onsdag 24 november 2010

Irrfärder i Wolfenburg. En hjältes fall.

Merkel Höfers journal, Erntezeit 23, 2522

Gav oss in i ruinerna av Wolfenburg för att leta efter tobakshandlarens mördare. Letade runt i staden och följde vad vi hoppades var ett spår, men kom hela tiden på villovägar. Staden var i stort raserad, endast ruiner och utbrunna huskroppar, obebodda sånär som på någon enstaka trashank och någon spetälsk här och där. Ett av spåren ledde till garnisonen strax utanför palatset där vi för övrigt hört ett rykte om att någon form av odöda skulle hålla till. Liken låg orörda i travar, fullt med asfåglar och råttor, en bet Rubert. Men ingen mördare och inga odöda.

Mitt på gatan låg en uppbrunnen vampyr som uppenbarligen överraskats av dagsljuset. Mycket ovanligt skulle jag vilja påstå, vad hade hänt? Mänsklig form, man, Lahmian kanske? Oroande.

Merkel Höfers journal, Erntezeit 24, 2522

Letade vidare i Wolfenburg. Rubert envisades med att leda expeditionen trots att han föreföll svårt skadad och var mycket blek. Fick höra en intressant historia av några gatubarn: På natten gömmer de sig, för då kommer, påstod de, monster upp ur underjorden, groteska, puckelryggiga med långa armar. Ghoul?

Fick en inblick i hur liknande vinsäckar som den som använts vid mordet sålts och köpts, till militären bland annat. Vår enda ledtråd, men kunde inte riktigt se hur det skulle leda oss till mördaren. Träffade på några desertörer från kriget. Lät dem leva, hela platsen var så beklämmande.

Till slut hade vi bara en ledtråd kvar, en endaste plats att besöka som eventuell kunde ha något med giftmordet att göra. Det var på andra sidan staden och en bit att gå, men innan vi kom fram hindrades vi av en stor krater mitt i gatan, som efter en enormt kraftig explosion. I kratern låg rikligt med färska lik, stanken var bedövande, hundar, råttor och asfåglar slet och rev i de döda. Vi stod lite handfallna och tittade på förödelsen och jag tänkte på hur död och föruttnelse verkat följa mig på sistone, och i den stunden, när vi kanske inte var helt vaksamma, blev vi överfallna av ghoul.

Ghoul är inte odöda, det är istället, likt kultister, människor av en särdeles motbjudande disposition. Onda handlingar och orena tankar kan förvandla en människa till ghoul. Med långa armar, puckelrygg och klolika händer spenderar de sedan resten av sina miserabla liv med att leta efter lik och annat motbjudande att förtära. Kannibalism och korpofagi är inte främmande för ghoul.

Ghoul besitter en rudimentär intelligens, eller snarare list. De kan tala och ibland rent av kontrollera enklare former av odöda, såsom zombie.

Plötsligt hade inte mindre än fyra ghoul kastat sig över oss. Jag hann skjuta två pilar i en av dem, med det verkade inte bekomma den märkbart. Två rusade fram mot Rubert, och medans en höll fast honom slet den andra, med en omänsklig styrka, av honom ena armen, den lossnade vid axeln med ett motbjudande, krasande ljud, Rubert föll död ner nästan omedelbart. Lyckades tillsammans med Genoa retirera in i en halvt raserad byggnad där vi genom fönstret tvingades åse hur ghoul under ljudligt smackande åt upp större delen av vår kamrat.

Minns inte exakt vad som hände sedan, men Genoa och jag högg ner en eller ett par ghoul och lyckades skrämma bort de övriga. Vi kom därifrån med det mesta av Ruberts ägodelar och även hans kvarlevor.

Rubert begravdes av en Morrpräst som tydligen tillhörde korstågets inre krets, fader Frederick, svartklädd i prästdräkt, stilig, vild blick. På aftonen byggde vi ett bål för vad som var kvar av vår vän. En bard hade komponerat en sång om Rubert och hans hjältemod, jag hade tecknat ned den här om jag kommit ihåg den, det var en mycket vacker ceremoni. Rubert hade säkert skrattat åt oss om han sett oss, kallat oss för blödiga, manat oss vidare. För Ulric!

3 kommentarer:

  1. Åh Rubert! Vår tid tillsammans var alltför kort. Ditt mod och din envishet kommer att leda mig framåt. Jag tar hand om Karl så gott jag kan, men det blir inte detsamma utan dig. Vem ska vara principfast nu? Vem ska vara ståndaktig i ditt ställe? Vem ska hålla ära och heder högt? Din död berövade oss en vän och beskyddare.

    -Adel Jägers lament

    SvaraRadera
  2. Så intressant och värdefull information! Jag måste notera...

    SvaraRadera
  3. Horst Lillrupert talade mer och2 december 2010 13:46

    Voff! Voff! Voff!

    SvaraRadera