Ett korståg. En samling dumskallar. En olycklig vändning.

Merkel Höfers journal, Erntezeit 22, 2522

Ilmarsch inatt mot Wulfenburg. Vad bråttom de har, dessa hjältar! Hann bekanta mig något med gruppen. Rubert Eckhart, Ulric-kultist, vild blick och hetsigt sätt, klädd i vanlig kåpa, grå, med ett stort vargkadaver till hälften urtaget slängt över ena axeln. Möjligtvis något egenkär, har döpt sin hund efter sig själv. Genoa Sindella, estalisk gentleman, mekanikintresserad verkar det som, klädd i puffiga byxor, stilig kort jacka, fjäder i hatten. Anmärkningsvärt ren och väldoftande under omständigheterna! Föredömligt. Adele, efternamn okänt, funktionell reseklädsel, dovt brun. Trevligt sätt men spaden över axeln väcker oro, vem väljer en spade som vapen idag? Dödgrävare och dylikt har ofta ett osunt förhållande till de levande döda är min erfarenhet, värt att hålla ögonen på. Nob, pyssling, osäker på om efternamn finnes, mordiskt gladlynt, lätstött, nära till flaskan. Vanlig pysslingklädsel sånär som på toppluvan som saknas. Sade inte mycket under dagen, säkert bakfull.

I gruppen finns även gossen Karl, som på något märkvärdigt vis allting kretsar runt. Tror inte för ett ögonblick att Karl är Sigmar inkarnerad, som senare påstods, men kände ändå att något speciellt är det med pojken. Hans blotta närvaro har ändrat mina prioriteringar på ett oroande sätt, mitt villebråd är till hälften glömt, jag känner mig i det närmaste tvungen att hjälpa den lille och skydda honom och har, eftersom de andra i sällskapet verkar känna detsamma, ovanligt snabbt blivit vad jag uppfattar som en del av gruppen.

Nåväl. Kom fram till Wulfenburg, hela staden i ruiner, hur har detta undgått mig? Utanför vad som var kvar av stadsmurarna hade en enorm samling människor och andra slagit läger. Ett korståg visade det sig försöka vara. Illa skött om jag så får säga, en vämjelig syn, värsta sortens mänskligt avskräde, ingen disciplin, ingen hygien, klädda i trasor ramlade de runt i sin egen avföring. De hade lämnat sina hem, sina familjer och sina plikter för att leva i korståget i skuggan av Karl som de, som nämnt, inbillade sig var Sigmar inkarnerad. Beklämmande. Lättingar och avvikare, sinnesslöa och lågpannat listiga, alla verkade de ha kongregerat just till den plats vi så olyckligt hade hamnat på.

Karl, som verkar vara ett mycket bortskämt barn, ovan vid riktig uppfostran och i behov av uppsträckning, insisterade på att vi skulle gå ner i denna häxkittel av mänskligt förfall, och på något vis som jag nu inte kan begripa påverkade han oss allihop och fick oss att gå med på hans befängda och vad jag tror kommer att bli ödesdigra önskan. I fortsättningen måste jag försöka stålsätta mig och behandla Karl strängt, för hans eget bästa. För detta var verkligen ingen bra idé.

Alla i korståget verkade känna ovan nämnda Genoa, och vi hamnade strax inför ett slags dumskallarnas byråd som påstod sig leda hela den sorgliga operationen, vad nu förvirrad bild av ledarskap de kunde ha. Skodde sig på, hade antagligen varit en bättre term än ledde. Där fanns Helmut, en lallande fåne och gråtmild melankoliker som, mellan glädjetårarna över att återse Karl, försökte dra in oss i sin paranoida fantasi, mer om detta senare. Klädd i full rustning med en blå kåpa och blått skärp av alldagligt snitt var han en inte helt motbjudande, men på intet sätt slående, uppenbarelse. Där fanns även Eisenbach, en rödlätt, tystlåten adelsman i full rustning som inte gjorde något vidare intryck, varken höll med i eller protesterade mot galenskaperna som lades fram. Fader Johannes Seibolt var också där och han såg, trots sin fetma, imponerande stilig ut i en välskräddad svart kåpa. Kanske något prålig med flertalet tunga guldringar på de korvlika fingrarna. Karl var där och bredvid honom Koller, en anskrämligt ful man med grislik uppsyn, ryckigt rörelsemönster och en närmast bisarr klädsel där han kombinerat full rustning med ridbyxor, av alla plagg. Blev mållös. Koller hade en liten armé av kretiner klädda i, jag skojar inte, säckväv som, trots att de omöjligt gick att ta på allvar, försökte agera med auktoritet och säga åt oss vad vi skulle göra, var vi skulle stå, och så vidare.

Nåväl. Helmut försökte i bombastiska ordalag ge oss ett uppdrag och som bevis på detta fick vi varsin maläten matta att hänga över huvudet. Vägrade förstås. Kunde lika gärna skrivit "idiot" i pannan.

Det var Helmuts uppfattning att något var på tok i lägret och föga förvånande såg han inte att felet låg i hans egen person och misslyckade ledarskap utan anade någon slags vag sammansvärjning. Utan egentliga belägg behöver väl knappast tillägas. Han verkade mena på att vi, som tack för mattan, skulle arbeta åt honom och isolera och likvidera eventuella fiender till hans person, utan någon egentlig kompensation. Så tramsigt, så tramsigt. Vi gick därifrån.

Mycket olyckligt att Karl skulle hamnat i klorna på sådana charlataner! Det enda rimliga hade varit att lämna "korståget" omedelbart, men våra mystiska och oroande mentala band till Karl höll oss kvar.

Försökte köpa pilar till armborstet. Enda pilmakaren var homp så Nob fick agera tolk. Istället söp han sig full och viglade upp pilförsäljaren och hans vänner mot mig och Genoa, som råkade vara där. Inga pilar blev köpta. Nob redlös.

Försökte köpa tobak. Tobaksförsäljaren kände även han Genoa. Vi skålade och drack och plötsligt segnade försäljaren död ner vid bordet. Lugnade känslosam nybliven änka. Oförstående son utom sig av sorg. Enda rimliga förklaringen är förgiftning, möjligtvis var vi de tilltänkta offren. Anständighet och självbevarelsedrift bjuder att brottet undersöks, om möjligt. Enda spåret leder in i ruinerna av Wulfenburg där jag för övrigt även har annat ärende.

En riktigt, rikigt bedrövlig dag då vi inte bara förlorat den vi föresatt oss att skydda, Karl, utan genom vår blotta närvaro eventuellt orsakat en oskyldig mans död och gjort en ung gosse faderslös.