En oroande plats

Kära dagbok!

Nu ska jag berätta vad som hände i familjen Hahns residens. Vi kom dit från öster. Det såg förskräckligt ut. Marken bubblade och sjöd av oroväckande illaluktande gaser. Luften var full av flugor och uppsvällda getingar av oroande storlek. Huset var alldeles förvridet. På ett oroande sätt. Det såg ut som ett halvsmält bakverk. Fast av äcklig sort. Hela luften stank oroande. Av sporer. Från svampar och illaluktande, förvridna blommor. Rabatterna var misskötta. Vi blev mycket, mycket oroliga. Nob blev så orolig att han stannade vid åsnan.

Den oroande stämningen gjorde oss oroliga. Vi smög runt huset på ett omständigt vis. Vi hittade en vildvuxen häcklabyrint. Jag gick in. Där växte svamp.

En varg ylade oroväckande nära. En svart pöl bubblade oroligt. Vi bestämde oss för att inte gå in genom huvudentrén utan att bryta oss in. Med en spade. Genom en igenspikad bakdörr. Vi var mycket tysta. Fram till dess.

Något bör påpekas för det kan ha betydelse. Under hela tiden runt och i residenset såg jag inte ormen. Den allvetande ormen. En enda gång. Jag tänkte inte på ormen så mycket. Det var som om själva den dåliga lukten höll ormen borta. Trots huvudvärk av alla sporer kändes mitt huvud klarare. Än på länge. När vi går härifrån kanske ormen kommer tillbaka. Det känns overkligt.

Inne i huset var allt förfärligt äckligt. Själva luften var sjuk. Mögel och fekalier överallt. Två avföringstäckta rustningar vaktade en trappa som vi gick upp för. Man fick ducka för överväxta getingbon och trampa genom mögligt bråte. Luften var full av sporer. Vissa mådde illa. Alla hostade.

I ett sovrum fanns en förskräcklig varelse. Hopsmält av en man och en kvinna. Jag hade ihjäl den med Ruberts svärd. Rubert blev paralyserad. Genoa gick och vaktade någon annanstans. Det var jag och Adele mot monstret. En ung kvinna, kaosbesmittad, började slåss. Hon slog mig rakt på armen där jag tidigare blivit skjuten. Det gjorde så ont. Jag höll på att svimma. Senare föreslog jag för Rubert att han skulle skära halsen av henne. Det gjorde han.

Vi hittade en del dagböcker. Huset hade tillhört familjen Hahn. Nurgle. Ruprecht Hahn hade börjat intressera sig för Nurgle. Han byggde ett kaostempel och hade ihjäl sin far, bror och hans fru. Det fanns en syster också. Vi tänkte besöka kaostemplet och leta efter Jan och Karl där.

I köket fanns ett spöke. Hon var okontaktbar. I källaren fanns vad som var kvar av fadern. Han hade en stor parasit på ryggen. Som kontrollerade honom. Fascinerande. Vi gick därifrån. I övrigt var huset i princip bara sovrum. Ruttna. Besudlade.

Entrén till templet fanns i häcklabyrinten. Vi gick dit. Jag hade missat det innan. På marken fanns en stor, äcklig, köttig bula med en illaluktande öppning. Rektum kallade Genoa den. Jag hade aldrig sett nåt liknande. Vi tvekade. Ut ur rektum kom två människor. Äckligt.

Vi misstänkte att det vi såg var entrén till templet. Jag fick en obehaglig föraning. Lurade bleka döden, hårdhänt men rättvis, i detta rektum?