Om Rubert

Kära dagbok!

När jag läser igenom de anteckningar som jag gjort hittills slår det mig att jag, när jag på ålderns höst ska använda dem för att dra mig till minnes hur det gick till när vi hittade Karl, dödade vampyrerna, räddade världen, etc, etc, kanske inte får en helt igenom korrekt bild av vad som egentligen hände. Så innan jag berättar om den allvetande ormen och vad som försigick när vi kom ut ur Drachenwald tar jag tillfället i akt att komplettera bilden av mina kumpaner något!

Rubert. Denna gigant bland män! Otaliga gånger har hans skarpa svärd räddat oss undan en säker död, och oräkneligt är det antal knipor han har klarat oss ur med sitt skarpa intellekt! Själv skriver jag och skriver i min anteckningsbok allt som sker, men sen blir jag distraherad och glömmer vart vi är på väg! Men Rubert! Aldrig släpper han med blicken vårt avägsna mål, han talar sällan eller aldrig om annat än vampyrer, kultister, närmsta vägen hit eller dit och hur det hela hänger samman.

Vem var det som räddade livet på mig i bakhållet utanför Rubrecht Hahns residens? Jo Rubert! Vem var det som, och detta berättar Genoa ofta om, hittade den försvunna hönan i Feifeldorf? Jo, visst var det Rubert! Vem var det som slog till den förfärliga bloddraken så den flydde och aldrig mer kom tillbaka? Enligt säker källa var det också Rubert! Vem dödade trollet i Drachenwald? Nej det var inte Rubert, det kan jag inte gå med på. Men vem vet vart vi ska och håller reda på alla lappar vi hittar? Rubert, alltid Rubert.

Även Lill-Rubert är en utmärkt kompanjon. Aldrig har jag sett någon äta så mycket salami! Med både Stor-Rubert och Lill-Rubert på vårat lag, hur skulle vi kunna misslyckas? Kanske skulle jag berätta för Rubert om ormen? Nej, det är nog bäst jag låter bli, han skulle inte förstå.