Den allvetande ormen

Kära dagbok!

Jag har varit lite ur gängorna ända sen Drachenwald, det började med den där smällen jag fick i huvudet, jag tuppade nästan av och det kändes som om huvudvärken aldrig ville släppa och jag började se liksom stjärnor och konstiga färger. Först tänkte jag att något hade gått sönder i skallen på mig, men nu tror jag inte det längre. Det har varit svårt att koncentrera sig, jag har haft svårt att minnas vart vi är på väg och vad det var vi skulle göra. Men allt har fått en förklaring. Men jag babblar, jag får börja från början.

Vi kom ut ur Drachenwald, inte riktigt där jag tänkt men nära nog, till en liten pestsmittad by. Jag träffade en hund, jag gav den korv. Sen drack vi öl, jag och Nob, en liten vätte som dök upp ur buskagen, påstått magikunnit, jag tvivlar. Jag rökte pipa! Vätten och jag skojade och drack. Jag blev ännu snurrigare och såg ännu mer konstiga stjärnor, det var som färgglada ljus regnade ner från himlen, även inomhus, det var svårt att hålla sig fokuserad. Jag blev orolig igen, var det ölen? Vi får inte dricka öl på akademien. Jag blev full tror jag. Jag döpte hunden till Lill-Rubert, för att skoja. Rubert låtsades bli arg, men jag tror att han innerst inne var ganska stolt. Lill-Rubert spårade upp någon, jag har glömt det mesta, vi pratade med några, jag tuppade nästan av. Ljusen blev bara starkare och starkare, det var väldigt mycket färger, inte obehagligt men konstigt, jag tittade på Nob, jag såg att han var gjord av speglar inuti. Men det sa jag inte.

Vi köpte mer korv och började gå, jag trodde fyllan skulle gå över som jag hört att den gör, men det blev bara värre. Jag höll mig tyst och tittade mig omkring, jag kände mig iakttagen på något vis, en vanlig känsla, men den här gången var den extra stark. Det blev svårare och svårare att höra vad de andra sa, det lät som de talade långt bortifrån och jag kunde inte riktigt koncentrera mig eller bry mig. Hela världen blev bara mer och mer färgsprakande, jag tänkte att jag hade kanske spräckt skallen trots allt, men av någon anledning sa jag inget.

Till slut fick jag syn på den allvetande ormen, den tittade på mig ur en vattenpöl. Nu såhär i efterhand tänker jag att jag kanske borde ha blivit rädd, men det blev jag inte, inte ens förvånad, det kändes liksom helt naturligt att ormen var där. Hon var så lugn och så vacker, jag kände mig som förtrollad, på en gång stolt över att hon såg just mig men samtidigt skamsen över hur obetydlig jag var. Hon lugnade mig och lovade att allt skulle bli bra. Jag tror hon har rätt i det.

De andra såg inte ormen, förstås, hon tittade bara på mig. Jag började tänka på hur underbart det vore att vara allvetande, hur mycket nytta jag skulle kunna göra för akademien. Inte längre skulle vi behöva göra oss osynliga och smyga omkring på bakgator och i palats! Om man ville veta vad någon planerade skulle man bara kunna fråga Goswyn. Goswyn den allvetande.

Jag hittade en spegel och jag tänkte att man kanske, om man höll den lite på sidan och koncentrerade sig hårt, att man skulle komma ormen närmare. Det gjorde man, men jag blev avbruten. Spegeln var ändå för liten, ingen allvetande orm kan komma igenom något så litet.

De andra dividerade om vilken väg vi skulle ta, Genoa var mer besynnerlig än han brukar vara, jag kunde inte följa hans argumentation riktigt men han ledde oss till en spegelblank tjärn. Jag är övertygad om att ormen påverkade honom. Här skulle ormen nämligen kunna komma fram. Allt skulle bli bra. Hon talar till mig när jag sover. Hela skogen är full av ljus. Jag tänkte, om jag är allvetande skulle jag inte behöva akadamien. Jag tänkte att jag skulle kunna spionera på Erasmus och se in i hans huvud. Ingen skulle kunna gömma sig för Goswyn.