måndag 15 november 2010

En vampyrs död. Några mystiska hjältar gör entré.

Merkel Höfers journal, Erntezeit 20, 2522

Avbröt min färd mot Wulfenburg inatt. Hast är av nöden men det här kan vara viktigare. Mötte ett sällskap, tretton personer, en bländande vacker, inga lyktor. Vampír. Är säker på det. Följde efter dem. Att de inte upptäckte mig tyder på att de hade väldigt bråttom.

Merkel Höfers journal, Erntezeit 21, 2522

Följde efter sällskapet. Kom till en djupt ond plats, en besudlad herrgård, en kultplats antagligen. Vampyrerna hittade, efter visst letande, en analöppning av groteska proportioner där de, efter kort debatterande, försvann ner. Kunde det vara så att vampyrerna hittat och allierat sig med rumpetrollen, de blodsugande, rumpboende vättarna som min mor skrämt mig med som barn? Spelade ingen roll, måste fortsätta.

Gick ner. Motbjudande miljö, slem och var rann längs väggarna, stalaktiter av snor och blod och avföring överallt. Hatar att slåss mot kultister. Föredrar odöda, särskilt vampyrer. Inte lika äckliga, inte lika mycket slem och fekalier, inte lika många parasiter stora som kålhuvuden. Klär sig bättre. Har bättre hy.

Hörde ljud av strid, vampyrerna hade hastat vidare, fick treva mig fram. Fick slem på handskarna och stövlarna, hade gärna köpt nya men måste hålla i slantarna. Rocken klarade sig. Kom så småningom ikapp vampyrerna.

Svårt att beskriva. I ett mycket, mycket litet rum, knappt större än en garderob, pågick en tumultartad strid mellan säkert tio eller kanske femton olika personer. Där fanns hela spektrat av kultister; spyende präst, naken deformerad kvinna, man med djurhuvud, flugsvärmar, hudsjukdomar, allt. De slogs mot vad som verkade vara fyra eller fem modiga äventyrare. Det var svårt att överblicka trots rummets litenhet, vampyrerna stod utanför och kikade in, jag stod bakom dem och avvaktade.

Den vackra kvinnan som jag misstänkte var vampyr försökte sig på en dramatisk entré, på typiskt vampyrmaner började hon hålla ett litet tal, ingen lyssnade såklart, de hade ju viktigare saker för händerna. Plötsligt kastade hon sig in i rummet och hennes hejdukar följde efter. De angrep alla, kultister och hjältar, det blev nu så otroligt trångt där inne att det var omöjligt för mig att förstå vad som hände. Tänkte att nu eller aldrig och började skjuta vilt in i hopen. Kunde plötsligt genom trängseln urskilja kvinnan som nu alla kunde se verkligen inte var något annat än en vampyr. Hon hade övergett sin mänskliga form, hennes huggtänder syntes tydligt, men hon stod oväntat nog orörlig med armarna höjda över huvudet. Kastade mig fram med en träpåle i handen och högg henne rakt i hjärtat. Och så enkelt var det över, hon formligen exploderade där och då av detta enda hugg. All min möda betalade sig! Det är sant, vampyrern Sophie Lahmian är nu, på riktigt, död.

Minns inte så mycket av resten av striden, skjöt och slog vilt omkring mig, gjorde hyffsat ifrån mig tror jag. Hjältarna jag nämnt gjorde det mesta. Tömde hela magasinet och träffade säkert någon. Striden var över, i det lilla rummet låg liken i travar. Försökte lugna ner mig och letade runt lite för att se om någon pil gick att rädda. Hittade ett par användbara pilar men hittade också något annat. Mitt på golvet låg, egendomligt nog, en pipa. Jag tog den för min gamla hade gått av och den nya var inte särskilt slemmig. Vet inte vems den var men det kändes som rätt sak att göra att ta den. Den låg ju bara där.

Plötsligt, innan jag ens hann fråga de andra vad de hette, manade deras ledare, en vildsint präst, oss att rusa vidare därifrån. En otålig samling skulle de visa sig vara, de här hjältarna. En liten halvman visade vägen ut, vi kom ut i den friska luften, där fick vi syn på en stor bjässe till varg. Prästen började nu pusta och frusta och rusade rakt på vargen utan sitt svärd, han började brottas med den med bara händerna. Vi andra gjorde inget, jag förstod det som att vi bevittnade något slags ritual. Prästen vred, otroligt nog, nacken av vargen och började frenetiskt skära i den med en kniv, men sen fick vi plötsligt väldigt bråttom igen och rusade åstad mot Wulfenburg. Ska fråga prästen imorgon vad det var frågan om. Och vad han heter. Och de andra.

En är mycket stiligt klädd med fjäder i hatten och puffiga byxor. Har aldrig sett nåt liknande. Adelsman?

2 kommentarer:

  1. Male Mutant Kult Acolyte of Nurgle15 november 2010 18:16

    Eländes elände! Alltid samma sak! Trots noga planer, hemliga underjordiska tempel dolda av motbjudelser, fällor utan motstycke så klampar en helt okänslig avskyvärd Ulricpräst in tillsammans med sitt vämjeliga anhang av äckliga "hjältar". Han ser inte ens ut som en präst. Förbannad är Ulric! Så nära, så nära! Gammelfar är nådig och skänker mig insekternas gåva. Svinfötterna är så äckliga med sin rättfärdiga lukt av stolthet att jag måste kaskadkräkas. Oh, vore det inte en ljuvlig förnöjelse att befläcka den där färgglada stroppen och hans tramsiga flugsmälla till värja. Uuugghhmmmpffr! Det välsignade magvattnet är på väg.

    SvaraRadera
  2. Precis så gick det till! Men det är onödigt att använda sig av invektiv som "halvman": den längdenutrala termen är "riktig man". Vänliga hälsningar Nob

    SvaraRadera