onsdag 13 oktober 2010

Äventyr i skogen

Kära dagbok!

Jag har inte skrivit i dig på ett tag (förlåt), men det har hänt så mycket att jag inte har hunnit. Jag och Genoa och Rubert är på väg genom Drachenwald för att genskjuta vampyren och Jan och grusa deras planer och rädda hela världen. Det är så spännande!

Jag är verkligen glad att jag träffat Genoa och Rubert! Här i skogen, långt från akademien, är det ingen som övervakar mig (tror jag) och man är fri att säga och tänka vad man vill. Det har växt fram ett camaraderie mellan oss modiga äventyrare som jag inte har upplevt innan. Vi skojar med varandra hela tiden men ingen tar illa upp. Rubert säger inte så mycket men Genoa pratar oavbrutet, han vet något om allt, varje växt och djur vi ser, han berättar underbara historier ur sin levnad, jag lär mig jättemycket. När jag förstår vad han säger vill säga, han pratar så märkligt, genom näsan liksom, som en anka eller som en byfåne jag träffade en gång. Men vad mycket han vet att berätta! Jag är så glad att jag träffat honom (och Rubert).

Vid ett tillfälle kom vi fram till en glänta där det bodde ett troll. Jag tänkte att jag skulle imponera lite på Genoa och Rubert så jag uttalade en mäktig besvärjelse över trollet som långsamt skulle strypa det. Det är en av mina favoritbesvärjelser, svår att uttala rätt men ack så underhållande och dödligt effektiv. Folk blir blåa i ansiktet och hostar och väser, sen dör de. Vanligtvis. På troll har den visst ingen effekt upptäckte jag, så man kan säga att jag ställde till det lite, trollet blev uppmärksamt på oss och kom sättande mot Genoa. Genoa blev inte rädd utan gjorde vad han kallade för Don Pedros manöver och stack ner trollet med två hugg, ett i var arm. Tjoff, tjoff! Trollet segnade ner. Troll har, precis som människor, inget spännande i magen fick jag lära mig.

När trollet dött kom Rubert ångande, vrålande som en best slog han till trollet med bredsidan av svärdet. Efteråt hävdade han att det var det slaget som dödat trollet. Jag blev lite irriterad på det. Mer irriterad blev jag när han envisades med att han skulle behålla en av trollets betar, som en trofé. Att Genoa ville ha en trofé kunde jag förstå, han hade ju dödat trollet, men trollet hade ju bara två tänder och det var ju ändå jag som upptäckt trollet till att börja med! Jag blev sur, som sagt. Jag började fundera på hur Rubert ser ut inuti. Faktiskt var det väldigt ohyffsat av Rubert. Att min besvärjelse inte fungerar på troll betyder ju inte att den inte fungerar på tjuvaktiva präster, tänkte jag.

Jag tänkte på camaraderiet vi haft och då kom jag på något bättre, ett sagolikt roligt spratt jag kunde spela med Rubert! Jag förvred synen på honom och bytte ut hans trollbete mot en vanlig liten tand och tog trollbeten själv, han fattade ingenting. Sen, när soldaterna kom skulle han visa sin bete och gjorde bort sig helt, alla skrattade, det var verkligen roligt, Rubert var som ett frågetecken! Roligare levande än död, det är han, Rubert!

Efter trollet mötte vi några jägare, och nu var jag ju på skämtarhumör, så vi bestämde oss för att spela ett spratt med dem. Vi fångade dom och band dom vid ett träd och sen hotade vi dem med kniv. Det var som på akademien, fast lite tvärtom! Genoa var så rolig, "jag ska sticka er med värrrrjan! Med värrrrjan!"! Jag kunde knappt hålla mig för skratt! Tyvärr verkade de inte fatta skoj så vi släppte iväg dom.

Ett skämt till hann jag med. Vi mötte så småningom några minitroll som höll på med något märkligt, de hade med sig gödsel som de smetade på träden. Kanske något utslag av trollhumor, vad vet jag. Jag tänkte att jag skulle skoja med dem så jag förvandlade mig till ett troll jag med och liksom följde med dom i gruppen. Sen började jag låta som ett troll och bråka med en av dem, det blev världens slagsmål, det var kul, ett av minitrollen fick så bedrövligt med stryk, det var nästan lite synd om honom. Jag drämde till en i huvudet, men jag kunde inte hålla mig för skratt den här gången, min besvärjelse bröts och min förklädnad upplöstes. Det var lite synd, ett av trollet slog en klubba i huvudet på mig, jag tror skallen sprack. Sen dök Genoa upp och spetsade de andra minitrollen. På det hela taget ett lyckat skämt även om det är svårt att sova nu, det bultar så i huvudet.

Efter det kunde vi lämna Drachenwald! Men jag reser gärna dit någon mer gång. Man blir på så bra humör i skogen!

2 kommentarer:

  1. Trent, jägaren,17 oktober 2010 10:44

    Vi sprang och sprang och sen vakna vi plötsligt, bundna vid ett träd. Jo, herrn', den onda trollkarlen band oss vid ett träd. Vi bad om nåd inför kaosgruppens ledare, en puffig adelsman, byxor som ett dräktigt so, strutsfjäder i hatten, hotade med sin fruktansvärda kaosbrytning att spetsa oss på spetsiga svärd och grilla oss över öppen eld, sen' äta upp oss. Jag får darrläpp bara jag tänker på det. Rupert här, skrek och skrek. Trolleri säger jag, mörka makter kvar från kriget. Ja vet int' hur vi kom loss. Mina ludna ben har aldri' tidigare tatt' mi' bort fra' fara så snabbt. Jo, si, trollkarl'n red på den mörkaste skugga, en tämjd demon fra' Kaoskrafternas boning. Tre va' de. En präst fra' Ulric också, kuvad, blek som en morgonfis och förhäxad under trolldom. För int' har Ulric någe' me' kaospacket (tvi tvi tvi) att göre, int'.

    SvaraRadera
  2. VAFALLS !

    Skulle jag vara en kuvad, blek morgonfis?
    -Nä nu skall det bli andra bullar av, inget mer meande av här.

    Dessutom så undrar jag varför Goswyn har så alldeles särskilt emot mig?
    Rupert Eckhart-Initiate of Ulrik !

    SvaraRadera