadera